Xersans Hörna

Slå er ner, ta lite att dricka och läs framför brasan

  • Vad är Xersans Hörna?

    Välkommen! 20+ år gammal bloggare/rappare/don't-give-a-shit-guy. Hittar ni något av intresse så är ni välkomna att läsa vidare, gör era röster hörda via kommentarer! Annars vet ni var dörren finns. Ni gick trots allt igenom den för att komma hit. Må bäst, vänner!
  • Vill du kontakta mig?

    Vid kontakt gällande frågor, bokning eller precis vad som helst egentligen, skicka ett mail till xersize@gmail.com så besvarar jag er mer än gärna!
  • Gillar du min blogg och vill få ett email när den uppdateras? Skriv då in din mail-adress så skickas det automatiskt till dig! Din mail ges inte ut till någon eller något annat än Wordpress och ingen reklam eller liknande skickas.

    Gör sällskap med 75 andra följare

  • Hur populär är bloggen?

    • 59,454 träffar populär sen 2007!
  • Något du letar efter?

  • Tweet like a bird

    • When you're sitting at Heathrow Airport in London trying to make 3 hours go by... That's a challenge! |klottrat 2 days ago
    • RT @UnderRated420: 🔥🔥🔥My album is taking longer than I expected but that's only because I'm perfecting this!!… instagram.com/p/BZRNJHhlnUR/ |klottrat 2 days ago
    • At 7.45am this morning I'm setting off to Phoenix, Arizona. I'll be very hard to get in touch with whilst there, but I'll see you in a week! |klottrat 2 days ago
    • I have some of the best people I could ever ask for in my life. @Duvetinte, you are beyond fantastic. Thank you for being my friend! |klottrat 3 days ago
    • The lovely, talented and amazing woman known as DJ Melika aka @Duvetinte aka The Fantastic One is back with another… twitter.com/i/web/status/9… |klottrat 4 days ago

Bye bye, Facebook!

Posted by xsitez på juli 26, 2017

So, this Friday I’m deactivating my Facebook account. I’m not deleting it, just deactivating it. What’s the difference? Well, if I delete it then it’s all gone forever; my Facebook profile goes, my account on Messenger and my Facebook fan page gets removed as well. When deactivating, I can still use Messenger and have all of my Facebook friends as contacts there, and I can still go and use my Facebook fan page for my music. That’s the big difference here.

 

You may have noticed that I even write in English this time. That’s because my Facebook is pretty divided between Swedish speakers and non Swedish speakers, and I’m trying to reach out to all of my Facebook friends to let them know what’s happening. You guys can still keep in touch with me through Messenger, and I hope that most of you do, and you can still follow my Facebook fan page here so you can keep up with my music. So don’t forget to go like it so you can still get updates of new music, shows etc. And for those that want to still follow me in my everyday life, feel free to follow me on Twitter hereI need new people to follow as well, so go do it!

 

Bye for now, Facebook. I may be back in the future, but for now, I am so incredibly done with you!

/X

 

Annonser

Posted in Random | Taggad: , , , , , | Leave a Comment »

”Life is such a fucking roller coaster, then it drops”

Posted by xsitez på juli 6, 2017

Att jag ens använder ett citat av Lil Wayne som titel är fan otroligt. För er som inte vet så är jag inte ett fan av honom alls, men när jag satt och försökte komma på en titel så dök den textraden bara upp i mitt huvud. Vet inte riktigt varför, men så fick det bli. Men Wayne eller inte, titeln är ganska passande till temat som jag har i huvudet för det här inlägget. Så det fick helt enkelt bli så. Deal with it.

 

Först och främst så kommer det här inlägget inte bli som mitt öppna brev-inlägg, även om temat må vara detsamma. Jag kommer inte sitta här och prata om hur dåligt jag mår, hur hemskt allting är och hur vidrigt livet känns. Så jävla hemskt är det inte som det var då. Men handen på hjärtat så är det fan inte bra heller. Det känns bara så jävla tröttsamt att klaga, jag känner mig så fruktansvärt fånig, men jag behöver få ur mig det. Just för att jag tycker att det känns så fånigt att klaga så har jag inte heller pratat med mina vänner eller min familj om det heller. Senast idag pratade jag med min far om att jag hade feber, han frågade om det verkligen bara var feber eller om det var något annat också. Jag fick svälja den tryckande känslan av att vilja berätta om hur gärna jag vill köra av en klippa, och hörde bara mig själv säga ”Nej då, det är bara feber, det går över”. Det går över… Det har jag intalat mig själv sen jag var fjorton år gammal. I tolv års tid har jag sagt det till mig själv. För det är ju logiskt, det blir alltid bättre! Men sen blir det sämre igen. Livet är verkligen som en berg- och dalbana med allt upp och ner. Inte bara mitt liv då, utan jag tror att det är något som den stora majoriteten, om inte alla, skulle hålla med om; livet har sina bra och sina mindre bra stunder. Det har sina underbara och sina helvetiska händelser. Så är det nog för alla, jag känner mig inte unik där.

