Prostitution – Lagligt eller olagligt?

Prostitution är ett otroligt intressant ämne att tala om; generellt talat så är folk antingen helt och hållet emot det eller så är det tabu att prata om. Det är bara en minoritet av människor som faktiskt är villiga att diskutera det, och en minoritet av denna minoritet är för prostitution. Då jag är som jag är så tänker jag ta upp ämnet här och nu, för jag tycker att tabubelagda ämnen dels är viktiga att prata om just för att det är tabu, och dels tycker jag att det är för jävla kul att göra folk obekväma med min nihilistliberala (ja, det är en ny term som jag precis tog trademark på!) syn på saker och ting. Så låt oss köra igång!

 

Först och främst så måste jag ju ta upp var lagen i Sverige står gällande prostitution idag; försäljning av sexuella tjänster är lagligt medan köp av sagda tjänster är olagligt enligt den så kallade Sexköpslagen, vilket är 6 kap 11 § i Brottsbalken. Den säger ordagrant: ”Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst ett år.” Så att sälja sex är alltså lagligt, det är att köpa som är olagligt. Vissa vill därför hävda att prostitution därför är lagligt, men jag skulle inte vilja påstå att det är det. Jag menar, visst finns varan tillgänglig att köpa och säljaren begår inget brott, men du som köper riskerar att dömas till böter eller fängelse. Det är inte direkt vad jag skulle klassa som lagligt. Amnesty håller också med, då de sedan 2014 formellt kämpat för att avkriminalisera sexarbete då de hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att kriminalisera vad en människa får och inte får göra med sin egen kropp. Faktum är att de året efter (2015) slog igenom det här förslaget internt, men den svenska sektionen av organisationen gick emot det. Sverige har länge varit emot sexhandel; 1998 började den ursprungliga sexköpslagen gälla och redan innan det så var koppleri och bordeller strängt förbjudna. Just på grund av den så kallade sexköpslagen så kan vi inte säga att prostitution är lagligt här i landet, för även om du har all rätt i världen att sälja din kropp så har ingen laglig rätt att köpa. Om det hade varit lagligt så hade du kunnat hitta köpare som lagligt fick ta del av din produkt, så låt oss inte låtsas om att det är lagligt och accepterat. Om det verkligen var lagligt så skulle inte några hundratals människor dömas för köp av sexuella tjänster årligen. Siffran varierar mellan ett tiotal till ett hundratal per år, så även om det inte är många så döms folk. Du skulle inte kunna dömas om det inte var straffbart, och om det är straffbart så är det inte lagligt. För att det verkligen skulle vara lagligt så behöver båda aspekterna, alltså både köp och sälj, vara lagliga. Det räcker inte med att 50% är det.

 

Nu när vi har slagit fast att det inte kan vara lagligt med prostitution om inte både köp och sälj är lagligt så vill jag gå på ett av de största motargumenten mot prostitution innan jag ger er min syn på det. Det absolut vanligaste argumentet jag hör mot att sexhandel ska vara helt avkriminaliserat är också det absolut sämsta; människohandel, mer ofta kallat för trafficking. Folk drar kopplingen att om man är för avkriminalisering av prostitution så är man för trafficking. Det argumentet tycker jag är komplett nonsens och jag köper det inte för en sekund. Att avkriminalisera en handling betyder inte att man per automatik ska eller måste avkriminalisera en annan. Det skulle vara som att man i de delstater i USA som avkriminaliserade cannabis var tvungna att avkriminalisera metamfetamin, heroin och annan narkotika också. Det argumentet är så absurt enligt mig, för köp av sexuella tjänster och människohandel är två helt olika saker att diskutera. Det sistnämnda är till och med ett separat brott, nämligen 4 kap 1 a § i Brottsbalken och säger att ”Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål, avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.” Det är alltså ett helt separat brott, ett helt separat problem och går inte på något vis att jämföra med eller använda som argument mot laglig sexhandel. Så nej, man kan absolut inte säga att bara för att någon är för prostitution så är denne för trafficking. Det är bisarrt och rent utav löjligt att folk ens drar den kopplingen mellan de två. Att jämföra något som kan vara frivilligt med något som per definition enbart sker via tvång är så ointelligent argumenterat att det nästan inte ens är värt en respons över huvud taget.

 

Ett annat vanligt argument som man hör är ett mer förnuftigt argument, nämligen att många av de som säljer sina kroppar utan att de tvingas till det av någon annan gör detta för att de är missbrukare. Trots en relativt lång sökning via DuckDuckGo (för nej, jag litar inte på Google) så kan jag inte hitta statistik som sammanlänkar de två. Med det sagt så tror jag faktiskt också att det är sant; många missbrukare begår enkla brott för att få snabba pengar och jag tror absolut att ett av dessa brott är prostitution. Det här är ett argument som jag rent generellt tycker är exponentiellt bättre än argumentet om människohandel, men jag tycker inte att det håller ändå. Så länge det finns folk som är villiga att betala för ett snabbt ligg så kommer det finnas de som säljer det, så enkelt är det. Finns det en marknad så kommer tjänsten finnas någonstans, det är inte svårare än så. Det enda som händer när det är olagligt är att det blir en mer osäker miljö för de som säljer sex. En prostituerad som blir misshandlad, våldtagen, såld mot sin vilja och dylikt kommer med största sannolikhet inte våga anmäla detta lika enkelt som de skulle våga om det var avkriminaliserat, något som nämns i rapporterna om Prostitution Reform Act 2003 i Nya Zeeland som kom ut 2006, 2008 och 2013. Det skulle bli en mycket mer säker arbetssituation för de som faktiskt är i yrket av egen fri vilja om man gjorde som man exempelvis har gjort i delar av Australien, då prostitution är lagligt enbart i bordeller. Du får inte plocka upp en prostituerad på gatan, du får inte ta med dig en hem utan du får bara sälja och köpa sex i bordeller där det finns vakter som kan skydda kvinnorna och männen som säljer sex, där arbetarna får genomgå prover för könssjukdomar, där kondomer måste användas vid köp av sex och så vidare. Med andra ord; de som väljer att jobba på en bordell i Australien gör det av egen fri vilja, får en laglig lön att försörja sig på, kan säga upp sig och utbilda sig till eller börja arbeta med annat närhelst de vill och det finns vakter och andra skyddsaspekter där som gör de mer säkra än exempelvis de prostituerade här i Sverige.

 

Det sista av de vanliga tre argumenten mot laglig sexhandel som jag får höra är att prostitution skulle bli mycket vanligare om det var lagligt. Det här argumentet kan jag bryta ner enkelt genom att ställa två motfrågor; varför skulle det vara något negativt, och vad baserar du det på? Vi börjar med den första av motfrågorna: vad skulle vara det negativa med om det nu skulle bli vanligare om det blev lagligt på exempelvis den nivå som det är lagligt i delar av Australien? Om vi gjorde det lagligt att helt frivilligt jobba på en bordell där det finns vakter, vad skulle skadan vara i om det nu skulle bli vanligare att folk jobbade inom den branschen? Det kommer som sagt alltid finnas en marknad för det, och nu får de som säljer väldigt mycket mer skydd mot allt från sjukdomar till att bli utnyttjade eller skadade än vad de fick innan. Hur är det något dåligt? Däremot finns det inga siffror som stödjer att det skulle bli vanligare. Om vi tar Nya Zeeland som exempel, som för övrigt är det enda landet i världen idag där prostitution är fullkomligt och hundra procent lagligt i alla möjliga former, så har det visats att siffran håller sig på ungefär samma nivå, eventuellt även sjunker lite. 2005 så räknade de med att det fanns cirka 360 sexarbetare och 2007 så räknade de med cirka 230 i Auckland. Så även om det hade varit dåligt om antalet sexarbetare ökade så finns det inga siffror som stödjer det argumentet, det jag gav er från Nya Zeeland var bara en av många studier från runtom i världen som motbevisar argumentet att det skulle öka.

