Hej! Jag heter Martin och är en ung man som bor, andas och lever i mitten av landet. Jag är en ung man i vad som sägs vara mina bästa år, jag är hälsosamt frisk och har ett ganska så högt IQ, och jag jobbar inom ett vaktbolag samt jobbar vid sidan av som musiker. Det är väl vad de flesta som känner mig vet om mig, inklusive min familj och mina närmre vänner. Mycket mer än så vet nästan ingen. För allt det där med att öppna sig har aldrig riktigt varit vad jag gör, jag är som en låst och nedgrävd dagbok som aldrig kan öppnas av någon annan än de få som redan har en nyckel. Och det är inte många. Men nu är det dags att ta bort låset, slå upp dagboken ungefär vid mitten och spilla ut den Martin som jag är idag.
Först och främst så gör jag inte detta för någon form av uppmärksamhet, inte för sympati och inte för att mitt inlägg eller min blogg ska kastas runt som en hora utanför krogen. Jag gör det för att jag på senare tiden har varit otroligt frånvarande från nästan alla i min omgivning, även de som alltid stått mig närmast. Med andra ord, även den lilla skaran människor som faktiskt släppts innanför mina murar, de som får läsa min metaforiska dagbok, har varit uteslutna ur allt som har hänt runtomkring mig. Musiken har lagts på hyllan hela månaden, jag har inte umgåtts med några vänner, jag har inte hört av mig till någon och knappt svarat när någon har hört av sig. Jag har totalt blockerat mig själv från samhället med undantag av några enstaka få, och knappt ens med dessa individer har jag vågat prata helt öppet. I mitten av den lilla skalan så finns det en ännu mindre del som fått höra det mesta, men ingen har vetat allt, och jag är skyldig er alla en förklaring. Så, here we go!
Under flera års tid så har jag haft psykiska problem. När jag var 15 så hade jag sammanlagt 3 psykologer, varav alla tre var säkra på att jag led av relativt grov depression, samt ville skicka mig på utredning för ADD, ADHD och borderline. Jag har även sett i snitt en vän dö per år de senaste 5 åren, jag har gått igenom ekonomiska kriser som jag faktiskt inte har kunnat påverka, jag har gått igenom hemska förhållanden med otrohet, ett dödsfall, lögner, svek och emotionella utnyttjanden, bland mycket mer. Vänner, eller snarare så kallade vänner, har svikit och utnyttjat mig för pengar, tjänster, allt möjligt. Allt detta har i sin tur gjort att min depression har blivit otroligt mycket värre, och eftersom att jag aldrig gav de chansen att sätta diagnosen på papper så har jag inte fått någon medicin, vilket är själva anledningen till att jag inte lät de diagnostisera mig; jag vill inte gå och bli beroende av någon medicin. Varken fysiskt eller psykiskt beroende. Jag tänker inte vara den som behöver medicin för att klara av min vardag, det går jag inte med på. Det blir möglig kaka på möglig kaka när allting byggs upp, och ingenting går att göra åt det. De saker jag har kunnat påverka har jag påverkat, men vissa saker går helt enkelt inte att göra något åt.
Vissa av er kanske minns att jag för ett tag sedan skrev ett inlägg om livet och döden, där jag bland annat skrev om att jag inte skulle ha något problem med att dö. Inte för att jag inte vill leva, utan för att jag inte ser en poäng med livet eftersom det inte finns någon gudomlig mening, vill ni veta mer får ni läsa inlägget. Men på sista tiden har det ändrats. Det var i augusti och sedan dess har det gått neråt. Som om jag fastnat i en lavin och inte kan få grepp om något, jag slungas längs backen och slår i allting på vägen ner. Demolerar träd, stenar och allt levande inom mig själv på vägen ner. Det är också därför jag har dragit mig tillbaka från allt och alla; jag vill inte dra in folk i min lavin och ta med mig dom på min helvetesfärd ner för klippan. Det spelar ingen roll om jag vet att jag kan prata med just dig, jag gör det ändå inte. Och det är helt och hållet för din skull. Så tyck inte illa om mig för det, tyck inte synd om mig, utan tacka mig för att jag tänker på just ditt bästa i tider av inre krig.
Det har spårat ur totalt och jag börjar känna att det inte finns några alternativ eller utvägar. Jag har alltid skrivit musik, dikter och fört dagbok, men inte ens det hjälper. Mitt enda utlopp för mitt mående, det skrivna ordet, är nu också ute ur bilden. Det har alltid varit min enda fungerande medicinering, och den går inte heller nu. Jag har alltid haft ett berg här i staden som jag går till när jag mår dåligt, jag har alltid fått nya perspektiv där uppe, men nu kan jag inte ens gå dit utan att vilja slunga mig nerför stupet. Ingenting fungerar. Jag är en man i ett oändligt stort, vitt rum utan vare sig dörrar, fönster eller någon form av utväg. Det är bara vitt, stort och jävligt tomt. Mina tankar ekar så att de pratar i mun på varandra, fördröjningarna av ord jag tänkte nyss avbryter de jag tänker nu, och allt blir bara en orkan av poänglösa meningar som flyter runt och upprepar sig som en repad LP-skiva. Jag har inte klarat av att leva på sista tiden, och det har jag inte heller gjort. Jag har bara existerat. Jag har varit en sorglig ursäkt till den människa jag var, den jag alltid har varit. Jag gjorde mig en ny botten, och nådde den på rekordtid.