 

Dock så kan jag inte påstå att vetskapen om det på något vis hjälper. Jag menar, om jag bryter armen så får jag ju inte mindre ont i den bara för att jag får höra att någon annan har brutit armen. Det är lite så jag känner mig mentalt, faktiskt; bruten. Jag kan säkert få hjälp om jag söker, men man ska ha energin, viljestyrkan och drivet att göra det också. Det är tre saker som jag inte direkt har. Jag vill bara bort härifrån, ärligt talat. Byta stad, starta om på ny kula med nytt folk runtomkring mig. Jag vill iväg. Jag vill inte vara här. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det känns liksom inte som hemma, varken i staden eller lägenheten längre. Det är en väldigt udda känsla att känna sig främmande mellan sina egna väggar och under sitt eget tak. Om allt går som planerat så får jag den här lägenheten renoverad inom några månader (pappa, det är vad jag tänkt tala med dig om!) så att jag kan sälja den, flytta till Göteborg och starta på ny kula där borta. Flytta dit, börja jobba, bygga egen studio. Jag vill bort nu. Vore så skönt, kan rädda livet tror jag!

 

Så ja, livet är lite ner nu för tiden. Inuti, i alla fall. Som sagt, jag har inte direkt pratat med någon om det den här gången. Jag vet bara inte vad jag ska säga, och allt jag kan säga har jag sagt förut. Jag gillar inte att upprepa mig och jag gillar inte att klaga. Men som sagt, jag behöver få det ur mig ibland även om jag inte pratar direkt med folk om det. Men ni vet väl hur det är när man går runt som en tryckkokare och bara låter det bubbla? Förr eller senare flyger locket av. Därför behöver jag släppa ut lite tryck ibland, och det är här och nu som jag gör det. Nu vet jag att vissa människor kommer oroa sig, men det behöver ni inte. Överlevde jag 2014 så klarar jag mig igenom det här, så det är ingen direkt fara. Det är bara jävligt drygt, och det är jävligt tungt. Men det är ingen fara, I’ll be fine. Dock kan jag vara väldigt dålig på att svara i telefon eller på meddelanden, och väldigt dålig på att hjälpa till med saker, hitta på grejer och så vidare. Så ni kanske inte får tag i mig och jag kanske inte alltid kan hjälpa till med något som ni ber mig om. Jag behöver vila upp mig. Hoppas ni har överseende.

 

Posted in Jag och ingen annan, Mitt mående, Riktigt klagande, The Brain, The Heart, Värdelöst babblande | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Long time, no see

Posted by xsitez på juni 25, 2017

Skrivet 24/6-17, publicerat 25/6-17

 

Fan, jag har inte bloggat på ett halvår. Strax innan julafton var senaste inlägget. Vad betyder det? Jag vet inte. Har haft annat för mig, antar jag. Tiden har väl funnits, men inte nödvändigtvis lusten, orken eller något syfte. Jag har inget syfte nu heller, så det blir väl ett improviserat inlägg, antar jag. Vi får hoppas att det blir dugligt, i alla fall.

 

Midsommardagen är här, och i sedvanlig ordning så har det regnat sen igår. Jag vet att vi skämtar mycket om att det alltid regnar på midsommar, men i ärlighetens namn så minns jag inte senaste gången som vi gick en hel midsommar utan… Vänta, jag skämtar. För två-tre år sen när jag var ute hos mina vänner och firade så har jag för mig att det inte var något regn. Tror jag i alla fall. Men förutom det så minns jag inte senaste gången som det gick en hel midsommarhelg utan en droppe. Mycket bra kan man säga om vårat älskade land, men vädret är inte en av de sakerna.

 

Så, hur firar jag midsommar? Jag gör absolut ingenting. Jag har aldrig förstått mig på firandet av midsommar om man inte har barn. Sure, det är roligt för de små vandalerna att hoppa runt en pittformad trädpinne och sjunga om lustiga grodor och bilkörande kråkor, men när man varken är eller har barn så ser jag inte någon anledning att fira det. Om man inte är tonåring, förstås, då är det en godkänd ursäkt för att supa sig dyngrak. Så klart. Men nu i vuxen ålder när jag inte bryr mig om penispinnar och inte behöver en anledning till att supa, då ser jag bara ingen anledning. Så igår gjordes ingenting, i natt ska jobbas. Så medan ni slösar pengar och tjänar baksmällor så tjänar jag pengar och undviker alkohol. Bra deal!

