Första intrycket?

Mac Lethal säger det bäst: ”Idiots – There’s lots of ‘em!”. Men det är ganska många som missförstår mig och får för sig att jag på något vis dömer folk efter de första sekunderna, och det stämmer inte direkt, så jag tänkte bara ta några enstaka sekunder till att totalt demolera den idén. Sounds good enough? Then let’s go!

 

Ja, jag kan ibland efter första mötet med en person säga att den här personen antagligen blivit tappad på huvudet när han/hon var liten. Men även om det är mitt första intryck av en person så håller jag mig aldrig envist vid det som någon liten idiot, jag ger alla alltid en, som det kallas på engelska, benefit of a doubt då jag har haft fel om folk förut. Men vissa är det inte svårt att förstå vad de går för, exakt hur jävla dumma i huvudet de är. Jag är en relativt bra människokännare, så även om jag kanske inte kan påstå mig veta exakt hur en människa är eller inte är efter att ha umgåtts i någon timme så kan jag i alla fall ganska fort, genom att bara lyssna på vad en person säger och hur han eller hon säger det, märka av om en person är rakt igenom dum i huvudet eller inte. Använder personen stora ord utanför sammanhang ofta bara för att de låter fina? Har personen åsikter som han/hon format utan någon grund? Ändrar personen sin åsikt konstant för att passa andras åsikter? Det här är bara några få saker av hundratals som jag automatiskt lägger märke till. Tro mig, jag har försökt sluta, men det går verkligen på ren automatik, så ge mig en dialog på en timme med en person så vet jag om det är en smart människa, en komplett douchebag, smygrasist, vad som helst.

 

Jag döljer heller inte vad jag tycker så jag tror att det är därför som vissa (dock inte alla, så klart, folk har olika anledningar) avskyr mig. Visst, jag går inte fram till någon som jag anser är idiot och säger ”Hej, du är fan dum i huvudet, adjö!”, men om någon jag ogillar frågar mig vad jag har emot honom/henne så säger jag så klart vad jag tycker. Jag är uppfostrad med att vara ärlig men artig, så artigheten kommer genom att vara tyst tills de frågar och ärligheten kommer efter. Men, ännu en gång, jag går aldrig någonsin efter första intrycket. Ibland tar det dock inte mer än någon timme innan en person tre-fyra gånger visat vilken jubelidiot han/hon är, precis som att det ibland går fort innan en person visar hur fantastisk denne är. Skillnaden är bara att om man efter 5 minuter säger ”Han är ju jättetrevlig!” så är det lugnt, men om man efter samma tid säger att någon är en jubelidiot så är man dum i huvudet som dömer ut en person direkt. Men när man dömer någon som bra så är det okej, klassisk mänsklig dubelmoral. Idioter…

 

Vill ni höra en grym låt angående att döma folk så föreslår jag Dead Celebrity Status – In This Day & Age. Glöm inte att de slöppt ny skiva nu, efter 7 år! Finns på Spotify, iTunes osv. Kolla in det! Hoppas att ni i alla fall förstår lite mer hur jag fungerar, och om inte så ger jag blanka fan i det i vilket fall. Inte mitt problem om ni missförstår mig, det är ändå inte jag som är ett Samhall-fall. Må bäst!

/X

Ånger och kärlek går hand i hand

Ibland hör eller ser man vissa säga ”jag ångrar ingenting!”. Pfft, skitsnack! Alla har vi någonting som vi ångrar, så enkelt är det bara. Just nu har jag en hel del som jag ångrar. Det går tillbaka till 2010, någon gång under hösten där. Jag tänker inte gå in på allt för ärligt talat så vore det respektlöst. Men vi kan säga så här: jag träffade en fantastisk ung kvinna. Eller ja, vi hade varit vänner i flera år, men nu bestämde vi oss efter fruktansvärt många om och men att försöka oss på något mer, någonting som båda hade velat under alla år men inte kunnat.