 

Innan ni får min åsikt så vill jag också bara säga detta; det är inte bara kvinnor som säljer sex. Enligt undersökningar i Sverige 1996, 2001 och 2004 så är det fler män än kvinnor som uppger att de sålt sexuella tjänster. Självklart så finns det ett stort mörkertal både bland män och kvinnor, men enligt undersökningen betitlad Sex i Sverige från ’96 så uppger 0,5% av de tillfrågade männen respektive 0,3% av kvinnorna att de tagit betalt för sex, i ”Sexuell exploatering av barn i Sverige” från ’04 uppger 1,8% av männen respektive 1,0% av kvinnorna (alla mellan 17 och 19 år gamla) att de sålt sex och i en enkät som hette ”Unga mäns sexvanor” från ’01 så sa 3,1% av de tillfrågade männen mellan 16 och 25 i ålder att de har ägnat sig åt prostitution. Allt finns sammanfattat här för de som är intresserade. Det kan mycket möjligt vara så att kvinnor råkar mer illa ut än män, men enligt alla undersökningar så är prostitution vanligare hos män än hos kvinnor, och då kvinnor eventuellt råkar mer illa ut än män så varför inte se till att de har en säker miljö att jobba i?

 

Så, vad tycker då jag om prostitution? Om ni inte har förstått det så är jag för en avkriminalisering. Dock inte som i Nya Zeeland där det är helt och hållet lagligt på alla sätt och vis, utan mer som delar av Australien där det enbart är lagligt i bordeller. Varför? För att det helt enkelt är mer säkert. Självklart kommer det finnas en risk för att en prostituerad blir utsatt för våld om hon jobbar på gatan oavsett om det är lagligt eller olagligt och självklart så kommer det finnas drogberoende som säljer sex på gatan oavsett om det är kriminellt eller inte, och just därför tycker jag att Australien har hittat rätt. Att sex ska vara lagligt att sälja på en bordell där det finns vakter som skyddar de som jobbar där från att bli utsatta för våld och/eller övergrepp, liksom på krogar, där det krävs att de män som köper sex ska använda kondom för att inte sprida sjukdomar och där de som säljer sex regelbundet får kollas, och eventuellt behandlas för, sjukdomar, där de som jobbar inom branschen faktiskt kan välja det helt och hållet frivilligt och sluta jobba med det precis när de vill, där de kan ha en fackförening och andra förbund för att göra arbetet bättre för de som jobbar där, där de kan få en riktig lön så de kan försörja sig, där trafficking fortfarande är olagligt och där de kan välja vilka de vill eller inte vill sälja till istället för att tvingas sälja till alla som vill. Säg mig, varför ska det inte vara lagligt för en man eller kvinna att sälja sin kropp om han eller hon helt frivilligt väljer att göra det? Varför ska den personen tas ifrån rätten att göra vad denne vill med sin egen kropp, och att få göra det i en mer säker och skyddad miljö? Jag finner det bara trångsynt att anta att alla som säljer sex gör det för att de måste, antingen på grund av trafficking eller brist på alternativ. Jag personligen har känt en kvinna som sålde sig för att hon genuint ville. Hon hade inget beroende och var inte missbrukare, hon hade ingen som tvingade henne, hon hade till och med en gymnasial utbildning. Hon valde helt enkelt att göra det hon gjorde för hon tyckte att hon fick bra betalt, hon tyckte om sex och hon såg inte varför hon inte skulle få göra det. Ärligt talat så gör inte jag det heller. Vad har vi för rätt att säga vad någon får eller inte får göra med sin egen kropp? Vem är du, jag, polisen eller politikerna att reglera de val vi har över våra egna kroppar som inte går ut över andra? Det behöver inte vara den osäkra, smutsiga, skamfyllda industri som det är idag. Det skulle kunna vara ett säkert arbete som genererar skatt till landet och erbjuder folk något de annars ändå kommer köpa olagligt, och utnyttja folk för. Den enda anledningen till att det är den farliga och förnedrande miljö som det är, är på grund av oss. Det är på grund av hur vi och våra lagar ser på det.

 

Med allt jag sagt ovan, kan du ge mig ett bra argument till varför det inte skulle vara lagligt? Kan du ge mig ett enda argument för varför vi inte skulle ha lagliga bordeller med frivilliga sexarbetare, ordningsvakter och allt skydd som kommer med en avkriminalisering? Jag vill jättegärna höra vad ni har att säga, oavsett om ni håller med mig eller inte, så lämna mer än gärna en kommentar. Jag lovar att svara på alla era kommentarer! Ta hand om er och må bäst.

/X

Jag har gett upp

Jag har verkligen get up på människor nu. Det har hållit på länge men nu kom det äntligen; mitt hopp om oss, om folk, är borta. Den sista lilla gnuttan eld har slocknat och jag orkar bara inte mer. Jag orkar inte vara naiv, jag orkar inte gå runt och tro att vi kommer bättra oss, jag orkar inte sitta här med ett påklistrat leende och blåögd blick. Det är helt enkelt över nu. Det räcker, helt enkelt.

 

Jag menar inte att jag har gett upp på livet eller att jag tänker ge upp på att leva. Jag har bara gett upp på oss människor som art, på mänskligheten i sig. Jag vet att det låter som vilken emo-tonåring som helst, men det här är inte bara min depression som talar. Tänk efter; det finns två arter på den här jorden som inte tillför något över huvud taget. Av alla arter på hela planeten, av alla djur, insekter och dylikt, så finns det bara två som inte tillför något, som inte ger något positivt alls, och det är fästingar och människor. Fästingar, och människor. Ni vet fästingar; de där blodsugande parasiterna som är små, jävliga och sprider sjukdomar bland oss och våra djur? Vi är precis lika meningslösa för världen som de är. Vi tillför inte vår planet eller vårt ekosystem något över huvud taget. Det enda vi gör när man verkligen tänker efter är att dela upp oss i grupperingar och ställa oss mot varandra. Högern står och kastar skit på vänstern, vänstern kastar skit på högern, muslimer fördömer kristna och judar, kristna hävdar att alla muslimer är terrorister, politiskt korrekta ungdomar hävdar att alla som inte håller med är kvinnohatande rasister, män hävdar att kvinnor överdriver om våldtäkter, LGBT-människor vill kunna diktera via lag vilket språk vi använder, politiker blundar för genuina och verkliga hot för de är rädda att kallas för hemskheter, allt är bara upp och ner. Det där är exakt vad människor gör; vi skapar problem där det inte finns, för allt och alla. Tänk bara efter, vilka problem har andra djur? Rädda för att utrotas, svårt att hitta mat, försöka hinna söderut över vintern? Men vad är våra problem? Andra människor. Alla våra problem beror på andra människor. Vi skapar problem där inga finns, och sen försöker våra ledare vinna politiska poäng genom att hävda att de har en lösning på alla problem, när varenda problem som existerar hade kunnat undvikas genom något så enkelt som att bara ge fan i att skapa problemen från första början.

 

Det är därför jag inte orkar mer. Det är därför jag inte ser någon framtid. Jag hade kunnat leva med att vi inte har någon funktion, jag hade kunnat acceptera att vi inte tillför något, om det bara varit så att vi inte gjorde någon överdriven skada på planeten eller oss själva. Att vi kanske inte gjorde något bra, men samtidigt inte gjorde något dåligt. Jag hade varit okej med det. Men så är inte fallet; vi inte bara gör ingenting bra, utan vi gör konstant dåligt. Även om varje enskild individ inte är dum i huvudet, även om det finns miljontals människor som har vett innanför pannbenet och bara vill leva ett produktivt och fridfullt liv, så är det tyvärr så att den stora massan och de styrande grupperingarna inte är den typen av människor. Folk i stora grupper är oftast inte bra, för det skapar en ”vi-känsla”. Finns det vi så finns det också dom, och om det finns både vi och dom så finns det konflikter. Om det inte finns konflikter så tar vi något trivialt och gör det till en konflikt. Tror ni mig inte? Kolla då bara på de Abrahamitiska religionerna. Judar, kristna och muslimer tror på exakt samma gud men olika profeter. Judar väntar på Messias, kristna tror att Jesus var denna Messias och muslimer tror att han bara var en av alla profeter. Där har ni den grundläggande skillnaden, och det är tydligen värt att begå massmord och terrordåd för. Eller kolla på Israel/Palestina! ”Det här är vårt land” skriker båda högt, och försöker utrota varandra istället för att inse att det finns tillräckligt med landmassa för alla att bo där. Eller USA, där de vars förfäder invaderade landet och begick massmord försöker kasta ut mexikaner med det paradoxala argumentet ”Vi var här först”.