 

Jag tänker inte börja prata om allt som har hänt sen julafton. Det är mycket, men ändå ingenting. Samma gamla, med en del inslag av lite nytt. Mycket av det samma gamla, dock, men fortfarande inget nytt i det. Det enda nya som hänt är väl att jag förhoppningsvis kommer dra mig iväg till Göteborg. Prova på något nytt, komma från Eskilstuna, säga ”tack och hej!” till alla här. Det behövs. Det finns för mycket skit här som jag måste ifrån. Men förutom det så är det inte mycket nytt som skett.

 

Så, med det sagt; jag har inget mer att tillägga. Inget nytt har hänt, inga revolutionerande tankar rör sig i mitt huvud, ingenting nytt att skriva. Så med det önskar jag er en fortsatt trevlig helg! Oh, jag hoppas att vi ses på Bråvalla!

/X

 

Posted in Värdelöst babblande | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Då var vi snart där igen

Posted by xsitez på december 19, 2016

Ytterligare ett år lider mot sitt slut. Inte för att det rent praktiskt gör någon som helst skillnad. Om man tänker efter så är slutet på december inte mer betydelsefullt än sluten på årets resterande månader. Vi gör bara en väldigt stor grej av det. ”Nytt år, nytt jag”, och den typen av bullshit. Jag har en liten nyhet till er, människor; om ni inte kan förändra er i januari, februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober eller november, då kommer ni inte kunna förändra er i december. Det kan jag näst intill garantera. Viljan att skapa nytt och lämna gammalt antingen finns, eller så finns den inte. Ingen månad är magisk, så antingen har du inspiration eller så har du det inte. Så enkelt är det.

 

Vad årsskiftet dock är bra för är att det fungerar lite som kapitel i en bok, hur klyschigt det än låter. Låt mig förklara hur jag ser det; hela ditt liv är en serie med böcker, alla böcker har tolv kapitel, och varje kapitel är en månad. Inget kapitel i någon av böckerna är viktigare än de andra, och ingen bok i serien är viktigare än någon av de andra. Däremot så kan innehållet i kapitlen ha olika tyngder och meningar, och vara mer eller mindre betydande, men det vet du inte innan du läst dom. Det som är bra med varje nyår är att jag kan se bakåt och se vad som hänt i den här boken. Jag kan summera allt för mig själv, jag kan gå igenom handlingen lite snabbt och se vad för genre den här boken var. Var årets bok en komedi? Tragedi? Psykologisk thriller? Det vet jag enbart i slutet på året. Så även om jag inte tycker att nyår fyller någon som helst praktisk funktion så fyller det en psykologisk funktion för mig. Jag vill kunna kategorisera allting som händer, jag vill kunna placera allting i fack, så jag måste begränsa min tid för att de ska få plats i facken. Hänger ni med? Knappt så att jag själv gör det.

 

Årets bok kan ha varit en av de värsta någonsin. Det har verkligen varit skrattretande hur hemskt det har varit! Här i Sverige så har Stefan Löfven och hans regering vandrat runt i blindo samtidigt som Åkesson och vänner ökat tillsammans med den växande främlingsfientligheten, borta i USA så har en rik affärsman blivit vald till president med löftet att göra om hela Vita Huset så att de inte styrs av etablissemanget, men bara valt in andra rika affärsmän och kvinnor i sin närmaste cirkel och på så vis göra etablissemanget ännu mer ”etablissemangigt” än vad det någonsin varit, Nordkorea har imponerat världen (läs det där med ironi) genom att påbörja året med att provspränga en vätebomb, Storbritannien röstar ur sig ur EU, ett kuppförsök genomförs utan framgång i Turkiet… Det har varit ett jävla år. Det är på den globala skalan. Hur har mitt liv varit?

 

Min blogg, mitt liv. Det kan ha varit ett av de värsta hittills, faktiskt. Jag vet inte ens varför, för ingenting direkt stort och negativt har inträffat, inte i jämförelse med tidigare år. Å andra sidan så har ingenting direkt positivt heller inträffat. Det har varit ett skrämmande händelselöst år för mig, och det kan vara en bidragande faktor. Inte förrän nu i slutet på året har jag heller haft möjlighet att lägga min tid på musik, och det kan så klart ha agerat som bensin i min eld det här året. Men om sanningen ska fram så kan jag faktiskt inte sätta fingret på varför det här året har varit så jobbigt för mig rent psykiskt. Det finns ingen direkt anledning till det. Som sagt, ingenting dåligt har hänt mig på det viset. Ändå har jag aldrig känt mig så fundamentalt ensam, så instängd, så rädd som jag har känt mig i år. Allting har bara varit tomt. Det har varit en enda lång korridor utan dörrar, och nu har jag kommit till slutet av korridoren. Jag både ser fram emot och räds för att se vad som finns i nästa. Nästa års bok både exalterar och skrämmer mig. Det ska bli väldigt roligt och spännande att läsa, för jag är faktiskt helt säker på att det inte direkt kan förvärras. Men å andra sidan, om jag faktiskt har fel och saker blir värre, kommer vi klara det tillsammans? Kommer jorden hålla ihop? Kommer jag?