Jag har inte varit rädd för att dö på hur länge som helst, och det är jag inte nu heller, men jag har dock blivit rädd för något annat. Jag är rädd för att inte dö. För att leva för alltid. Vissa dagar när jag vaknar, innan solen nått ögonen och kaffet nått läpparna, så tror jag i en kort sekund att jag redan är död och har placerats i helvetets sjunde cirkel. Men när jag väl har piggnat till så önskar jag nästan att jag var där, istället för där jag är just nu. Jag är ett tragiskt psykfall med brustet ego, en släckt låga och en trasig själ. Och handen på hjärtat, jag hatar att vakna upp på morgonen. Alternativet, att inte vakna något mer, känns mer lockande. Men jag måste, jag kan inte gå och lägga mig utan att vakna. Hur kan jag skada mina föräldrar så? Mina syskon? Kusiner? Resten av släkten? Mina vänner? Nej, det kan jag inte. Det tänker jag inte. Det är exakt sånt som fått mig att må som jag mår, att allt för många runt om mig antingen har dött eller försvunnit spårlöst, och den enda känslan jag har kvar i kroppen nu, den här ingetheten inom mig, är ingenting som jag önskar på någon. Så säg mig, hur kan jag ta det själviska alternativet och göra det som är bra för enbart mig, när det är så negativt för flertalet andra? Ibland får man offra sig för andra, även om det innebär att göra något man inte längre vill eller orkar. Oavsett om det handlar om att bara vara vid liv.
Jag skriver inte det här för att avsluta på en positiv not. Detta är inget ”allting kommer ordna sig, det blir bättre, se på mig nu!”-inlägg. Ärligt talat vet jag inte om det kommer ordna sig, om det kommer bli bättre. Jag tror inte det längre. Men sen har livet å andra sidan en tendens att förvåna, även om det just nu känns otroligt overkligt. Nej, jag skriver det här för att ni ska veta. För att ni ska förstå. För att förklara varför, samt be om ursäkt för, att jag inte har varit tillgänglig. Jag har inte funnits där för att bara prata eller umgås med, ännu mindre för att ta hand om andras skit. De som känner mig vet att jag gladeligen, hur jag än mår, alltid har lyssnat på era problem, gett er råd och hjälpt på alla vis som har varit fysiskt möjliga. Men jag kan inte längre ta hand om era problem, och det kanske jag aldrig heller kommer kunna igen. För jag har min egen skit, min egen lavin, och den kan jag inte ta hand om. Hur ska jag kunna hjälpa andra när jag inte hjälper mig själv? Det är som att be om råd för brandsäkerhet från någon som glömt ljusen tända en gång om året i ett sekel. Jag skriver inte det här för att få din sympati, för att söka tröst eller uppmärksamhet. Då hade jag gett ut mer info om mig själv. Jag skiter blankt i om jag får 10.000 läsare på det här inlägget om dagen eller inte, bara de som påverkats av mitt mående läser det här. Jag skriver helt enkelt det här för att jag är feg. Jag är för feg för att säga det här till alla som jag skulle behöva säga det direkt till, jag är för rädd för att erkänna det. Jag skriver helt enkelt detta för att jag behöver nå ut till de närmast mig, så att de får förstå varför, utan att jag behöver kontakta dom.
På tal om kontakt så vill jag absolut inte ha en hel drös samtal med folk som vill kolla till mig nu. Jag uppskattar de som bryr sig, jag älskar er oändligt mycket för det, men jag vill inte under några omständigheter prata om allt det här. Det är just precis därför jag skriver ut det istället för att prata med er. Det finns ingenting ni eller jag kan göra (och tro mig, jag har testat allt och lite till), det finns ingenting ni kan säga och ni ska inte oroa er. Jag lever och jag tänker leva, för er skull. Jag tänker inte dö, hur gärna jag än vill det. Men jag kan inte ens föreställa mig att utsätta er ens för en gnutta av vad jag själv är med om, så jag tänker leva vidare. Och det vill jag göra så fredfullt som möjligt utan en massa oroliga människor som vakar över mig. Ännu en gång: jag kommer överleva, att ha en massa personer som konstant checkar in på mig kommer bara göra det värre, så snälla låt bli.
Så förlåt till alla som jag undvikit, förlåt till de som jag inte hört av mig till eller träffat, förlåt till de jag inte har kunnat hjälpa, förlåt till alla för allt som kan tänkas ha hänt eller inte ha hänt på sista tiden. Jag hoppas innerligt att ni förstår, och att ni respekterar min önskan om att inte oroligt höra av er varje dag, helst inte ens en enda gång. Om jag vill eller behöver prata så kommer jag till er, pressa mig inte till det. Det ni gör då är bara att kliva på de redan trasiga skärvorna av spegeln, och på så vis förstör allt hopp om att någonsin sätta ihop den igen.
Nu måste jag sova. Klockan är, i skrivande stund, 03.01 på lördagmorgonen den 1:a november, och jag är trött. God natt, folket!
Xersans Hörna 