 

Det där var bara några exempel på hur destruktiv, självdestruktiv och vidrig mänskligheten är. Jag hade som sagt kunnat acceptera att vi inte gör någon nytta om vi bara inte gjorde den här typen av skada. Lite plus/minus noll, ni vet. Men så är det inte. Vi har gett oss fan på att vi ska vara en farsot på planeten, vi är otroligt inställda på att vara en epidemi som inte bara ska förstöra oss själva utan allt annat vi råkar snubbla över. Allt vi rör vid ska smutsas ner och infekteras, allting vi ser ska vi kunna förstöra inifrån. Allting ska tammefan förruttna tack vare oss. Det känns som att de enda som gör något rätt är Island, som bara lever på sin kant och inte bryr sig om skitsnack. Det kanske beror på att de är så få eller så har de bara hittat det enda korrekta sättet att leva, men det känns som att de bara är nöjda med att leva bra och inte göra skada. De har väldigt få brott, de har ingen terror, de har till och med belönats med näs intill inga djur som kan döda dom och därför behöver de inte heller döda djur. De bara lever på sin ö, stör ingen och har det bra samtidigt som alla andra länder, alla andra grunder, försöker förstöra alla andra.

 

Så jag orkar helt enkelt inte längre. Jag gör det bara inte. Jag kastar in handduken och ger upp. Jag tänker inte bry mig om er politik, jag tänker inte bry mig om era religioner och jag tänker inte bry mig om era känslor. Om det finns en gud så har han misslyckats, om han har skapat oss i sin avbild så är han misslyckad, för det är då vi. Om en förälder säger åt sitt barn att det är dags att gå och lägga sig och ungen blir ledsen och börjar skrika så ändrar inte föräldern sitt beslut på grund av ungens känslor. Om våra politiker försöker rätta sig efter alla religioner och allt folk för att kallas rasist eller något som slutar på -fob, om våra politiker försöker vara alla till lags för att de är oroliga för vad folk ska känna och tycka, då kommer vi inte komma någonstans. Demokrati låter jättevackert, och i mindre grupperingar så är det väldigt fint, men det fungerar inte. Varför fungerar det inte? På grund av människor. På grund av att människor bryr sig mer om sina grupper än alla andra, på grund av att människor bryr sig mer om sina känslor än allas välmående, på grund av att människor bryr sig mer om sin gud som kanske eller kanske inte finns än sina medmänniskor som onekligen existerar. Dessa människor röstar, och därför fungerar inte vår politik. Fungerar inte vår politik så fungerar inte vår demokrati. Fungerar inte vår demokrati så fungerar inte vi. Vi är trasiga, och jag orkar inte. Jag gör det bara inte.

Jag flyttar till Island. Tack för mig, och hej då.

Guds existens är bevisad

Vad skulle du säga att världen handlar om? Att finna sin kärlek? Hitta den ultimata lyckan? Leva snällt och värdigt för att belönas med ett liv efter döden? Alla de alternativen låter mycket, mycket bättre än vad jag skulle vilja påstå att världen handlar om; pengar.

 

Notera att jag inte frågade om livet, utan världen. Vad livet handlar om är väldigt individuellt, men världen är tyvärr inte det. Världen är kollektiv, och vi alla ingår med undantag av enbart ett väldigt litet fåtal. Bor du på en ö eller i ett kollektiv som är till etthundra procent fristående från övriga samhället så är du absolut utanför, och på ett vis så ser jag upp till dig. Dock kommer du inte läsa det här, så det vet du inte då. Men lever du i den här världen, i något av de moderna samhällen på något vis över huvud taget, oavsett om du lever i ett rikt land som här i Sverige eller i ett land i tredje världen, då påverkas du av pengar. Lever du fattigt så är det mätt i pengar, lever du rikt så är det för att du har mycket pengar, lever du i medelklassen så har du helt okej med, men kanske inte tillräckligt av, pengar. Vi kan älska det eller vi kan hata det, men vi lever i en kapitalistisk värld oavsett vad vi känner över det eller hur vi än förnekar det. Faktum är, oavsett vad vi känner för dessa.

 

Stundvis så älskar jag det men generellt, och allt för oftast, så avskyr jag det. Jag ska inte ljuga; jag älskar att jag har ett jobb som ger mig en bra lön, en lägenhet som är väldigt billig att bo i, ett sparkonto med relativt bra med pengar, möjligheten att resa utomlands, en bra dator att spela på, tillgång till all världens musik via Spotify och film via Viaplay och Netflix, möjligheten att gotta mig med fin mat… Klart att jag älskar att jag har tillgång till alla dessa fördelar, det skulle alla göra! Men vad jag hatar är att de är just de; fördelar. Privilegier. Det jag hatar med det är att lägenheten som jag har inte är en mänsklig rättighet utan att den kostade hundratusentals kronor, att se världen kostar pengar, underhållningen kostar pengar, maten kostar pengar. Tänk på det; vad behöver vi för att leva? Värmande kläder på våra kroppar när det är kallt, väggar och tak som skyddar oss, mat i våra magar och vätska i våra kroppar, medicin och sjukvård när vi blir dåliga eller gamla? Det är de grundläggande sakerna vi behöver för att leva. Allt det kostar pengar. För att enbart överleva så måste vi punga ut hundratusentals, säkert miljontals, kronor under en livstid.

 

Tänk på vad jag precis skrev; vi behöver betala i miljonbelopp bara för att kunna leva. För att inte svälta till döds, för att inte törsta ihjäl, för att inte frysa eller skadas av naturen så behöver vi betala. Det enda som borde vara en mänsklig rättighet, att få göra något så enkelt som att leva, kostar oss pengar. Är inte det konceptet befängt? Är det inte idiotiskt? Eller snarare, är det inte helt omänskligt? Missförstå mig inte, jag förstår att för att vi ska ha en bostad så måste den byggas, för att ha mat så måste den odlas, för att ha vatten så måste det renas, och allt detta måste skötas av folk. För att folk ska vilja göra detta så måste folk ha en anledning, och de vill bli kompenserade. Inte mer än rimligt. För att de ska kompenseras så behövs en valuta, oavsett om det är någon form av pengar eller om det är byteshandel som förr, exempelvis byta bröd mot mjölk. Jag förstår att det måste vara så, jag förstår att alla behöver jobba för varandra och att vi då behöver någon form av kompensation, alltså lön. Men kom igen, har det inte gått för långt när det finns miljontals människor som inte ens har råd leva? Miljontals människor som inte ens har råd med en bostad som skydd, kläder för värme, mat för mättnad? Ser ni inte problemet?

 

Klart att ni gör. Ni som läser det här ser säkert problemet, och jag litar på att ni både håller med mig och förstår allvaret i det. Jag litar på att ni är bra människor som vill ha en förändring. Det som gör att jag litar på det är för att jag vet att ni inte är miljonärer. Ni som läser det här är inte de ekonomiskt oberoende som styr världen, ni är inte elitens elit som har så mycket pengar att ni skulle kunna lösa världens alla problem men behåller de för er själva i era egna bankkonton och fonder. De personerna har varken tid att läsa det här eller kännedomen om en anonym blogg som snittar på mellan 50 och 100 läsare per dag. Nej, ni som läser det här är säkert bara folk som jag, med vanliga jobb och en vanlig lön, kanske lite mer eller mindre, som gör det ni behöver för att betala hyran, elen och maten. Vi är världens vanligaste folk, vi är världens största kategori. Vi är inte världens 1% med makt och rikedomar. Vi är det vanliga folket, och också den största samlingen människor.

 

De säger att makt är i antal och det må vara sant, men makten spelar inte roll om du inte tar den. Hur stort antal man är gör ingen skillnad om man inte går ihop för att göra skillnad. I teorin skulle vi säkert kunna ha all makt i världen, men vi ger bort den till de med ekonomi. De med pengar får makten av oss, vi ger upp den frivilligt till de som inte förtjänar den. Vi ger efter till kronans värde, och vi gör det mer än frivilligt. Vi gör det för att vi vill ha kronan och makten som kommer med. Det är lite som att passa någon i basket för att ställa sig i en bra position och hoppas på att få bollen passad tillbaka; du är arbetaren, bollen är makten och den du passar till är eliten. Du ger bort makten till eliten i hopp om att få den tillbaka, men det får du aldrig. Den med bollen springer fram och dunkar i den i målet, som är deras företag. Och även om du får bollen tillbaka, vad gör du? Du dunkar i den i mål du också. Förstår ni vad jag menar? Vi har designat en värld som är ett spel, ett spel med regler som gör det omöjligt för individen att vinna oavsett hur många vi är. Kolla bara på resultaten. Det kanske är flest i vårat lag, men då vi följer deras regler så kommer vi alltid ligga under. Vi kommer inte få en förändring, för varje mål går till det andra laget; de med färst spelare. Spelet som vi har designat är inte gjort för oss, det är gjort för dem. Bryter vi mot reglerna så får vi inte vara med och spela, då blir vi bestraffade.