 

God jul, gott nytt år, och allt det där.

Happy new year, ya bunch of cunts

Posted in Jag och ingen annan | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

The Riddle

Posted by xsitez på september 9, 2016

Andra människor skrämmer mig inte. De brukade göra det, när jag var liten så var jag livrädd för precis allting och alla. Varje person jag inte kände, varje ny sak som jag inte gjort tidigare, varje normalt ljud i det gamla huset, varje vanlig skugga som rörde sig över marken. Men det växte bort. Andra människor skrämmer mig inte. Vad de är kapabla till skrämmer mig inte. Att dö eller skada mig gör mig inte rädd. Smärta går över, och död lider inte jag av. Så varför skulle en annan person skrämma mig? Varför skulle smärta skrämma mig? Nej, de skrämmer mig inte. Däremot är jag ganska ofta rädd för mig själv. Mer eller mindre varje dag.

 

Jag är livrädd för vad jag känner och inte känner. För vad jag vill känna, och för de känslor som jag trycker bort. Jag behöver ta mig utanför mitt eget huvud, jag behöver få tänka klart, om så bara i fem minuter. Det är vid så otroligt få tillfällen som jag faktiskt kan slappna av, det är så väldigt sällan som jag faktiskt kan luta mig tillbaka och andas ut. När jag är ensam så är det allting inuti mitt huvud som stör mig, alla tankar som jag inte kan kontrollera. Orkanen av ord, om man så vill. När jag är med andra så behöver jag anpassa mig. Jag kan räkna antalet människor som jag verkligen kav ara med själv med, på bara en hand. De människor där jag faktiskt inte behöver hålla uppe en fasad. Där jag kan säga vad jag tycker, försöka berätta vad jag känner, faktiskt bara ren av vara mig själv. Bara slappna av. Så mycket oftare behöver jag det. Så mycket mer behöver jag dessa människor. Men jag kan aldrig säga det till dom. Jag kan aldrig förklara det. De kommer aldrig få veta.

 

Vad jag känner vet jag inte själv hälften av tiden. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde för några år sen, men jag är inte riktigt där ännu. Jag kan inte läsa av mina egna känslor. Det är som om jag känner något i gropen av min mage, något starkt som jag inte kan förklara. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det så att andra kan förstå… Men tänk er detta; jag erbjuder dig en drink, ett vanligt glas som jag har blandat 15 olika drickor i. Du känner smakerna, några kan du kanske till och med sätta ord på vilka det är, men resten försvinner i blandningen. Där är mina känslor. Jag känner av dom, några känner jag igen, men resten finns bara där i virrvarret. Jag vet inte vad de är. Jag vet inte vad jag känner. Men jag känner mycket och jag känner starkt.

 

Kärlek känner jag ofta, men jag vet inte vad som får mig att känna det. Jag vet inte vilka som framkallar det, eller vilken typ av kärlek det är. Jag vet hur man älskar, men jag har ingen aning om hur man älskar vilka. Jag vet inte varför man gör det. Jag vet bara att man gör det. Jag är så förvirrad. Det enda som kan hjälpa mig är att umgås med det fåtalet personer som jag faktiskt kan slappna av och prata med. Den minimala skaran som faktiskt kan hjälpa mig att sätta lite ord på allting, de som kan hjälpa mig att förstå mig på mig själv och mina känslor. Några av de som jag faktiskt vet att jag älskar, även om jag inte är helt säker på hur. Jag behöver slappna av. Jag behöver må bra. Jag behöver rensa ur inuti mitt huvud.

 

Och snälla, föreslå inte Gud. Gud har ingen makt här.

/X

 screenshot-2014-07-09-14-31-19

Posted in Random | Leave a Comment »

I can’t explain myself, I’m afraid.

Posted by xsitez på augusti 21, 2016

Varför skriver jag ens nu? Jag kan vara först med att erkänna att jag inte har något färdigt tema i huvudet när jag påbörjade detta inlägg. Jag behöver bara skriva. Få saker är så viktigt för mig som att ta mina tankar och sätta ner dom i skriven form. Kalla mig klyschig, men det är vad som gör min dagbok till ett av de viktigaste objekten i mitt liv. Utan den skulle jag nog skjuta huvudet av mig, bara för att öppna upp ett hål åt alla tankar.

