Först och främst vill jag be mina familjemedlemmar att inte läsa det här inlägget. Inte för att jag har något emot er eller något liknande, utan för att jag vet hur familjer fungerar; ni kommer totalt missförstå det här inlägget, hänga upp er på något jag skrivit och inte se resten eller registrera helheten, vilket kommer resultera i att jag kommer få en massa frågor från er och vara tvungen att förklara mig själv gång på gång på gång, någonting som jag helt enkelt inte har ork med. Så om ni motsätter er varningen och läser ändå så kan ni antingen låtsas som om ni aldrig läste det här, eller så får ni leva med att jag inte tänker svara på era frågor. Because rest assured, I am fine, trots vad ni kan tro när ni läser inlägget.
Nu när vi är igång, det här inlägget kommer handla om livet. Inte som ”hej bloggen, idag har jag gjort det här och det där, träffat Pelle och Stina, vi fikade, hej då!”, utan snarare om livet i helhet. Meningen med livet, anledningen till att vi, både som enskilda individer samt som människor i helhet, faktiskt existerar. Jag har listat ut det. Jag gjorde det för väldigt länge sedan, men jag har valt att inte skriva av mig om det här av den enkla anledningen som står i första stycket: ni som inte ser det hela på samma vis som jag kommer inte förstå det, och folk kommer börja oroa sig för mitt mående i onödan. Jag har inte haft ork till det hittills, och det har jag egentligen inte nu heller vilket är anledningen till att jag bad mina nära och kära att sluta läsa direkt. Men jag måste få ur mig det, jag har haft det i tankarna så pass länge att jag inte ens minns när jag faktiskt insåg det. Så mina damer och herrar, anledningen till samt syftet med livet är kort, gott och enkelt:
Det finns ingen.
Jag kräver inte att ni håller med mig, men det är så pass enkelt. Vi är inte satta här för att förfylla någon gudoms heliga plan, vi är inte placerade på jorden för att vi har ett syfte som vi ska fylla. Vi är avkommorna av organismer som kom till för tusentals år sedan, vi är enbart ett steg i evolutionens trappa. Vi föds, vi älskar, vi gråter, vi bygger upp och förstör, vi förökar oss och vi dör, varpå nästa generation går igenom samma procedur som vi har gjort. Vi kanske har individuella syften, men det är enbart de mål vi satt upp för oss själva. Skaffa familjer, ha en karriär, allt det är saker som vi kan vilja ha, det är mål som vi kan tänkas uppnå, men de facto så spelar vad vi gör ingen roll. De kanske har en inverkan på oss själva eller de runt oss, några av oss gör saker som skrivs ner i historieböckerna och som kommer påverka mänskligheten i tusentals år. Men vad spelar det för roll om vi påverkar mänskligheten, när människans syfte är icke existerande?
Jag fyller ingen funktion på den här planeten, och det gör inte du heller. Varken du, någon du känner eller någon annan som existerar, har existerat eller någonsin kommer existera fyller någon funktion. Vi är alla syfteslösa varelser som vandrar runt i en illusion om att vi faktiskt gör något i det stora hela. Det är en av anledningarna till att vissa väljer att tro så hårt på en religion, tror jag. De kan inte greppa det faktum att vi inte gör någonting som betyder någonting alls. Vi är bara en av miljontals planeter, en av högst troligt näst intill oändligt många livsformer i universum. Och vissa kan helt enkelt inte hantera den sanningen. Men det är okej, du behöver inte göra det. Om du känner dig mer trygg och till ro med livet genom att du har en allsmäktig Gud som skyddar dig och som ger ditt liv och den mänskliga rasen en funktion, en plan i det stora hela, så lev för all del i den bubblan. Inte mig emot över huvud taget, alla gör vi vad vi kan för att ta oss igenom dagen. Men jag har kommit till ro med att vi inte fyller någon funktion.
Nu kommer vi till anledningen till varför jag inte ville att min familj skulle läsa detta, och har ni gjort det ändå så ber jag er en gång till att respektera mig och avsluta eran läsning vid kommande punkt i den här meningen. Men jag skulle kunna avsluta mitt liv nu. Den enda anledningen till att jag inte gör det är för att jag vet hur det negativt skulle påverka de som älskar och/eller bryr sig om mig, och jag tänker inte vara så självisk. Anledningen till att jag skriver det är inte för att jag på något vis är ledsen, deprimerad eller saknar lust att leva. Det är för att jag saknar ett syfte. Vi lever trots allt bara för att dö, och visst kan man välja att ha så roligt och fantastiskt som möjligt under de år vi har på jorden, något som jag faktiskt gör, men jag ser det samtidigt som så att: varför? Vi kommer ju ändå dö och ingenting som vi gör, oavsett hur roligt, tråkigt, stort eller obetydligt, spelar någon roll. Varför dra ut på det? Vi är alla dödsdömda fångar i våra fängelseceller som väntar på avrättningen. Vi får inget datum, vi lever i våra celler som vi kallar för liv, vi gör antingen det absolut bästa av situationen och har så roligt som vi bara kan fram tills den dagen då fängelsedirektören hämtar oss för den dödliga injiceringen, eller så sitter vi i våran cell och ruttnar bort. Oavsett vad så är vi alla på väg till stolen för att spännas fast och somna in i tomhet.
Så ja, för min egen del skulle jag kunna ta mitt liv nu. Jag kommer ändå dö utan att veta om när, hur eller varför, så varför inte avsluta det innan? För min del spelar det ingen roll. Jag är inte ledsen, jag är inte manodepressiv. Snarare motsatsen! Jag har Joi de Vie, livsglädje, men jag har inget syfte. Och det har inte du heller. Så för min egen del spelar det mig absolut ingen roll om jag dör om 70 år eller om det är i natt när jag lägger huvudet på kudden, eller om jag inte ens klarar mig så långt. Jag kan inte med all ärlighet säga att jag är helt nöjd med mitt liv, men de som säger att de är det är också lögnare. Ingen kan vara helt nöjd med livet. Däremot kan jag säga att jag är så pass nöjd att jag njuter av livet. Jag går upp och ner, självklart, men jag är så pass nöjd att jag inte har något problem alls med att leva. Jag gillar livet och allt det har att erbjuda. Men jag skulle inte heller ha några problem med att dö. Det kommer som sagt hända oss alla, så förr eller senare gör ingen skillnad för någon eller något över huvud taget.
Så det kanske gör skillnad ändå. För oss, individuellt, i några år. Men det gör ingen skillnad för universum. Vi kommer inte påverkas som mänsklighet, som djur. Planeten kommer fortsätta runt solen, stjärnor kommer fortsätta födas och dö likså människor, och alla gudar vi hittar på kommer blott vara godnattsagor för att vi inte ska gå genom livet rädda för att vi inte spelar någon roll. Men det gör vi inte.
Xersans Hörna 