 

Jag vet att jag låter naiv men jag önskar att det inte var så. I min utopi så skulle inte pengar bestämma vem som får leva och vem som ska få dö. Pengar skulle inte vara domaren och bödeln. Ekonomi skulle inte avgöra vilka som ”förtjänar” ett hem att bo i, mat att äta, kläder att bära och vatten att dricka. Pengar skulle aldrig vara den avgörande faktorn om vem som får röra sig var. I min utopi skulle alla ha fri tillgång till mat, husrum, vatten, kläder, sjukvård och elektricitet. Pengar skulle vara något vi kunde lägga på sånt som vi vill ha men inte behöver, som leksaker, datorer, TV-apparater, spel med mera, men inte någonsin något som vi måste lägga på att bara kunna leva. Inte något som vi måste lägga på att våra hjärtan ska pumpa, magar vara fulla och kroppar klädda. Pengar skulle enbart vara till för onödig lyx, aldrig nödvändigheter. Sen kan det diskuteras om vad som är nödvändigt och lyx, men det jag tänker på är det du behöver för att leva. De grundläggande förnödenheterna för att vi inte ska dö vid en onormalt ung ålder. Jag inser som sagt att det är en naiv dröm och att det högst troligt inte kommer ske, garanterat inte under min livstid, men det är en dröm icke desto mindre.

 

Det enda jag ber er om, mina kära medmänniskor, är att tänka på detta; vi kämpar för att leva ett bekvämt liv men det finns även de som kämpar för att bara leva över huvud taget, likasom det finns de som lever i överflödig lyx och inte behöver kämpa alls för att få sina grundläggande nödvändigheter. Vi mitt emellan är den största massan, men tyvärr finns det människor som inte har någonting och människor som har mer än de behöver, men vi som har det vi behöver och bara lite extra är den största grupperingen. Vi kan göra skillnad om vi tar makten. Om vi bestämmer att deras pengar inte är källan till någon makt, då har de ingenting. Men det kommer vi inte göra. Istället för att ta makten ifrån deras stora bankkonton så vill vi ha deras stora bankkonton. För pengar är inte bara makt; det är frihet. Frihet att bestämma över sin egen tid, frihet att röra sig fritt över hela världen, frihet att aldrig behöva oroa sig för hur man ska överleva mellan den 25:e varje månad. Jag tror att mer än makten så vill vi ha frihet. Mer än makt över andra så vill vi ha makt över oss själva, vi vill känna att vi inte kan eller behöver kontrolleras av människor eller världen. Visst finns det de som vill kontrollera andra människor på olika vis också, men de flesta vill nog bara ha kontrollen över sina egna liv och viljor. Det är vad jag vill.

 

Jag vill vara ekonomiskt oberoende och på så vis kontrollera och bestämma över min tid helt själv. Jag vill kunna slippa oroa mig för att betala hyran, ha råd med mat, försörja mig själv med kläder och värme. Det tror jag alla vill. Men ekonomiskt oberoende i dagens läge betyder att ha så pass mycket pengar att man kan betala för allting. Så pass mycket pengar att du aldrig behöver tänka ”Har jag råd att tanka bilen med full tank?” eller ”Kan jag betala både hyran och elen när nästa lön kommer?”. Men tänk er om ekonomiskt oberoende betydde att det inte fanns någon hyra att betala, att du alltid hade mat på bordet, att du alltid hade värme i dina element och kläder på kroppen. Tänk dig den världen. Tänk dig där pengar inte är status eller nödvändighet, utan bara något du kan spendera på sånt du vill ha men aldrig behöver spendera pengar på det du behöver för att leva. Det är den värld jag vill ha för alla. Men det är den här världen vi istället har; det är en värld där fattigdom inte betyder att man bara inte kan unna sig något roligt eller trevligt, utan där det betyder att man inte är förtjänt att leva. Fattigdom betyder att du inte förtjänar värme kalla nätter, mat för att stilla din hunger och boende för att skydda dig mot värld och natur. Pengar avgör vilka som får leva och vilka som får dö. Pengar är den riktiga guden. Ingen av oss vet om det finns någon religion här i världen som har rätt eller fel, men det som är säkert är att pengar är mycket mer nödvändigt och viktigt för oss levande människor än vad någon gud någonsin har varit. Det kanske finns en gudom som belönar oss i ett liv efter detta, men det absolut enda som avgör när vi kommer till det eventuella nästa livet är pengar.

 

Så jag ber er att tänka på det. Jag ber er att komma ihåg att ni kanske sparar pengar för den där resan, en större TV, den där snygga tröjan ni såg på H&M, men det finns folk som inte ens har pengar för att få i sig mat. Det finns folk som inte har pengar för att skydda sig mot regn, skyla sig från solens dödliga strålar eller värma sig från luftens kalla vindar och temperatur. Vi är alla delaktiga i maskinen som ser till att världen går till på det viset, och vi är alla skyldiga till att de minsta kugghjulen bestraffas och går sönder för tidigt, bara för att bytas ut mot nya som snart kommer gå sönder och därpå ersättas. Vi är alla skyldiga till att även om alla världens människor tror på olika gudar så har vi skapat en gud mer verklig och betydelsefull än någon gudom inom någon religion genom alla tider; ekonomi. Vi är alla skyldiga till det, genom att sitta på våra bönemattor och tillbe den allsmäktiga kronan. Vi sitter alla i dess heliga byggnad och lyssnar på hymnerna. Vi sitter alla och löser högt ur boken och lyder budorden. Så jag ber er att göra skillnad när ni kan. Jag skiter i om ni ger pengar till tiggare, skickar pengar till organisationer som faktiskt gör skillnad eller om ni köper ett mål mat till en svältande. Men snälla, gör den lilla skillnad ni de facto kan, när ni kan. Snälla. Jag är på mina bara knän och ber er verkligen att hjälpa varandra. Vi är annars alla skyldiga till den massdöd som finns på grund av pengar. Deras onödiga död som enkelt går att förhindra är på allas våra samveten. Blunda inte för det, ta ditt ansvar. Du bär skulden. Jag bär skulden. Vi bär skulden.

/X

 

Tidens magi

Tiden har en tendens att kunna passera obemärkt. Detta är både på gott och på ont. Ibland har den svept förbi och tagit med sig allting du ville ha kvar, varenda person eller sak som du en gång höll kär har tagits ifrån dig av den där lömska tiden. Som en lönnmördare i skuggorna som smyger förbi och plockar med sig allt och alla, en sak och en person åt gången, tills det enda som är kvar är du och ett tomrum. Alternativt så kan tiden dra förbi och få med sig allt ont likväl som den hade kunnat ta det goda. Ena dagen vaknar man upp och ser tillbaka på sitt liv, och då kan man antingen fundera på hur allting blev så bra, eller hur allting blev så katastrofalt. Tiden är väldigt vacker på det viset.

 

Det är visserligen dumt av mig att säga att tiden kan vara antingen god eller ond. Tiden är neutral, tiden är egentligen ingenting förutom en kikare som låter dig se både framåt och bakåt i den. Tiden är ett fönster till en annan verklighet, antingen en som vi redan har levt eller en som vi kommer leva. Vi och allting vi alla gör är trots allt katalysatorn för varje event som sker, kommer ske och har skett. Tiden är bara det som ger oss perspektiv över konsekvenserna. Vi kan se in i framtiden, ingen tvekan om det. Inte med hundra procent precision, så klart, men har man bara det sunda förnuftet att kunna analysera våra handlingar och dess konsekvenser så kan vi måla upp en temporär bild om vad som kan bli, allt med hjälp av tiden. Tiden låter oss även se bakåt för att analysera och lära oss av tidigare handlingar och de konsekvenser vi fick av det. Tiden är vårat redskap för visdom. Tiden är våran lärare, som kör både morot och piska. Den både misshandlar och belönar oss. På så vis är den neutral. I grund och botten får vi antingen skylla eller tacka oss själva. Tiden är bara den som delar ut belöningarna och straffen. Ändå skyller vi på tiden.