 

Som ni märker så har jag som sagt ingenting att skriva åt. En röd tråd lär inte gå att finna häri. Ni som vill sluta läsa nu, känn er fria att göra det. Det blir nog inte mycket roligare än så har. Jag har som sagt ingenting att förmedla idag, ingenting alls. Jag skriver för skrivandets skull. Den typen av terapi kan vara mer hjälpsam än ni tror, det lovar jag er. Så för er som enkelt får för många tankar i huvudet, tankar som ni kanske inte ens kan sätta ord på; jag rekommenderar et att skriva. Kanske inte i en blogg eller någon annan typ av offentligt forum, men för dagbok. Eller bara skriv ner det på papper och släng det sen. Bara få ut tankarna ur huvudet, det kan hjälpa att sätta ord på känslor som man annars inte förstod sig på. Ge det ett försök i alla fall.

 

För att gå in på lite andra saker så vet jag inte riktigt hur jag mår. Jag blir ställd varje gång jag pratar med någon och de säger ”Tjena Martin, hur mår du?”. Att svara på den frågan är, för mig, som att jag skulle försöka förklara hur det kinesiska språket är uppbyggt. Jag vet verkligen inte, jag har ingen som helst aning. Vissa dagar är helt okej, vissa dagar är jag avstängd, andra vill jag inte vara här och vissa dagar är jag helt lyrisk. Det är en vidrig och oändlig berg- och dalbana som jag bara inte kommer ur. Jag har bråkat med den i flera år, det har gått upp och ner så pass länge, och nu är jag på väg ner igen. Jag känner det i kroppen, varje fiber av mig försöker få tag i en fallskärm för att hindra fallet. Det är på väg utför, och jag vet inte vad som tar mest skada nu för tiden; mitt huvud eller min lever. Jag kan verkligen inte hantera detta (med detta menar jag vanliga känslor som vi alla ska ha), jag vet inte hur. Jag vet inte ens vad det är jag känner mestadels av tiden, så hur ska jag veta hur jag ska kunna hantera det? Det är som att släppas ner i en djungel som man aldrig sett, helt utan karta eller kompass, och få höra att man ska hitta ut. Det enda man kan göra är att börja gå åt ett håll och hoppas att man till slut finner ut, men det finns ingen garanti. Så har jag det nu. Jag själv är min egen djungel, mina känslor är träden och mina tankar är djuren och insekterna som rör sig i bakgrunden. Kan någon snälla ge mig en kompass? Kan jag snälla få en karta?

 

Jag har absolut inte tid för det här. Jag har inte kraften och styrkan för att hantera detta, och jag har inte tiden att låta detta bryta ner mig. Jag var där för några år sen, att jag överlevde det var ingenting mindre än ett mirakel. Jag hade tur som träffade på rätt personer vid rätt tillfällen, det var ganska mycket det som hjälpte mig. Som lyfte upp mig igen. Men om det är något som jag har lärt mig så är det att man kan inte förlita sig på tur, den lever sitt eget liv. Dessutom är det två olika situationer, nu och då; då hade jag gått igenom saker som fick ner mig, de sakerna tryckte på varenda knapp till min depression och startade igång en intern explosion i mig som krossade mitt jag. Nu är det mer ett krig som pågår i kroppen; ett krig mellan olika parter representerade av känslor. Alla slåss mot varandra om dominans, vissa vinner strider med jämna mellanrum men kriget är nog långt ifrån slut. Dessutom vet jag inte ens vilka arméer som strider, och om jag inte känner mina fiender så hur ska jag kunna slå tillbaka?

 

Ibland finner man ett ämne när man bara skriver utan förtänkt tema. Ser ni nu varför jag skriver? Förr eller senare hittar man något som man måste få ur sig. Jag får hellre ur mig det så här än att prata med folk, ärligt talat. Jag är hemskt dålig på att svara på meddelanden som folk skickar, jag trycker oftare bort samtal än vad jag svarar i telefonen, jag har bara inte energin att prata med folk. Om jag ska prata med dom så måste jag antingen låtsas som att allting är bra, vilket jag inte har någon som helst lust med, eller så måste jag förklara att det inte är det, och på så vis öppna upp för de hundratals följdfrågor och tips som jag inte vill ha, som inte hjälper och som jag inte orkar. ”Har du testat att gå ut och få lite frisk luft?” Ja, bara sisådär varje dag. Men tack för tipset, jag ska komma ihåg att få i mig syre.

 

Jag kommer nog antagligen fortsätta vara dålig på att svara när ni hör av er under en viss tid framöver, och jag kommer vara ännu sämre på att höra av mig. Det är ingenting mot någon av er. Jag orkar bara inte. Jag har ingen energi. Jag har ingen tid. Nu när jag tänker efter; Vad har jag egentligen?