För att korta ner historien med tre år så kan jag berätta att de fungerade inte. Det har väl varit över i någon månad/några månader nu men vi har fortsatt att ha kontakt då både hon och jag vill (eller ja, jag hoppas att hon fortfarande vill det i alla fall, för det vill jag) vara vänner. Anledningen till att det inte fungerade var för att hon inte längre hade känslor för mig, någonting som förvirrade mig något enormt. Jag har ärligt talat inte kunnat förstå vad som hände eller varför innan imorse. Då slog det mig bara varför det blev som det blev, helt plötsligt, utan att jag ens tänkte på det, så kom det bara till mig! Jag tänker inte skriva ut allt det nu, för jag har inte lust med det och det är ingenting som jag planerar att dela med mig av, men äntligen så förstår jag faktiskt hur det efter tre år bara kunde sluta fungera. Efter tre år med att jag har försökt mer och anstängt mig mer än vad jag har gjort för antagligen alla mina tidigare flickvänner tillsammans, till någon som inte ens kunde/ville bli tillsammans med mig, så förstår jag äntligen, och det är verkligen en lättnad. Men samtidigt så är det fruktansvärt sorgligt, och det gör obeskrivligt ont.

Däremot kan jag helt ärligt säga att jag inte ångrar de tre åren. Visst, jag lade ner mer tid och energi samt hade mer tålamod än vad jag tror att någon av er kan förstå, och sen fick jag inte det jag har kämpat för. Men sånt är livet, ibland klarar man sig och ibland inte! Så det känner jag ingen ånger över, det är en erfarenhet som jag tänker bära med mig. Vad jag dock ångrar, och det kan jag inte ens beskriva hur mycket jag ångrar, är de fel beslut som jag har fattat under tiden med henne. Jag brukar säga att jag är en bra kille och en bra pojkvän, och det håller jag fast vid att jag är. Jag har en väldigt lång stubin. Någonting som jag dock också tyvärr är, det är hämndlysten, och den där långa stubinen sitter på en väldigt stor dynamit.

När vi har bråkat eller hon har gjort någonting så blev jag i början bara ledsen och sårad, vilket inte är särskilt konstigt med tanke på hur kär jag var i henne och vilka saker hon gjorde mot mig. Efter ett tag så övergick det från sårad och ledsen till att bli sårad, ledsen och arg. I min ilska har jag agerat fel mer än en gång. Jag har aldrig någonsin använt fysiskt våld mot henne, och det är jag inte heller orolig för att jag någonsin skulle göra mot varken henne eller någon annan som jag bryr mig om och som står mig nära. Jag har dock reagerat fel på andra vis och sagt en del saker som jag ångrar. Jag nådde helt enkelt den punkt då jag inte orkade eller klarade mer, stubinen brann ut och jag exploderade. Det är vad jag verkligen ångrar. Visst, hon har inte behandlat mig som jag förtjänade heller och hon har också gjort fel, men det ursäktar inte de saker som jag har gjort. Om jag gör fel mot henne så vill jag så klart inte att hon gör fel mot mig, precis som jag vet att hon inte vill att jag gör fel mot henne för att hon har felat mot mig. Det gjorde jag inte heller till en början, men det där med ”två ögon för ett öga” ligger i min ryggrad, så efter ett tag blev jag väl sämre av ren automatik. Det är absolut ingen ursäkt jag kommer med, jag har mig själv att skylla, men det är anledningen till varför jag har varit som jag har varit och gjort som jag har gjort.

Hennes problem är att hon inte har varit ärlig, varken mot mig eller sig själv. Mitt problem är att jag av och till har betett mig väldigt illa, nästan som ett svin. Hon förtjänar bättre än vad jag har varit, och jag förtjänar bättre än vad hon har varit. Båda kan också vara bättre för, handen på hjärtat, hon är rakt igenom en av de bästa vännerna jag har haft och jag vet att hon är en av de bästa människorna på många år. Vi skulle väl helt enkelt inte vara tillsammans, det är väl det som var problemet. Vilket är väldigt synd, för så lycklig som jag var med henne i början har jag inte varit sedan mellanstadiet när allt fortfarande var enkelt, och så ledsen som jag innerst inne är nu för tiden går väl att likna med sorgen och smärtan efter fem begravningar, något jag hanterar med långa promenader och ibland några glas alkohol. Men livet går vidare, och jag ångrar inte för en sekund att jag gav mig in i det. Jag ångrar bara hur jag har varit, speciellt det sista halvåret av våran tid. Jag ångrar vad jag har gjort mot henne. Jag har redan förlåtit henne för allt hon har gjort idag när jag kom fram till hur allt ligger till, nu hoppas jag bara att hon kanske kan förlåta mig.

Nu hoppas jag bara på att kunna återställa vänskapen med henne, och jag hoppas att ärligheten kommer tillbaka från bådas håll. För hon är den bästa vännen man kan ha, och även om jag inte vill ha henne som flickvän så klarar jag inte av att förlora henne som vän.

/X