 

Vi tackar den aldrig men vi är väldigt snabba på att fördöma den. Det tog för lång tid, då är det tidens fel. Eller ja, så som vi ser det så är det tidens fel. För varför skulle jag ta ansvar för vad som händer i mitt liv? Nej, det är andras fel, men framför allt tidens. Jag fick inte tillräckligt med tid, för tiden tog för lång tid på sig. Detta hyckleri och denna paradox är anledningen till alla våra fel. Tiden är för kort, men den drar alltid ut på sig för mycket. Vi har aldrig så mycket tid som vi behöver, genom att vi alltid har för mycket av den. Otroligt fascinerande, när jag tänker efter. Tiden är trots allt inte ens ett redskap, tiden är en förlåtande bild som klandrar oss för varje snedsteg. Den vill att vi ska ta lärdom av alla fel vi gör, men även att vi ska vara stolta över våra rätt. Vi ska lära oss se skillnad, och det kan bara tiden göra. Enbart den kan lära oss. Vi kanske tror att vi vet innan, men det gör vi inte. Det som verkar fel kan vara det bästa, och det som verkar som vår bästa idé kan visa sig vara katastrofal. Hur skulle vi veta detta, om inte tiden visade oss det?

 

Tiden är vacker, men samtidigt hemsk. Den må läka alla sår om vi låter den, det är sant, men den ger oss även nya. Det är som om den plåstrar om våra armar för att sedan skära upp våra ben, så att den kan plåstra om benen senare innan den skär oss över ryggen. Tiden rättar sig inte efter oss eller våra uppfattningar och värderingar om den. Även om den skulle vilja så kan den inte. Tiden är vad den är. Den är konstant och stabil i sin existens. Vi må ha satt den innanför ramar med våra minuter, timmar och år, men den är större än så. Tiden är gränslös. Ett koncept som vi inte kan förstå. Just därför är tiden för mycket att hantera. Precis av den anledningen så skyller vi på den, för vi kan inte förmå oss att greppa dess uppbyggnad. För tiden är oändlig, och att förstå oss på den skulle kräva en evighet. En evighet som vi inte har. Ty vi är blott människor, och tiden är utanför alla våra intellektuella murar. Bortom oss alla. Det har den alltid varit, och det kommer den alltid att vara. I all oändlighet. Det enda konstanta som alltid har funnits sedan innan något solsystem, något universum, någon rymd. Tiden; det enda gränslösa.

 

Ta vara på den. Den må vara oändlig, men ditt liv inom tiden är har ett slut. Det är inte tidens uppgift att ta hand om dig, det är din uppgift att göra det bästa av tiden du får. Så fråga dig själv: vill du vakna upp en dag och inse att tiden har smugit dig förbi, obemärkt och diaboliskt, eller vill du sitta i dina äldre år och tänka tillbaka på all tid som du har samlat in i din minnesbank? Jag vet helt klart vad jag väljer av de två alternativen.

/X

Joi de Vie

Först och främst vill jag be mina familjemedlemmar att inte läsa det här inlägget. Inte för att jag har något emot er eller något liknande, utan för att jag vet hur familjer fungerar; ni kommer totalt missförstå det här inlägget, hänga upp er på något jag skrivit och inte se resten eller registrera helheten, vilket kommer resultera i att jag kommer få en massa frågor från er och vara tvungen att förklara mig själv gång på gång på gång, någonting som jag helt enkelt inte har ork med. Så om ni motsätter er varningen och läser ändå så kan ni antingen låtsas som om ni aldrig läste det här, eller så får ni leva med att jag inte tänker svara på era frågor. Because rest assured, I am fine, trots vad ni kan tro när ni läser inlägget.

 

Nu när vi är igång, det här inlägget kommer handla om livet. Inte som ”hej bloggen, idag har jag gjort det här och det där, träffat Pelle och Stina, vi fikade, hej då!”, utan snarare om livet i helhet. Meningen med livet, anledningen till att vi, både som enskilda individer samt som människor i helhet, faktiskt existerar. Jag har listat ut det. Jag gjorde det för väldigt länge sedan, men jag har valt att inte skriva av mig om det här av den enkla anledningen som står i första stycket: ni som inte ser det hela på samma vis som jag kommer inte förstå det, och folk kommer börja oroa sig för mitt mående i onödan. Jag har inte haft ork till det hittills, och det har jag egentligen inte nu heller vilket är anledningen till att jag bad mina nära och kära att sluta läsa direkt. Men jag måste få ur mig det, jag har haft det i tankarna så pass länge att jag inte ens minns när jag faktiskt insåg det. Så mina damer och herrar, anledningen till samt syftet med livet är kort, gott och enkelt:

 

Det finns ingen.

Jag kräver inte att ni håller med mig, men det är så pass enkelt. Vi är inte satta här för att förfylla någon gudoms heliga plan, vi är inte placerade på jorden för att vi har ett syfte som vi ska fylla. Vi är avkommorna av organismer som kom till för tusentals år sedan, vi är enbart ett steg i evolutionens trappa. Vi föds, vi älskar, vi gråter, vi bygger upp och förstör, vi förökar oss och vi dör, varpå nästa generation går igenom samma procedur som vi har gjort. Vi kanske har individuella syften, men det är enbart de mål vi satt upp för oss själva. Skaffa familjer, ha en karriär, allt det är saker som vi kan vilja ha, det är mål som vi kan tänkas uppnå, men de facto så spelar vad vi gör ingen roll. De kanske har en inverkan på oss själva eller de runt oss, några av oss gör saker som skrivs ner i historieböckerna och som kommer påverka mänskligheten i tusentals år. Men vad spelar det för roll om vi påverkar mänskligheten, när människans syfte är icke existerande?

Jag fyller ingen funktion på den här planeten, och det gör inte du heller. Varken du, någon du känner eller någon annan som existerar, har existerat eller någonsin kommer existera fyller någon funktion. Vi är alla syfteslösa varelser som vandrar runt i en illusion om att vi faktiskt gör något i det stora hela. Det är en av anledningarna till att vissa väljer att tro så hårt på en religion, tror jag. De kan inte greppa det faktum att vi inte gör någonting som betyder någonting alls. Vi är bara en av miljontals planeter, en av högst troligt näst intill oändligt många livsformer i universum. Och vissa kan helt enkelt inte hantera den sanningen. Men det är okej, du behöver inte göra det. Om du känner dig mer trygg och till ro med livet genom att du har en allsmäktig Gud som skyddar dig och som ger ditt liv och den mänskliga rasen en funktion, en plan i det stora hela, så lev för all del i den bubblan. Inte mig emot över huvud taget, alla gör vi vad vi kan för att ta oss igenom dagen. Men jag har kommit till ro med att vi inte fyller någon funktion.

Nu kommer vi till anledningen till varför jag inte ville att min familj skulle läsa detta, och har ni gjort det ändå så ber jag er en gång till att respektera mig och avsluta eran läsning vid kommande punkt i den här meningen. Men jag skulle kunna avsluta mitt liv nu. Den enda anledningen till att jag inte gör det är för att jag vet hur det negativt skulle påverka de som älskar och/eller bryr sig om mig, och jag tänker inte vara så självisk. Anledningen till att jag skriver det är inte för att jag på något vis är ledsen, deprimerad eller saknar lust att leva. Det är för att jag saknar ett syfte. Vi lever trots allt bara för att dö, och visst kan man välja att ha så roligt och fantastiskt som möjligt under de år vi har på jorden, något som jag faktiskt gör, men jag ser det samtidigt som så att: varför? Vi kommer ju ändå dö och ingenting som vi gör, oavsett hur roligt, tråkigt, stort eller obetydligt, spelar någon roll. Varför dra ut på det? Vi är alla dödsdömda fångar i våra fängelseceller som väntar på avrättningen. Vi får inget datum, vi lever i våra celler som vi kallar för liv, vi gör antingen det absolut bästa av situationen och har så roligt som vi bara kan fram tills den dagen då fängelsedirektören hämtar oss för den dödliga injiceringen, eller så sitter vi i våran cell och ruttnar bort. Oavsett vad så är vi alla på väg till stolen för att spännas fast och somna in i tomhet.