/X

Screenshot 2014-07-09 14.59.03

Posted in Jag och ingen annan, Psykologi, The Brain, The Heart | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Hello darkness, my old friend

Posted by xsitez på juli 16, 2016

”Åh, Martin skriver ett inlägg igen, han måste vara superdeprimerad!” Shut up! Visst, jag skriver oftast när jag mår dåligt och ja, majoriteten av mina inlägg är melankoliska och negativa… Okej, jag antar att jag förstår hur ni tänker där. Men nej, ni har faktiskt fel. Eller ja, typ, i alla fall.

 

De som följt mig och de som känner mig personligen vet att jag har mina upp- och nedgångar. Lite så som alla andra har, det gör mig inte speciell. Men mina psykiska färder neråt tar mig oftast väldigt djupt. Sjätte eller sjunde cirkeln av de nio, känns som att jag har skaffat mig en permanent bostad där som väntar på att jag ska komma tillbaka. Men nej, jag är inte där ännu. Jag säger ”ännu”, för jag är på väg ner igen. Jag kan känna det i min kropp, jag kan känna det i mitt huvud, jag märker det på mitt temperament. Jag har svårare och svårare att komma överens med människor, eller att ens tolerera deras existens och närvaro, och när jag möter någon för första gången så gör jag det gärna inte till en vana att umgås med dom. Just nu finns det väl ett fåtal människor som jag kan umgås med, ännu färre som jag faktiskt vill träffa. Som sagt, jag är inte nere ännu, men jag står i hissen, sakta men säkert på väg.

 

Jag kommer bli sämre på att höra av mig. Jag kommer inte svara lika fort på meddelanden, jag kommer med säkerhet nästan aldrig vara den första som skriver, och jag kanske inte kommer plocka upp telefonen när ni ringer. Ni ska veta att det är inget personligt mot er, inte för en enda sekund. Det är jag. Jag kommer behöva bli lite av en eremit igen. Jag vet inte om det går att stoppa min färd neråt, om det förflutna är något att gå efter så kommer det säkert inte att gå, men fan om jag inte tänker försöka. Men nej, jag är inte okej. Jag mår inte helt bra. Jag har inte pratat med någon om det här, jag kommer inte att ta kontakt med många av er för att diskutera det, och jag vill helst inte prata om det generellt. Några av er kommer jag prata med, men majoriteten av er kommer jag antingen ignorera, eller bara vara kort emot. Åter igen, det har inget med er att göra, det är för min skull. Jag behöver min tid.

I stora drag så har det med musiken att göra. Just nu har jag väldigt stora dilemman som gör att jag inte kan producera musik, vilket är psykiskt skadligt för mig. Musiken är mitt heroin, utan den är jag på en enda stor avvänjning som jag aldrig kommer ur. Jag vill inte sluta, jag vill fortsätta behöva det, och jag kommer fortsätta behöva det. Skapandeprocessen från början till slut är det absolut enda som hjälpt mig i alla år. Det är min meditation, min terapi, det är mitt allt. Jag skulle ge upp syret innan jag gav upp musiken. Men just nu är det som sagt en sak i görningen, en lång och utdragen process, som gör att jag inte kan få den dosen jag behöver. Detta leder i sin tur att alla demoner som är fast i mitt huvud kommer vara kvar där, det finns ingenting annat som kan få ut dom, som kan hjälpa mig reda ut allting. Så nej, jag mår inte bra och ja, det kommer bli värre. Mycket värre. Jag känner det på mig. Allt jag ber om är lite tålamod. Ni behöver absolut inte dra er ifrån mig, det vill jag verkligen inte, men om jag ber om att få vara ifred en stund så snälla respektera det. Jag kanske inte kommer kunna hjälpa er, göra er tjänster, jag kommer nog vara dålig på att finnas där. Men snälla förstå att det inte är för att jag inte vill. Jag har helt enkelt inte energin. Jag behöver ladda mina batterier.

 

Winter is coming.

Posted in Jag och ingen annan, Psykologi, Random, The Brain, The Heart | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 Comment »

Den ljuva natten

Posted by xsitez på januari 28, 2016

När förlorade jag förmågan att kunna sova? Just ja, det var länge sedan. Men jag har ju sovit lätt och bra i något år nu? Var det inte över? Jag som trodde att åtta år utan sömn skulle räcka. Varför ville John Blund överge mig så tidigt, när vi nyss funnit varandra?

Många av er känner säkert igen fenomenet; man är trött, så pass trött att ögonen rinner per automatik, så man lägger sig. Men man kan inte somna. Minuterna går och blir till timmar, blir till morgon och helt plötsligt så ska man gå upp. Alla har vi varit med om detta. I mitt fall började det när jag var 15 och mådde som absolut värst, och det höll i sig till 2014. Så i ungefär åtta år. Efter åtta år av, på sin höjd, två timmars sömn per natt så kunde jag äntligen få de timmar jag behövde. Mina efterlängtade zzz, som jag saknade det! Men vad händer nu? Varför har jag sporadiskt haft svårare och svårare att somna, till den punkten då jag behöver flera timmar för att kunna somna? När jag väl sover, då sover jag, men att nå den punkten då drömmarna hälsar på tar så lång tid att det inte blir många timmars sömn. Varför? Jag mår ju inte sämre igen, jag har färre källor till stress. Så varför?