Så ja, för min egen del skulle jag kunna ta mitt liv nu. Jag kommer ändå dö utan att veta om när, hur eller varför, så varför inte avsluta det innan? För min del spelar det ingen roll. Jag är inte ledsen, jag är inte manodepressiv. Snarare motsatsen! Jag har Joi de Vie, livsglädje, men jag har inget syfte. Och det har inte du heller. Så för min egen del spelar det mig absolut ingen roll om jag dör om 70 år eller om det är i natt när jag lägger huvudet på kudden, eller om jag inte ens klarar mig så långt. Jag kan inte med all ärlighet säga att jag är helt nöjd med mitt liv, men de som säger att de är det är också lögnare. Ingen kan vara helt nöjd med livet. Däremot kan jag säga att jag är så pass nöjd att jag njuter av livet. Jag går upp och ner, självklart, men jag är så pass nöjd att jag inte har något problem alls med att leva. Jag gillar livet och allt det har att erbjuda. Men jag skulle inte heller ha några problem med att dö. Det kommer som sagt hända oss alla, så förr eller senare gör ingen skillnad för någon eller något över huvud taget.

Så det kanske gör skillnad ändå. För oss, individuellt, i några år. Men det gör ingen skillnad för universum. Vi kommer inte påverkas som mänsklighet, som djur. Planeten kommer fortsätta runt solen, stjärnor kommer fortsätta födas och dö likså människor, och alla gudar vi hittar på kommer blott vara godnattsagor för att vi inte ska gå genom livet rädda för att vi inte spelar någon roll. Men det gör vi inte.

Sinnesförvirringen i lugnet

Ni vet ju om hur man kan säga ”Jag är ämnad för något större”, hur man kan ha den känslan? Hur man ibland kan antingen känna det, eller hur man kan veta det? Och ni vet ju skillnaden mellan att veta veta något? Lite som att man en gång i tiden visste att jorden var platt, men att man idag vet att den inte är det? Precis, den skillnaden. Vissa av oss kan säkert känna skillnaden mellan att veta och att veta, medan vissa av oss bara tror oss veta skillnaden. Jag kan med all säkerhet säga att jag vet skillnaden, baserat på tidigare händelser, och jag kan med säkerhet säga att jag vet att jag är ämnad för något annat.

 

Större eller mindre vet jag inte, positivt eller negativt vet jag inte heller. Jag vet bara att jag är inte menad för det jag gör nu. Det här må vara 100% jag, men det är inte det jaget som jag ska vara, något har gått fel eller i alla fall inte hunnit gå rätt ännu. Och ärligt talat vet jag inte vad felet är eller hur det ska rättas till, jag vet inte vad det är jag ska göra. Är det musiken som ska göra mig stor, eller kommer jag gå ner i historien som en sadistisk seriemördare? Ska jag vara känd eller ökänd? Ska jag vara ett gigantiskt fenomen, eller en okänd skugga med inflytande över någon eller något utan att egentligen synas? Jag har ingen aning. Allt jag vet är att det här inte är rätt. Jag är inte där jag med all rätt borde vara. Något håller mig tillbaka, jag kanske håller tillbaka mig själv? Jag är bara en person i en kropp, men den personen har inte nått sin fulla potential, och kroppen är på fel plats. Jag är inte hemma. Jag är inte mitt rätta jag på min rätta plats.

 

Det är något som stör mig något fruktansvärt varje dag. Det är inte som att jag saknar en del av mitt liv, som till exempel när man är singel och saknar att ha ett förhållande. Det är som att jag saknar ett helt liv. Jag vet att något gick fel, jag vet att jag inte är den jag borde vara. Jag tror inte att mänskligheten eller någon människa har ett syfte över huvud taget, däremot vet jag att jag inte är den jag borde vara, på den plats jag borde vara, i den position som jag borde vara. Det skulle vara något annorlunda. Jag kan inte sätta fingret på något av det, och jag förväntar mig inte att ni varken kan eller ska kunna förstå det hela. Det är bara ett helt liv som fattas i mitt liv. Det är inte logiskt över huvud taget, ingenting av det hela har någon typ av rhyme or reason för sig. Det bara… Det bara är så det ligger till.

 

En del av mig önskar starkt att jag var en religiös man. Att jag i stunder som denna kunde få tröst och försäkran om att allting bara kommer bli som det ska. Att jag skulle kunna lita på Gud/Allah/Buddha/Jah/Vishnu/VemFanSomHelst så pass mycket att det skänker mig ett inre lugn. Veta (inte att misstas för veta) att min gudoms plan för mig kommer slå i kraft när det är dags. Men jag är inte en lättlurad myra som slaviskt kan både följa och förlita mig på en tro. Det finns trots allt en anledning till att det kallas för en tro, och jag köper det bara inte. Vill jag uppnå något större så får jag jobba för det själv. Men jag vet bara inte vad det är jag ska göra. Ser ni hur det kör ihop sig där?

 

Xersan – Den perfekta sinnesförvirringen

Stressmoment

Vardagarna är fyllda av stressmoment, men jag tror inte det finns något så generellt stort som våra förbannade smartphones. De är fyllda med sms, samtal, mail och sociala nätverk. För att inte tala om alla messenger-appar! Vem av er har inte minst tre av dessa på era telefoner: Facebook, Twitter, Snapchat, KiK, WhatsApp, Google+, Viber, Skype, Instagram, Badoo? I swear to any deity, jag saknar den gamla goda tiden med Nokia 3310!

 

Det enda sättet man var osocial på när alla satt med Nokia var när man tog en liten paus på 5 minuter för att spela en runda Snake, eller för att svara på ett sms. Men nu vibrerar den där förbannade minidatorn till var och varannan minut! Är det inte ett sms så är det ett mail, eller någon som kommenterat på Facebook, eller någon som skrivit på Twitter, eller någon som skickat ett meddelande på någon social site, eller någon som skickat en 10 sekunder lång bild till dig, eller någon som skrivit via någon messenger-applikation… Jag blir ärligt talat galen. Jag klarar inte av det ibland.

 

Jag är jävligt stressad i vanliga fall, så vissa dagar måste jag vara utan telefonen. Jag kollar inte på de sms jag får, jag öppnar ingen chat, jag dodgar samtal, jag väljer att ta en dag för mig och ta hand om mig själv. Det är inte för att jag inte bryr mig om de runtom mig, det är för att jag bryr mig om mig också. Jag behöver tid ifrån det som stressar mig, och vad som stressar mig är inte ni, kära vänner, det är min telefon. Och ändå, varje gång jag gör det, så får jag minst 2-3 personer som blir oroliga för mig, och minst lika många som blir arga för att jag tydligen ”ignorerar” dom. Ni som känner mig vet att jag inte ignorerar folk, antingen så pratar jag med er eller så gör jag er medvetna om att jag inte vill ha med er att göra, och trots att många av er vet det så blir ni arga på mig för att ni på fullaste allvar tror att jag har börjat ignorera er mitt ifrån ingenstans. Kom igen, pojkar och flickor, ni känner mig bättre än så. Vad är allt det om? Visst kan jag väl säga till om jag ska vara ensam, men det går lite emot hela grejen med att inte skicka sms eller sitta på sociala nätverk om jag ska logga in på mina social nätverk för att berätta att jag inte kommer vara tillgänglig, eller höra av mig till alla jag brukar prata med bara för att säga att jag vill vara ifred. Det är inte min skyldighet att berätta för alla jag känner att jag vill ha en paus, däremot är det min skyldighet att ta hand om mig själv. Och det är exakt vad jag tänker fortsätta göra när jag känner att jag behöver.

 

Jag lyssnar frivilligt på folks problem och försöker dagligen komma på lösningar på det hela. Jag hjälper alla som jag bryr mig om i min närvaro, jag gör allt för de som betyder något för mig. Men någon enstaka gång varje halvår så behöver jag hjälpa mig själv. Jag behöver ta hand om min egen kropp och mitt eget psyke, och inget av de två är särskilt bra just nu. Så jag valde att umgås med några av de bästa och mest upplyftande människorna jag känner, och låta min telefon vila i min ficka. Jag valde att byta ut 24 timmar av stress mot 24 timmar av vila, kramar, pannkakor och solsken. Och ni blir arga på mig för att jag, för en enda dag av 365, inte svarar på era meddelanden eller lyfter på luren när ni ringde? Det är bara sorgligt. Som jag poängterat så känner ni mig bättre än så. Er som jag alltid svarar, ni vet att om jag faktiskt för en gångs skull inte gör det, så finns det en anledning. Låt då den anledningen finnas, och låt mig jobba på att få bort det, så vet ni att jag hör av mig ASAP. Det har jag alltid gjort innan, det kommer jag alltid göra i framtiden. Just give me my well needed break, okay?

 

Förlåt till de som blev oroliga, och en liten ursäkt även till de som blev arga. Men jag behövde bara få andas för en dag.

Yttrandefrihet, era jävla *censur*!

Varför börjar jag inte skriva fler inlägg innan morgonkaffet? Jag är aldrig så jävla arg, taggad och lättretlig som när jag är nyvaken. Detta är briljant, för i helvete! Och nu är jag taggad så in åt helvete, och det är på grund av den där jävla yttrandefriheten igen!

 

Jag sitter och dricker mitt kaffe och tittar på Betnér Direkt just nu, en inte så gammal favorit för min del, och just nu kollar jag på första avsnittet som handlar om just yttrandefriheten. Rätta mig om jag har fel, men yttrandefriheten är en grundlag sedan 1991 som begränsas av landets andra lagar. På ett sätt är det helt rätt, men jag är en av de som till 100% står för att alla får säga vad man vill, när man vill och hur man vill. Men jag är minst lika mycket för den mänskliga faktorn, något som är starkare än allt i mig. Vi är alla människor, vi ska alla behandlas med mänsklig respekt, oavsett om vi har yttrandefrihet eller inte. Men det ändrar inte det faktum att vi alla har rätt att tycka och tänka precis som vi vill om allting i hela jävla världen.

 

Om du lever efter den nazistiska ideologin så är det din rätt. Om du vill, med en brinnande vrede, avsky allt och alla som inte lever efter den ”perfekta ariska normen” så är det din rätt, och jag dör hellre innan jag ser någon inskränka din rätt att hata dessa. Jag håller inte med dig, men jag håller med rätten för dig att tycka och tänka så, precis som att jag tycker att du är ett idiotiskt avskum som lever efter denna blinda människosyn. Vill du sitta med dina nazist-bröder och hata judar, komma med rasistiska skämt, slänga ur dig onda kommentarer å homosexuellas vägnar så gör det, för all del. Du har rätten till det. Men var går gränsen? Gränsen går i det offentliga rummet. När du står bland människor så inskränks din rätt att säga vad du vill, inte tycka vad du vill, och yttrandefriheten gäller bara inom vissa gränser. Där är skillnaden.

 

När du sitter i din källare omgiven av dina vänner som tycker samma sak som du så får du slänga ur dig antisemitiska kommentarer, homosexuella glåpord och rasistiska ord, men när du står ute bland folk… Glöm det direkt. Du får inte säga vad du tycker, du får inte säga vad du tänker om det finns någon som kan ta illa vid sig. Du har inte friheten att yttra dig, har du då yttrandefrihet? Jag tycker inte det är rätt, men det är inte heller fel, för jag är som jag sa för den mänskliga faktorn. Jag personligen skämtar om allt och alla, jag är gränslös och kan komma med de mest smaklösa kommentarerna och groteska skämten om allt och alla du kan tänka dig, antagligen steget längre också. Men här är det vackra: jag anpassar mig till min omgivning!

 

Jag har judiskt påbrå men jag har inga problem att komma med skämt riktat mot judar. Jag har vit hy och jag skämtar konstant om vita. Jag har mörkhyade vänner, men jag kan skämta om minoriteter. Jag känner folk med alla typer av sexuella läggningar, jag skämtar om alla läggningar. Det är inte för att jag inte bryr mig om någon, för det gör jag, jag bryr mig starkt om människor, men vad har vi om inte humor? Jag är stark nog att kunna ta kommentarer riktade mot mig, jag är stark nog att kunna ta skämt på min bekostnad, när mobbarna i skolan kom med alla möjliga kommentarer om mina säckiga kläder, mitt umgänge, mina smycken, mitt sätt att prata, då tog jag det alltid steget längre. När de sa ”Fan mannen, du har så jävla säckiga kläder att det ser ut som om du har blöjor, din jävla fjolla!” så lade jag till ”Ja, för fan, gå inte bakom mig för man vet aldrig när det börjar lukta skit!”. Det är inte att jag inte bryr mig, det är att jag har tillräckligt mycket självdistans att kunna ta det, och dra det till nästa steg. Men alla har inte det, och det får man respektera, men bara till en viss gräns.

 

Det folk inte tänker på är att ska vi börja ta offentlig hänsyn till vad en person tycker så måste vi helt plötsligt ta offentlig hänsyn till vad alla tycker! Om någon känner sig kränkt för att jag kommer med ett generellt skämt som kanske handlar om den trasiga trottoarkanten för att hans farfar dog när han halkade på trottoarkanten så måste jag ta precis lika mycket hänsyn till det, och sluta kommentera trottoarkanter, som om en mörkhyad man tar illa vid sig om ett slavrelaterat skämt. Vi kan inte ha selektiv yttrandefrihet!

 

Detta är och har alltid varit en gråzon. Även för mig, då jag som sagt är lika mycket för den mänskliga respekten som jag är för yttrandefrihet, men nu får ni för i helvete ta och lägga av! Sluta begränsa humor, sluta censurera texterna i låtar, sluta tro att allting måste göras om här i världen för att passa just dig eller de som du tillhör! Vill jag göra en rap-låt med orden cut, pussy, weed, kill, murder, rape, fuck, cunt, gay och vilka andra jävla ord jag nu vill så får jag göra det! Känner du dig ofredad för det så kan du låta bli att lyssna, det är verkligen inte svårare än så. Vore det något som du tvingades se eller höra dagligen så skulle jag förstå dig, men nu är så inte fallet. Om man själv utsätter sig för något, av egen fri vilja, så har man ingen rätt att klaga över det! Jag minns hur min mor när jag var liten och lyckades bita mig själv i tungan alltid sa ”Biter man sig själv så får man bita hur hårt man vill”, och det gäller även här. Utsätter man sig för något så får man skylla sig själv.

 

Jag minns även när polisen ville stoppa hiphop-gruppen Labyrint från att uppträda med basis att de har låtar som handlar om droger, polisbrutalitet och annat som bara beskrev deras liv i landets mer utsatta delar. Det som automatiskt slog mig då, på bara någon sekund, var: vilka skadar detta? De som väljer att lyssna på de här låtarna är de som kan relatera, de som tycker att låtarna är bra för att de på något vis kan se ett samband mellan texterna och deras egna vardag. De som kanske behöver Labyrints musik för att må bättre, de som kanske behöver Chilla Lide för att få chilla lite. Det är inte som att en överklassunge från Lidingö hör deras låtar och, mitt från ingenstans, får för sig att börja med koks och bli nästa Persbrandt, för i helvete! De som går på spelningar gör det för att visa sitt stöd och sin kärlek till bandet eller artisten, inte fan lägger man ner hundratals kronor på ett band som man inte tycker om bara för att kunna skylla på det när man våldtar en hora och slår ihjäl en käring med en tegelsten?

 

Jag har suttit för länge vid det här inlägget och känner att jag börjar få tunnelseende. Jag har tappat den röda tråden som jag tänkte följa när jag blev inspirerad att påbörja inlägget, så innan jag börjar svamla om något helt orelaterat så tar jag och rundar av. Men jag vill lämna er med detta: Respektera varandra, världen är en äcklig plats så det räcker ändå. Men respektera varandra åt båda hållen: ta hansyn för vad någon kan tycka är känsligt, men du som får den hänsynen får även ta hänsyn till vad den andra personen tycker och tänker. Som ett av mina favoritcitat genom alla tider lyder: ”I do not agree with what you have to say, but I’ll defend to the death your right to say it.”

/X

Människans oändliga idioti

Vi människor är dumma. Vi är skadliga för oss själva, och vi vet om det. Vi är det med flit. Vi ger oss in i situationer som vi vet kommer leda till problem, vi har i oss gifter som vi vet är skadliga och som vi vet förkortar våra liv, sakta har sönder våra kroppar och förvränger vårat psyke. Så varför gör vi det?

 

Vad är det i oss som gör att vi andas in tobaksrök när vi vet vad det gör? Det smakar inte gott, första gångerna hostar vi, vissa spyr. Men vi tar en till cigg, och en till, och en till, tills det bara känns lent och vi har utvecklat ett beroende. Varför gör vi det? Vissa säger att de gör det för att det lugnar dom, och det må vara sant, men dina första 10-20 cigaretter gjorde det garanterat inte. De smakade garanterat skit, fick dig att hosta, gjorde dig lite snurrig. Så varför fortsätter vi när vi vet att de leder till dödliga sjukdomar, och även om vi inte blir sjuka så förstör de våra lungor, tar bort år ifrån våra liv och drar ner på våran kondition och syreupptagning. Allt det bara för att bli lite lugn, efter att ha rökt några hundra?

 

Alkohol är likadant men ändå inte. Det smakar gott från första början för de flesta. Gillar man inte öl så fortsätter man inte dricka det tills det är gott, som vi gör med cigg, utan då går man över till nästa dricka. Cider, Tequila, vad som helst. Men oavsett vad så vet vi att alkoholen inte är bra för oss. Visst, det smakar gott och en fylla kan vara rolig. Men vi vet. Vissa av oss löper 100% chans att bli bakfulla dagen efter, enorm huvudvärk och uppstötningar. Vi vet, men vi häller i oss det lik förbannat. Vissa av oss blir aggressiva på fyllan, hamnar ofta i fyllecellen på polisstationen med sår och blåmärken. Vi vet, men vi fortsätter häva i oss. Vi vet att vi kan bli beroende, förlora hela livet, förstöra våra organ, bli sjuka, skada oss. Vi vet, men vi fortsätter att ta i oss det.

 

Droger är inte lika vanligt som cigaretter och alkohol, men ändå relativt vanligt. Det är något som vi vet vad det leder till. Det är säkert jätteroligt att trippa på något psykodeliskt, känna smaken av färger och se fascinerande saker. Men vi vet att det är beroendeframkallande, vi vet att det är dödligt, vi vet att det är skadligt på alla vis som finns. Vi vet också att vid kontinuerligt användande så kommer vi behöva mer och mer för att få effekten vi är ute efter, vilket ökar risken för allt från beroende till döden, inkluderat allting däremellan. Vi vet det, men vi fortsätter. Vi fortsätter ta tabletter, vi fortsätter dra linor, vi fortsätter injicera. För det är roligt för stunden. Men vi vet att det roliga kommer ta slut en dag. Vi kanske inte vill det just där och då, men vi vet. Alla av oss vet.

 

Så varför gör vi allt det när vi vet? För att det är roligt? För att det är skönt i någon timme? Nej. Vi gör det för att vi är för dumma. Vi är för korkade, för idiotiska, för att bry oss. Vi skiter i oss själva, vi vill inte bry oss. Men vi vet. Vi vet mycket väl.

Mänsklig idioti.

Massakern i Bolibompa

Då barnprogrammet Bolibompa just nu är det officiella samtalsämnet över hela internet och i alla oseriösa tidningar som Aftonbladet, Expressen och liknande så tänkte jag att jag kan lika gärna damma av min blogg, plocka ner den från hyllan och sätta den i rörelse igen! Whenever people get butthurt about nonsense, I’m here to prove to you all that you’re all overreacting over bullshit. Dags att ha lite roligt och analysera läget!

Så, det som skedde i Bolibompa var tydligen att den kvinnliga programledaren klippte upp en dockas bakhuvud och rygg, slog ut ögonen med saxen och, om jag hade förstått det rätt, gjorde allt detta för att hon skulle installera LED-lampor i dockan så att det skulle bli en fin dekoration. Visserligen skulle en docka med lysande ögon skrämma skiten ur mig, men det ligger i min fobi för dockor så det går inte att applicera på resten av mänskligheten. Detta har dock föräldrar och folk i helhet (tror dock jag sett flest kvinnor kommentera detta. Inte för att detta spelar någon som helst roll, bara en observation jag gjort) reagerat otroligt starkt på, med kommentarer som:

”Med barns fantasi så kan de ju sätta saxen i sitt syskon!”

Eller:

”Det var ju så man gjorde grymma aborter förr i tiden, med sax! Så kan man inte göra mot dockor som föreställer barn!”

Detta är bara några av alla kommentarer jag har sett angående detta. Alla har rätt till sin åsikt, absolut, och man kan aldrig säga att någon tycker fel, då vad man tycker är en individuell sak som inte nödvändigtvis behöver komma ut eller negativt påverka någon eller några, men man kan dock säga att någon har fel, vilket jag tänker ta mig friheten att göra nu. Ni har så fel så det finns inte, på alla sätt och vis!

För det första så tror jag inte att någon frisk unge drar parallellen ”Nu ska jag klippa upp lillebror och sätta lampor i honom” från detta. Även om en docka är en bebis i barns ögon så är en docka är aldrig BARA en bebis, det är även också en docka, en leksak, en icke levande och icke köttslig sak, inte en person. Så de barn som drar parallellen att de ska börja hugga sin lillebror efter att ha sett en docka klippas upp för att bli en fin prydnad med ljus, den ungen är antingen så pass liten att den kanske borde sova när Bolibompa sänds eller så är det början till en unge av Ted Bundys levnadssätt, och i det fallet har du större problem än barnprogram.

För det andra så går tyvärr inte det sista argumentet hem. Och nej, det är inte bara något som jag har hittat på, jag har sett det argumentet på sociala nätverk, skamligt nog. En unge känner omöjligt till det och kan därför inte ens se den liknelsen, inte ens många vuxna känner idag till att det har hänt. Det ”argumentet” (där tänker jag använda citationstecken då jag i det här fallet använder ordet så löst som det bara går) håller inte ens nästan, hur du än vänder och vrider på det. Om det nu skulle vara så att ditt barn känner till den metoden av abort så är den antingen stor nog att se dockan bli en lampa, eller så har du som förälder begått ett grovt fel genom att upplysa ditt barn om den abort-metoden.

Jag har heller inga egna barn, vilket har tagits upp som ett argument mot mig. Det stämmer, jag har inte barn, men jag har många släktingar och många vänner med barn, så även om jag inte lever med ungar 24 timmar om dygnet så spenderar jag ändå en hel del tid med barn. Har jag samma erfarenhet eller barn-vana som de flesta föräldrar? Naturligtvis inte! Men kolla bara på en del föräldrar, att du är förälder gör inte automatiskt att du är bättre med barn än om du inte har några. Det finns de föräldrar som totalt skiter i sina barn, som ignorerar dom. Det finns de som misshandlar sina barn, de som misshandlar barnets andra förälder, det finns föräldrar som tar droger eller som slänger i sitt barn alkohol och tabletter för att få tyst på dom. Det finns föräldrar som lämnar sina barn, som hittar på ursäkter för att slippa sina ungar, det finns föräldrar som gör allt vidrigt tänkbart. Så där håller inte argumentet heller, jag skulle helt klart vara en bättre förälder än dessa människor. Tror ni mig inte? Läs Pojken som kallades Det.

Om jag inte minns fel så varnade programledaren flera gånger genom att bland annat säga ”Känsliga tittare varnas”. Visst, det är ett barnprogram, så vissa kanske tog det lite ironiskt med en nypa salt, men när hon varnar mer än en gång så kanske, bara kanske, du får skylla dig själv om du struntar i varningen. Då kanske det är lite mer ditt fel om du utsätter din unge för något som ni blivit varnade för. Ärligt talat, jag hade haft mer förståelse för om hon bara sagt ”Nu ska dockan bli en lampa!” och grävt ner saxen direkt, eller om hon sagt ”Detta är vad som sker mot barn under vissa krig genom historien”, men hon skulle göra en lampa (för övrigt så vet jag många barn som ansåg att den lampan bara var fin och vill göra en egen) och hon varnade er innan. Jag kan seriöst inte understryka det nog. Får man inte bara en varning utan flera, men väljer att strunta totalt i den, så får man helt klart skylla sig själv. Svårare än så är det inte.

Sist men inte minst så har du tappat din rätt att klaga om du köper leksaker till dit barn som är producerat av andra underbetalda barn som jobbar tills händerna blöder, eller om du låter ditt barn kolla på antingen Teletubbies eller Svampbob Fyrkant, två program som genom riktig forskning bevisats söla ner ditt barns utvecklingskurva och, rent ut sagt, kunna göra att din unge inte kommer upp i den intelligens som den annars skulle. De enda två argumenten som jag faktiskt kan ge lite styrka är att de hade kunnat göra det på ett lite bättre vis, exempelvis kanske inte hugga ner i docka som en psykopatisk seriemördare, utan kanske bara klippa i den som en normal människa, samt att de hade kunnat använda något annat än en docka som faktiskt liknar ett människobarn. Där kan jag faktiskt hålla med, men det är också de enda två argument som jag kan säga att jag ställer mig 100% bakom.

Dagens avsnitt av ”Xersan Vädrar Ur Sig” sponsras inte av Snickers – You’re Not You When You’re Hungry!

Må bäst!

/X