Det är intressant hur det fungerar. Eller snarare inte fungerar. Men varför? Det är vad jag inte förstår. Det är frågan jag säkert mig. Varför? Någon som har svaret? En tanke? En lite idé? Ingen? Nej, så klart. Men det är okej, vi är på samma sida där. Det är lugnt. Jag älskar er ändå. Jag är trots allt mitt eget ansvar. Inte ditt ansvar. Så det är okej. Jag löser det.

image

Posted in Jag och ingen annan | Leave a Comment »

Öppet brev från halvöppet hjärta

Posted by xsitez på januari 13, 2016

God morgon! Eller ja, morgon och morgon, det beror väl lite på när ni läser detta, och sen får man ha i tanke att det må vara skrivet mitt på dagen tisdag den 12:e januari 2016, men publicerades på morgonen den 13:e. Skit samma, vet ni vad? Vi håller oss till ett generellt ”god dag” istället. Så god dag, på er!

 

För de av er som minns mitt inlägg, Öppet brev från stängt hjärtaså kan ni se detta som en liten uppdatering. Vad som har hänt sedan dess, och vad som inte har hänt. Om ni inte har läst det så kommer ni säkert inte förstå allt som jag kommer skriva om nu, så om ni vill fortsätta så rekommenderar jag att ni kollar in det inlägget innan ni läser vidare. Det är väldigt långt, men det kommer hjälpa er att få en hel del kontext så att ni enklare förstå vad jag kommer kasta ur mig härnäst. Jag gick igenom en väldigt tung period för något år sedan, och jag gjorde något som jag inte någonsin trodde skulle falla i mig; jag blottade mig här på bloggen. Leta inte efter nakenbilder nu, för det var inte på det viset jag blottade mig. Jag förklarade hur jag mådde, tänkte och kände, och berättade att jag känt så en längre tid men inte sagt något om det till någon. Bland annat skrev jag att jag bara existerade och att jag varken kunde eller orkade leva, och det stämde. Jag existerade bara. Jag gick runt i dagliga rutiner och såg inte fram till något annat än nästa gång jag kunde somna alkoholiserat i min säng. Att skriva inlägget hjälpte mig ordentligt, dels för att faktiskt kasta ur mig allt som fanns inom och dels för att jag faktiskt fick en förvånansvärt mängd stöd. Inte för att jag är förvånad över er som finns för mig, det som förvånade mig var att folk som jag inte brukar ha kontakt med, eller som bara brukar finnas i bakgrunden, faktiskt klev in i rampljuset och fanns aktivt. Det värmde verkligen, speciellt då ett email jag fick från en barndomsväns pappa. Jag läser fortfarande igenom det med jämna mellanrum, det hjälper ännu.

 

Sedan dess har jag gjort framsteg i mitt mående. Det är… Jag tror det är bra. Jag satt i fem minuter för att leta efter rätt ord alldeles nu, men ”bra” är nog passande. Jag kan fortfarande inte säga att jag är en muntergök som går runt och är lycklig var dag, men det är hanterbart. Det är okej. Det är bra, speciellt om jag sätter det i perspektiv med november 2014. Jag har börjat kunna leva igen. Se fram emot småsaker, som att fika med folk, gå till studion eller bara skriva lite i min dagbok. Jag har fått en helt ny uppskattning för jobbet också, det är inte längre bara en del av min och livets rutin eller måsten, det är återigen ett intressant arbete med roliga kollegor. Så som det var när jag började där för ungefär fyra år sedan. Mycket har hänt, både internt i mig och på utsidan, i mitt liv. Både bra och dåligt, så klart, det är trots allt så livet fungerar, men överväldigande bra saker. Så även om jag kanske inte har studsat tillbaka till den Snurre Sprätt-iga karaktär som jag en gång var så har det helt klart blivit en förbättring.

 

Jag jobbar på mitt debutalbum som jag dessutom har fått med några av mina absoluta idoler, Potluck, på (för mer information, se det tidigare inlägget), jag ska vara med på en låt med fem andra kända amerikanska artister, som jag snart kommer informera mer om vad det gäller, jag har orkat få upp kontakten med mina nära och kära igen, jag har börjat våga öppna mig mer, och mycket av detta är faktiskt på grund av de direkta responser jag fick från det blogginlägget. Folk jag kände gav mig stöttning, folk jag inte kände som hade snubblat över inlägget hörde av sig för att ge sitt stöd och/eller berätta att de kände samma sak, vänner som hörde av sig och sa att allting var lugnt och att de förstod. Så mycket har hänt sen det inlägget som jag skrev den där kvällen för lite mer än ett år sen, och mycket har faktiskt hänt tack vare det inlägget. Jag är väldigt tacksam gentemot er, och även glad på mig själv för att jag tog mig tiden att skriva det. Jag kommer ihåg den kvällen, det tog mig flera timmar att formulera inlägget. Jag skakade, grät, kedjerökte och drack. Men jag skulle tammefan skriva klart skiten, och det gjorde jag! Tänk vad lite alkohol och tobak kan hjälpa ibland. Ändå insisterar myndigheterna med att sätta varningsettiketter på det… Skamligt!

 

Men skämt åsido, jag har förändrat på mycket. Jag har tagit hand om en hel del på mina egna vis, och det har gett varierande resultat, varav majoriteten har varit förvånansvärt positiva. Men jag kan inte ta på mig all credit för det, jag kan garantera att jag inte hade klarat ens ett brottstycke av det om det inte var för de som visade sitt stöd och som fanns där när jag behövde det som absolut mest. Jag tänker inte nämna några namn, för jag vet att ni själva redan vet om vilka ni är. Men ni ska veta att jag är otroligt tacksam, och att jag uppskattar det mer än vad jag kan förklara. Sen har jag så klart en lång bit kvar, speciellt när det kommer till energin. Jag har till exempel sällan ork att hjälpa folk med de mest triviala sakerna, precis som jag hade då. Att bara skjutsa någon eller att följa med på en promenad kan vara något jag hittar på ursäkter för att undvika. Men det har också blivit lite bättre, men ju mindre jag behöver göra, desto bättre är det. Som jag förklarade i det andra inlägget så handlar det inte om att jag inte bryr mig, det bottnar i att jag inte ens har orkat göra saker för min egen skull. Energin har liksom inte ens funnits där. Men den poolen börjar fyllas på, och lite mer energi tillkommer varje dag.

 

Jag har heller inte gått till en psykolog, vilket jag också inser att jag borde gjort då och fortfarande borde göra. Har suttit i telefon med några, men aldrig faktiskt tagit steget att gå på möten. Jag flyttar fram det mer och mer, just för att jag inte har haft energin att ta det där första steget. En resa på tusen steg börjar alltid med foten över tröskeln, och det är den där tröskeln som jag inte riktigt har energin att passera just nu. Men det kommer. Det är nästa sak på min lista. Så det kommer det också. Fram tills dess, tills då jag orkar ta det steget, så tänker jag fortsätta vara glad över de framsteg jag gjort och se positivt på det hela. Jag kan skriva igen, både mina texter och till min dagbok. Det kan nog vara det största steget, utan ord kan inte jag leva. Jag behöver skriva, det är bara så jag fungerar, så när det försvann ifrån mig så försvann nästan allt som är Martin. Men det är tillbaka. Jag har också tagit upp kontakten med folk som jag inte pratade med under min erimit-period, jag har faktiskt ett aktivt socialt liv igen. Som jag sa, jag lever faktiskt igen, jag existerar inte bara. Ni som inte har varit där och kommit tillbaka kan nog inte förstå den lättnaden, och jag kan aldrig riktigt beskriva den, men det är så enormt.

 

Jag måste runda av här. För att sammanställa: jag har en bra bit kvar, men jag har kommit mycket längre än vad jag kunde tro att jag skulle gjort på den här tiden. Majoriteten av det är faktiskt tack vare er. Jag kan inte tacka er nog, och att bara säga ”tack” känns otillräckligt, men jag hoppas att ni som faktiskt har hjälpt mig förstår att jag är oändligt tacksam, och jag älskar varenda en av er. Utan undantag. TACK!

Posted in Random | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

Before Massachusetts

Posted by xsitez på januari 12, 2016

För de av er som missat så har jag nu släppt en singel innan albumet släpps. Den är på två låtar, 4 Minute Masterpiece och Independent living som gästas av mina barndomsidoler Potluck och den underbara Elle. Dels finns de, så klart på YouTube, men de är nu också uppladdade på Spotify, iTunes och en hel bunt andra sidor där man kan lyssna eller köpa låtarna. Responsen jag har fått är otrolig, och det måste jag tacka för, speciellt Erika från bloggen Skitsamma som verkligen stöttat och spridit låten, men så klart ett tack till alla andra också!

Om ni vill lyssna via YouTube så klicka bara på länkarna: 4 Minute Masterpiece och Independent Living.

För att lyssna via Spotify, iTunes, Deezer, Rhapsody, Google Play eller alla andra sett, tryck på bilden nedan!

Återigen, ett enormt tack till alla som hjälper mig på olika vis, speciellt min producent Anton ”Illegal” Eriksson. 

/Xersize

Posted in Egen, Musik, Random | Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »