Alla Demoners Moder

Med tanke på hur jag och min syster alltid har varit så kan man vid första anblick, förutsatt att man känner mig och min familj, tro att jag talar om min egen mor. Jag och min storasyster har trots allt inte alltid varit de snälla lammen som en mor kan önska, utan stundvis så har vi varit små demoner kompletta med högaffel och horn, men det är faktiskt inte henne jag talar om. Jag talar faktiskt om min egen syster, Lilith.

 

Jag och min storasyster hade en väldigt påfrestande relation när jag var liten. Jag var jobbig, hon var en problematisk tonåring, det i kombination med min systers relation till vår far gentemot min och farsans relation gjorde att jag och hon inte alltid kom så bra överens. Det där var en enorm underdrift, men detaljer känns överflödiga. Men oavsett vad som var, trots den kärviga uppväxten emellan oss (där min syster bland annat ville rulla ner mig i min barnvagn från ett berg, även om jag gärna vill tro att det finns några procent skämt bakom det uttalandet) så blev det någon typ av förändring för flera år sen. Jag kommer inte ihåg exakt när, men det var ett bra tag sedan nu. Jag minns inte heller hur det hände, men på något vis gick vi från de där syskonen som alltid bråkade till att bli bästa vänner, och det är jag fruktansvärt glad för. Utan henne vid min sida vet jag inte hur jag skulle klarat mig många gånger!

 

Enligt mig är familj ingen skyldighet, utan snarare ett privilegium. Att man delar efternamn eller att man har gemensamma släktingar gör en inte till familj i min bok. Det är de som vilkorslöst finns där för en, de som sätter sig själva och sina egna planer på is för att rycka in om du skulle behöva det. De som står där som en stöttande pelare för att hålla dig uppe när det är tungt själv och de som vare sig du vill eller inte sliter tag i dig och drar upp dig från avgrunden när du nått botten. Enligt mig så är det vad en familj är. Och allt det där passar på punkt och pricka in på dig, kära syster, och en bättre vän hade jag aldrig någonsin kunnat varken tänka mig eller vågat önska mig.

 

Jag och min storasyster är de enda i världen med bokstavskombinationen J/M, och trots våra helt olika uppväxter så är erfarenheterna och historierna kring dessa någorlunda detsamma. Vi tänker i samma banor, resonerar väldigt lika och bara förstår varandra på ett sätt som man enbart kan när man har växt upp ihop och är så lika som vi är, både på gott och ont. Jag älskar så klart mina föräldrar gränslöst också, likaså mina resterande syskon. Min bror har alltid varit och kommer alltid att vara en av mina idoler, ingen tvekan om den saken. Men jag och Lilith är så pass lika att det oftast är henne jag går till när det är något, för hon förstår mig på ett sätt som andra inte kan. Och då gäller det inte bara inom min familj, då pratar jag om resten av de jag känner också. Hon har heller inga problem med att säga åt mig när jag har fel eller be mig att skärpa till mig, vilket dock inte händer så ofta eftersom att hon nästan alltid har rätt och vi fungerar och tänker likadant, men när det väl händer så är hon inte rädd för att säga till, och bara det i sig är ovärderligt!

 

Jag har sällan så roligt som när jag umgås med henne, och jag blir nästan aldrig så pass mycket mer psykiskt hälsosam som när hon hjälper mig. Jag älskar henne för det och allt annat, hon är en fantastisk syster och en ännu bättre mor till sina tre barn, och jag skulle inte byta ut henne mot någon eller något annat som man kan tänka sig. Jag behöver min storasyster, och jag hoppas och är säker på att du alltid kommer finnas vid min sida.

 

Jag älska dig, syster!

/X

Joi de Vie

Först och främst vill jag be mina familjemedlemmar att inte läsa det här inlägget. Inte för att jag har något emot er eller något liknande, utan för att jag vet hur familjer fungerar; ni kommer totalt missförstå det här inlägget, hänga upp er på något jag skrivit och inte se resten eller registrera helheten, vilket kommer resultera i att jag kommer få en massa frågor från er och vara tvungen att förklara mig själv gång på gång på gång, någonting som jag helt enkelt inte har ork med. Så om ni motsätter er varningen och läser ändå så kan ni antingen låtsas som om ni aldrig läste det här, eller så får ni leva med att jag inte tänker svara på era frågor. Because rest assured, I am fine, trots vad ni kan tro när ni läser inlägget.

 

Nu när vi är igång, det här inlägget kommer handla om livet. Inte som ”hej bloggen, idag har jag gjort det här och det där, träffat Pelle och Stina, vi fikade, hej då!”, utan snarare om livet i helhet. Meningen med livet, anledningen till att vi, både som enskilda individer samt som människor i helhet, faktiskt existerar. Jag har listat ut det. Jag gjorde det för väldigt länge sedan, men jag har valt att inte skriva av mig om det här av den enkla anledningen som står i första stycket: ni som inte ser det hela på samma vis som jag kommer inte förstå det, och folk kommer börja oroa sig för mitt mående i onödan. Jag har inte haft ork till det hittills, och det har jag egentligen inte nu heller vilket är anledningen till att jag bad mina nära och kära att sluta läsa direkt. Men jag måste få ur mig det, jag har haft det i tankarna så pass länge att jag inte ens minns när jag faktiskt insåg det. Så mina damer och herrar, anledningen till samt syftet med livet är kort, gott och enkelt:

 

Det finns ingen.

Jag kräver inte att ni håller med mig, men det är så pass enkelt. Vi är inte satta här för att förfylla någon gudoms heliga plan, vi är inte placerade på jorden för att vi har ett syfte som vi ska fylla. Vi är avkommorna av organismer som kom till för tusentals år sedan, vi är enbart ett steg i evolutionens trappa. Vi föds, vi älskar, vi gråter, vi bygger upp och förstör, vi förökar oss och vi dör, varpå nästa generation går igenom samma procedur som vi har gjort. Vi kanske har individuella syften, men det är enbart de mål vi satt upp för oss själva. Skaffa familjer, ha en karriär, allt det är saker som vi kan vilja ha, det är mål som vi kan tänkas uppnå, men de facto så spelar vad vi gör ingen roll. De kanske har en inverkan på oss själva eller de runt oss, några av oss gör saker som skrivs ner i historieböckerna och som kommer påverka mänskligheten i tusentals år. Men vad spelar det för roll om vi påverkar mänskligheten, när människans syfte är icke existerande?

Jag fyller ingen funktion på den här planeten, och det gör inte du heller. Varken du, någon du känner eller någon annan som existerar, har existerat eller någonsin kommer existera fyller någon funktion. Vi är alla syfteslösa varelser som vandrar runt i en illusion om att vi faktiskt gör något i det stora hela. Det är en av anledningarna till att vissa väljer att tro så hårt på en religion, tror jag. De kan inte greppa det faktum att vi inte gör någonting som betyder någonting alls. Vi är bara en av miljontals planeter, en av högst troligt näst intill oändligt många livsformer i universum. Och vissa kan helt enkelt inte hantera den sanningen. Men det är okej, du behöver inte göra det. Om du känner dig mer trygg och till ro med livet genom att du har en allsmäktig Gud som skyddar dig och som ger ditt liv och den mänskliga rasen en funktion, en plan i det stora hela, så lev för all del i den bubblan. Inte mig emot över huvud taget, alla gör vi vad vi kan för att ta oss igenom dagen. Men jag har kommit till ro med att vi inte fyller någon funktion.

Nu kommer vi till anledningen till varför jag inte ville att min familj skulle läsa detta, och har ni gjort det ändå så ber jag er en gång till att respektera mig och avsluta eran läsning vid kommande punkt i den här meningen. Men jag skulle kunna avsluta mitt liv nu. Den enda anledningen till att jag inte gör det är för att jag vet hur det negativt skulle påverka de som älskar och/eller bryr sig om mig, och jag tänker inte vara så självisk. Anledningen till att jag skriver det är inte för att jag på något vis är ledsen, deprimerad eller saknar lust att leva. Det är för att jag saknar ett syfte. Vi lever trots allt bara för att dö, och visst kan man välja att ha så roligt och fantastiskt som möjligt under de år vi har på jorden, något som jag faktiskt gör, men jag ser det samtidigt som så att: varför? Vi kommer ju ändå dö och ingenting som vi gör, oavsett hur roligt, tråkigt, stort eller obetydligt, spelar någon roll. Varför dra ut på det? Vi är alla dödsdömda fångar i våra fängelseceller som väntar på avrättningen. Vi får inget datum, vi lever i våra celler som vi kallar för liv, vi gör antingen det absolut bästa av situationen och har så roligt som vi bara kan fram tills den dagen då fängelsedirektören hämtar oss för den dödliga injiceringen, eller så sitter vi i våran cell och ruttnar bort. Oavsett vad så är vi alla på väg till stolen för att spännas fast och somna in i tomhet.

Så ja, för min egen del skulle jag kunna ta mitt liv nu. Jag kommer ändå dö utan att veta om när, hur eller varför, så varför inte avsluta det innan? För min del spelar det ingen roll. Jag är inte ledsen, jag är inte manodepressiv. Snarare motsatsen! Jag har Joi de Vie, livsglädje, men jag har inget syfte. Och det har inte du heller. Så för min egen del spelar det mig absolut ingen roll om jag dör om 70 år eller om det är i natt när jag lägger huvudet på kudden, eller om jag inte ens klarar mig så långt. Jag kan inte med all ärlighet säga att jag är helt nöjd med mitt liv, men de som säger att de är det är också lögnare. Ingen kan vara helt nöjd med livet. Däremot kan jag säga att jag är så pass nöjd att jag njuter av livet. Jag går upp och ner, självklart, men jag är så pass nöjd att jag inte har något problem alls med att leva. Jag gillar livet och allt det har att erbjuda. Men jag skulle inte heller ha några problem med att dö. Det kommer som sagt hända oss alla, så förr eller senare gör ingen skillnad för någon eller något över huvud taget.

Så det kanske gör skillnad ändå. För oss, individuellt, i några år. Men det gör ingen skillnad för universum. Vi kommer inte påverkas som mänsklighet, som djur. Planeten kommer fortsätta runt solen, stjärnor kommer fortsätta födas och dö likså människor, och alla gudar vi hittar på kommer blott vara godnattsagor för att vi inte ska gå genom livet rädda för att vi inte spelar någon roll. Men det gör vi inte.

Stressmoment

Vardagarna är fyllda av stressmoment, men jag tror inte det finns något så generellt stort som våra förbannade smartphones. De är fyllda med sms, samtal, mail och sociala nätverk. För att inte tala om alla messenger-appar! Vem av er har inte minst tre av dessa på era telefoner: Facebook, Twitter, Snapchat, KiK, WhatsApp, Google+, Viber, Skype, Instagram, Badoo? I swear to any deity, jag saknar den gamla goda tiden med Nokia 3310!

 

Det enda sättet man var osocial på när alla satt med Nokia var när man tog en liten paus på 5 minuter för att spela en runda Snake, eller för att svara på ett sms. Men nu vibrerar den där förbannade minidatorn till var och varannan minut! Är det inte ett sms så är det ett mail, eller någon som kommenterat på Facebook, eller någon som skrivit på Twitter, eller någon som skickat ett meddelande på någon social site, eller någon som skickat en 10 sekunder lång bild till dig, eller någon som skrivit via någon messenger-applikation… Jag blir ärligt talat galen. Jag klarar inte av det ibland.

 

Jag är jävligt stressad i vanliga fall, så vissa dagar måste jag vara utan telefonen. Jag kollar inte på de sms jag får, jag öppnar ingen chat, jag dodgar samtal, jag väljer att ta en dag för mig och ta hand om mig själv. Det är inte för att jag inte bryr mig om de runtom mig, det är för att jag bryr mig om mig också. Jag behöver tid ifrån det som stressar mig, och vad som stressar mig är inte ni, kära vänner, det är min telefon. Och ändå, varje gång jag gör det, så får jag minst 2-3 personer som blir oroliga för mig, och minst lika många som blir arga för att jag tydligen ”ignorerar” dom. Ni som känner mig vet att jag inte ignorerar folk, antingen så pratar jag med er eller så gör jag er medvetna om att jag inte vill ha med er att göra, och trots att många av er vet det så blir ni arga på mig för att ni på fullaste allvar tror att jag har börjat ignorera er mitt ifrån ingenstans. Kom igen, pojkar och flickor, ni känner mig bättre än så. Vad är allt det om? Visst kan jag väl säga till om jag ska vara ensam, men det går lite emot hela grejen med att inte skicka sms eller sitta på sociala nätverk om jag ska logga in på mina social nätverk för att berätta att jag inte kommer vara tillgänglig, eller höra av mig till alla jag brukar prata med bara för att säga att jag vill vara ifred. Det är inte min skyldighet att berätta för alla jag känner att jag vill ha en paus, däremot är det min skyldighet att ta hand om mig själv. Och det är exakt vad jag tänker fortsätta göra när jag känner att jag behöver.

 

Jag lyssnar frivilligt på folks problem och försöker dagligen komma på lösningar på det hela. Jag hjälper alla som jag bryr mig om i min närvaro, jag gör allt för de som betyder något för mig. Men någon enstaka gång varje halvår så behöver jag hjälpa mig själv. Jag behöver ta hand om min egen kropp och mitt eget psyke, och inget av de två är särskilt bra just nu. Så jag valde att umgås med några av de bästa och mest upplyftande människorna jag känner, och låta min telefon vila i min ficka. Jag valde att byta ut 24 timmar av stress mot 24 timmar av vila, kramar, pannkakor och solsken. Och ni blir arga på mig för att jag, för en enda dag av 365, inte svarar på era meddelanden eller lyfter på luren när ni ringde? Det är bara sorgligt. Som jag poängterat så känner ni mig bättre än så. Er som jag alltid svarar, ni vet att om jag faktiskt för en gångs skull inte gör det, så finns det en anledning. Låt då den anledningen finnas, och låt mig jobba på att få bort det, så vet ni att jag hör av mig ASAP. Det har jag alltid gjort innan, det kommer jag alltid göra i framtiden. Just give me my well needed break, okay?

 

Förlåt till de som blev oroliga, och en liten ursäkt även till de som blev arga. Men jag behövde bara få andas för en dag.

Ett hjärtligt tack!

Vet inte varför, inte ens nästan om jag ska vara ärlig, men jag började helt plötsligt känna mig sentimental till en viss gräns. Alla har vi folk att tacka för något, och jag som håller på med musik har en hel del människor att tacka för mycket, och det tänker jag göra nu! Men inte bara för musiken, för allt möjligt.

Jag vill börja med familjen då de är den största delen av mitt liv, i alla fall om man tänker på antalet. Precis som alla familjer så är vi upp och ner, höger och vänster, och vi är långt ifrån den perfekta Svensson-familjen på alla sätt som går. Men vi är ändå en familj, och vi är riktigt duktiga på att visa det när det behövs. Visst finns det en hel hög med onödig och jobbig drama, folk som ska bråka med varandra över stora och små saker, det finns psykiska sjukdomar och det finns allmän idioti, men när det är något allvarligt som händer så försvinner allt det där ut genom fönstret direkt. Det är som om vi går från att vara familjen Osbourne till att bli en tätt sammansvetsad familj direkt, och det är helt obetalbart.

De som funnits för mig mest genom åren är nog min mor, far, min storasyster Lilith, min bror samt några av mina kusiner. Alla har så klart funnits, ingen tvekan om saken, men dessa har jag alltid haft en speciell relation till på något vis. Min syster och jag har mer eller mindre varit varandras psykologer, min bror och jag bodde ihop och han var dessutom min idol när jag var liten, min mor och min far gav mig en fantastisk uppväxt och mina kusiner har alltid stöttat mig i allt. Så även om jag kan säga rakt ut att min familj generellt sett är Osbourne-dysfunktionell så är det nog den enda familjen jag någonsin vill tillhöra, så ett enormt tack till er alla!

Sen har jag vissa vänner som har funnits i lite jobbigare situationer och/eller flera år än andra. Min vän Tony har jag känt sen jag var 3, och även om vi hade ett uppehåll på några år när jag flyttade ut på landet och när jag var som jag var så är vi precis lika bra vänner idag som vi alltid har varit, det är som om de där åren ifrån varandra aldrig hände. Min bästa vän, helt klart! Och Kicki har jag känt sedan jag var 7, hon och jag har inte alltid haft det lätt men vi har alltid haft varandra. En av de bästa vännerna man kan ha! Sen får jag inte heller glömma mina invandrarvänner, ni vet vilka ni är, som funnits igenom vått och torrt oavsett situation eller tid på dygnet. Riktiga livräddare! Min vän Meri som jag talar med mer eller varje dag får absolut inte heller glömmas, när vi ändå talar om livräddare. När jag behövde komma bort från allt och hörde av mig till henne så bjöd hon över mig hur öppet som helst. Hon finns alltid för mig och jag alltid för henne, ärligt talat så vet jag inte om det finns någon som känner mig bättre än hon.

Min vän Sandra är inte heller fy skam även om hon inte direkt går att få tag i nu för tiden (hintedy hint hint!). Hon och jag har också känt varandra ganska länge, hon har öppnat upp sig för mig gällande saker som hon inte vill att folk vet och vice versa, fruktansvärt intelligent ung kvinna. Caroline ska också ha ett tack för att hon fanns som min vän i så många år och har hjälpt mig med så mycket, det får inte glömmas! Sen är jag så klart tacksam till alla mina exflickvänner samt exvänner, även de som jag avskyr eller bara inte bryr mig om, för varenda f.d flickvän eller vän har jag lärt mig något av, så även om det var en situation som kanske gjorde ont så gjorde det mig även visare.

Över till den musikaliska delen: störst tack ska Edo (Mr. E) ha, för utan hans hjälp så hade jag antagligen inte börjat rappa och då hade jag inte varit där jag är idag när det gäller musiken. All kärlek till dig, min broder, ett galet stort tack! Sen ska Louis Faye ha ett stort tack han också, då det var han som upptäckte mig 2010 och gjorde så att jag fick börja jobba med riktiga producenter, vilket har utvecklat mig, gett mig spelningar och helt enkelt format mig till den artist ni ser idag. Min gamla producent Anton samt min nuvarande producent Ivan ska ha varsitt enormt tack, de har varit ovärderliga för mig då det är de två som har stått för bokstavligt talat varenda låt som jag har gjort på ett eller annat vis. Jonatan, även kallad Antifaz, ska ha ett stort tack. För er som inte vet så är det han som har gjort beatet till min låt Session, han hörde av sig till mig för att han ville starta ett samarbete och det var första av förhoppningsvis fler samarbeten.

Alla artister och andra producenter som jag hittills har jobbat med ska så klart också ha tack! Bröderna i Critical Minds, Chooti, Änglalik, Smazk, Mentol/Z, Wizzie Dee, An2n, Johnny Puma, Karvonen amerikanska B’LoCo och Killa T från Hy-Town RecordS, producenterna Hurricane, Twitch från Hy-Town RecordS/Fifth Column Records/Wolfs Den samt brittiska Doom Man från Onslaught Records. Och så klart alla andra artister, producenter och liknande som jag har jobbat med, enormt tack!

Melika från DuVetInte.se, Sveriges största hiphop-blogg, ska ha ett vidrigt stort tack! Inte nog med att hon pushar mig och min musik, utan hon har gjort väldigt mycket för svensk hiphop! Hon är även riktigt imponerande, med sin dokumentär, sina intervjuer och allt annat! Allvarligt talat, har ni inte hört om henne eller hennes blogg innan så kolla in den, speciellt om ni gillar hiphop! Ett enormt tack till dig, tjejen!

Och en enorm kram tillsammans med ett galet tack till varenda en som någonsin på något vis har stöttat mig! Gillat min sida på Facebook, lyssnat på min musik, spridit något jag gör, vad som helst! Stort eller litet, alla ni ska ha ett tack från mig, för utan er så skulle jag inte kunna göra något av det som jag har gjort hittills, vilket hade betytt att jag inte ens mått en tredjedel så bra som jag gör idag! Så tack ska ni ha, ni är ovärderliga allesammans!

Det kan hända att jag har glömt någon, och i så fall ber jag så hemskt mycket om ursäkt, men det är många som på något vis har gjort något för mig och alla ni ska ha ett tack! Så vet ni att ni finns eller på något vis har funnits i mitt liv: Tack! Ni är grymma!

/X

Hiatus – Ny musik blir gjord!

Det var för jävla länge sen jag bloggade senast. Det är dock standard: Jag håller mig borta ett tag, slänger in några inlägg under en viss period och sen tar jag en paus igen, repeat as needed. Men nu har jag fan en hel del saker att ta upp.

Jag lyssnade nyss på Take From Me med Bad Meets Evil. För er som inte har hört den låten så säger Eminem ”You might not think it’s that big of a deal to steal from me but music’s all I got” vilket fick mig att tänka. Musiken är allt jag har nu också, och jag tror det är därför som jag varken vill, kan, orkar eller tänker ge upp den även om det finns många motgångar. Det är verkligen allt. Jag trodde jag hade något på gång med en underbar tjej, men det gick inte som jag hade hoppats, tyvärr. Jag har min familj, men vi är inte den där typen av nära familj som samlas för middagar och hittar på saker, så vi är mer en ”stand by-familj”. Lite ”ring om det är något eller om du vill snacka skit”, men inte alls den där ”Kom så åker vi hela släkten och hittar på något!” som man ser att vissa familjer är. Missförstå mig inte, jag älskar varenda en av er och jag vet att ni ställer upp, det är absolut inte det jag menar, och kring födelsedagar, julafton eller andra tillfällen så finns det så klart en närhet inom familjen. Men det måste krävas ett tillfälle för att vi ska kunna ses och hitta på något, det är aldrig någon som skapar ett tillfälle. Det var inte något jag saknade innan jag träffade den där underbara flickan jag nämnde tidigare och fick se hur nära hennes familj är, jag blev överväldigad gång på gång.

Sen finns det så klart vänner, men jag är mer för att ha riktiga vänner än att ha vänner som bara hör av sig när de vill något. Därför har jag på senaste tiden lagt några där de platsar bäst: papperskorgen. Hör man bara av sig för att man vill ha en tjänst, långa pengar, låna något, men man aldrig kan höra av sig för att man genuint vill hitta på något då kan man lika gärna ge fan i att höra av sig. Det är verkligen inte svårare än så. Så därför har en del rykt på sista tiden, och det är just de som har hållit på så där under en längre period. Tack och hej, dra åt helvete.

En annan sak med vänner och kärlek är den välkända frasen ”bro’s before ho’s”, eller för att säga det finare och på svenska: Vänner före pojk-/flickvänner. Visst, i alla ära, men jag har börjat se ett fel där; Om din partner bara är din partner och inte din vän också, då är han eller hon inte rätt. Vänner före pojk-/flickvänner, ja, men jag vill inte ha en flickvän som inte är min bästa vän. Ett förhållande kan inte överleva bara på kärlek, det måste finnas mer, en ordentlig jävla vänskap, för att det ska kunna hålla. Det ena kan inte klara sig utan det andra. Så om du är den som lever efter ”bro’s before ho’s”, då kanske du ska sluta hänga med ”ho’s” och skaffa dig något riktigt.

Men nu har jag gått ifrån ämnet totalt. Det enda jag har är musiken. Jag har några riktiga vänner, visst, men majoriteten av dessa bor någon heeeelt annan stans och kan enbart talas med via telefon, Facebook eller liknande. Finns några i staden också så klart, men några av dessa kan jag heller inte träffa av olika anledningar. Familjen finns på stand by-läge, men jag är inte den som öppnar upp mig till de som inte känner till hela min historia, något som jag inte vill att min familj ska göra. Och flickvän? Så långt ifrån som man kan komma. Det får ta den tid det tar, jag tänker inte stressa. Så vad har jag, i vått och torrt, som aldrig sviker mig? Min musik.

För er som har missat det så släpper jag snart en singel med två helt nya låtar. Den kommer komma upp på Spotify, Wimp, iTunes, Rhapsody, Google Play och Amazon.com. In och gilla min Facebook-sida (klicka här) så vet ni när det händer.

Stort tack till alla för all support, enormt tack till min vän och producent Ivan (tidigare bAld), lika stort tack till Melika från DuVetInte.se för all support. Ett stort tack till vänner och familj för allt stöd gällande musiken och annat, och så klart ett extra tack till Caroline för hjälpen med bilden. Klicka här för att komma till hennes blogg.

Another year gone, a new one arrived

Jaha, årets första inlägg, god fortsättning på er alla och ett stort tack till alla er som läst min blogg under 2011! Mycket har hänt sen sist: Det har varit både jul-kul och nyårsfirande, väldigt mycket mat och sång, även TV-inspelning och tyvärr död inom familjen. Men det kommer vi till senare.

 

Nyårslöften är ett fenomen som folk runt om i världen lägger men inte håller. Den 31 december varje år hör man folk säga ”Jag ska gå ner i vikt!”, ”Jag ska få bättre betyg i skolan nästa år!” eller vad som helst egentligen och, precis som med de flesta löften som man ger sig själv, så slutar det oftast med raka motsatsen. Nästa december så har dina B i betyget trollats till C och dessutom har du gått upp tio kilo. Det är skillnad mellan löften och löften. Att lova sin mamma att man ska städa upp på rummet innan gästerna kommer är inte så svårt att hålla, men att å andra sidan lova att man ska ändra på sitt liv eller sin personlighet brukar oftast vara knepigare. Eller sin vikt, för den delen, både för de som vill gå upp och de som vill gå ner. I mitt fall brukar det dock vara helt åt andra hållet! Lovar jag att jag ska städa eller skriva klart en text så kanske det tar lite tid, men lovar jag att jag ska ändra något med mig själv så går jag all in och verkligen ser till att det händer. Allt handlar bara om prioriteringar!

 

Jag skulle inte direkt kalla det ett nyårslöfte men efter vissa saker som hänt på sista tiden så bestämde jag mig för att 2012 inte ens nästan ska efterlikna 2011. Missförstå mig inte, 2011 har varit ett av de bättre åren på länge för min del och jag tillhör inte den skalan människor som varje sommar påpekar hur det här året var bättre än förra men som i december säger ”Det här året har sugit hårt, nästa ska bli bättre!”. Däremot så är det en del stora saker som jag bestämt att jag ska ändra på, och som jag redan börjat lägga grunden för. Några av de bra sakerna med  året har varit att det gått riktigt bra med musiken och jobb samt att jag hittat kärlek som jag inte ens varit i närheten av sen min första kärlek. Några dåliga saker har varit att jag förlorat några som jag gärna haft kvar några år till samt att jag ibland felplacerat tillit och känslor men det är helt enkelt så man lär sig! Blir mindre och mindre sådant för varje år, och varje svek är alltid mindre än det förra. Det måste betyda att jag lärt mig, så som jag ser det.

 

Det ska ske förändringar under 2012 och det har redan börjat. The wheel is in motion, så att säga. Alla förändringar kommer vara för det bättre, inte alla kommer kännas så till en början. Men ibland måste man låta hjärnan styra över hjärtat och kunna tänka objektivt. För övrigt också någonting som 2011 har lärt mig, att kunna låta bli att ställa mina känslor i vägen för vissa beslut. Att veta att även om det kanske känns hemskt under någon månads tid så kommer det lidandet att leda till flera års lycka. Då är det värt den där lilla månaden. Och det är precis en sådan förändring som kan ske. Det är dock inte upp till mig, jag kan inte avgöra om det är en förändring som måste ske eller inte. Däremot kan jag vara den som ser till att det beslutet blir nödvändigt och jag kan vara den som inte låter känslorna komma i vägen om den förändringen blir nödvändig. För jag tänker inte låta 2012 bli lika förvirrande och psykiskt påfrestande som 2011 var.

 

Med det sagt, tack igen för att ni varit kvar i ett år till och jag hoppas att ni orkar med ytterligare ett år av Xersans Hörna. Må bäst, bara kärlek!

/X

Kyla

Brukar ni tänka? Eller ja, det är väl självklart att ni alla tänker, men brukar ni verkligen gå in på djupet och nästan över-tänka vissa saker? Jag har märkt att jag ibland har en tendens att göra det. Speciellt med ”Vad hade hänt om..?”-tankar och ”Tänk om jag inte…”. Problemet med det som har hänt är att det redan har hänt, det går inte att påverka. Så att jag spenderar timme efter timme om dagen med att tänka kring de banorna är egentligen bara bortkastad tid. Speciellt när jag inser att jag inte kunnat göra något annorlunda.

 

Jag spelar just nu Skyrim som utspelar sig bland snöiga berg och kyliga skogar, höga bergstoppar och kalla floder. Ibland när man ser bilder eller videor ifrån sådana områden, oavsett om de är verkliga eller animerade, är att man ibland nästan kan känna kylan. Men inte ens kombinationen av den riktiga kylan utomhus och kylan man inbillar sig när man är insatt i den påhittade världen går upp mot kylan jag känner innanför mitt bröst idag. Dels för att jag är förkyld men även dels på grund av lite andra saker som händer just nu.

 

Och till min familj och mina vänner som läser det här nu: tack för att ni finns, men försök inte få mig att öppna upp mig och prata om det, oavsett hur nära vi är. Vill jag prata med just Dig om det så gör jag det, och bara för att jag inte pratar med just Dig så betyder det inte att jag inte litar på Dig. Det kan jag göra utan att öppna upp mig. Om jag inte pratar med er om det här så låtsas som ingenting om ni verkligen vill hjälpa.

/X

Life keeps going forward

Ja ni, ännu en gång får jag börja ett inlägg med den kära frasen ”mycket har hänt sen jag skrev sist”, och då har det ändå inte gått lång tid sen mitt senaste inlägg den 29:e juli. Det största är möjligtvis min spelning på Kajrocken i Katrineholm!

 

Tänker inte säga så mycket mer om det utöver att det var FANTASTISKT! Har fått riktigt bra feedback efter det och efter att ha talat lite med arrangörerna så har några små planer börjat smidas. Det kommer jag dock inte gå in så detaljerat på. Min producent bAld skjutsade mig dit och tillbaka och han och jag började även tala om en musikvideo till min låt The Spell, och även om vi bara talat lite om det på ytan, så att säga, så har jag ingen större tvekan om att det kommer bli riktigt härligt. Känsliga tittare kommer dock varnas. Men kul!

 

Idag fyller min älskade bror Tony 20, så stort grattis till honom, och igår fyllde min älskade moder år så ett enormt grattis till henne också! Verkar kanske helt irrelevant, men på lördag ska jag ut till henne på landet och fira henne. På lördag råkar det också vara Årbyfestivalen som jag ska spela på. Kommer bli en kort spelning på ett intro och två låtar, men jag lovar att göra mitt bästa och jag tror inte direkt ni kommer bli besvikna om ni gillar bra rap! Kom dit och se det, tveka inte utan gör det bara (Nike – Just Do It)!

 

Nej, nu lämnar jag er med videon ifrån Kajrocken. Stort tack till Melika från DuVetInte som spridit länken, uppskattas något enormt! Må bäst!

/X

Ännu ett improviserat inlägg

Improviserat inlägg igen då, men det brukar väl inte vara något problem. Eller? Nej, tänkte väl det. Men vad gör man inte när man känner att man verkligen behöver blogga men inte har något att skriva om?

 

Sitter och lyssnar igenom en av mina spellistor på Spotify (klick to get it) och inser hur länge sen det var som man hörde vissa låtar. Crazy Towns låt Toxic, exempelvis. Den var det flera år sen jag faktiskt lyssnade på, och den innehåller ändå en hel del fina rader. Och egentligen så är ju det exakt var musik, speciellt allt rap-relaterat, går ut på; vad du säger och hur du levererar texterna. Du behöver inte nödvändigtvis ha världens mest genomtänkta rader, du måste bara kunna sälja dem på ett snyggt och bra sätt. Men nog om det, svårt att skriva om rap när Metalingus med Alter Bridge dyker upp. Låtens titel avslöjar genren rätt så bra.

 

On a totally different note så är jag nu ensam till på onsdag. Väldigt skönt på sitt sätt, behöver lite tid för mig själv. Skulle egentligen behöva komma bort ifrån Eskilstuna i bara några dagar, men det blir lite svårare att fixa så jag får helt enkelt ta det jag får. Anledningen till att jag är ensam är för att min bror är på kurs i Värnamo. Kommer dock bli en hel del ensamtid efter flytten någon gång i september, men det blir första helt egna lägenheten så det ser jag absolut fram emot!

 

Som sagt så behövs tiden just nu, Xersan är inte riktigt på topp. Har i några veckor känt mig som om jag står på toppen av stegen men nu har jag slitits ner på jorden, och med hjälp av svag mark och rejäl gravitation hamnat några meter under marken. ”Det är alltid skönt med variation” säger man visserligen, och man skulle inte kunna uppskatta de bra dagarna om man inte sett de mindre bra, men det är ju alltid skönt att vakna på topp. Men som sagt, allt kan omöjligt flyta på hur länge som helst. Dagens goda nyhet är i alla fall att det är varmare än igår. Whoopdee-doo.

 

Glöm inte att sprida min freestyle, den är 4 träffar ifrån att en ny släpps!

/X

Har faktiskt fått en liten rolig idé. Ni som har mig på Facebook har redan sett det, garanterat, men till er som inte har det kan jag ta och berätta lite snabbt:

 

Ni som känner mig vet att jag inte gör rap på svenska. Det händer inte, det finns inte i min värld. Men minns ni min freestyle som jag länkade till i förra inlägget, till ”A Millie”-beatet? Innan vi spelade in den så kollade vi volymen och jag la en liten freestyle på svenska. Bara 25 sekunder långt, inget stort direkt, men det är just att det var på svenska som är så unikt för mig. När min freestyle-video nått 1000 träffar på YouTube (ligger just nu på cirka 980) så slängs den upp som en liten ”behind the scenes”-video, så att säga, samt för att få eran åsikt om ni vill ha en riktig freestyle på svenska från mig. Så sprid den gärna, finns som sagt i inlägget innan detta!

 

Något helt orelaterat som jag funderar på är exakt hur många studenter runt om i landet som är bakis till helvete idag. Det är nog i alla fall ett par stycken. Helt underbart det måste vara att vakna med underkläderna ut och in, studentmössan i munnen, kläderna ned-spillda, i en soffa i en främmande lägenhet och med en tom flaska i handen. Då vet man att man firat ordentligt!

 

Fick en enorm överraskning igår när vi firade min systerdotter, Cacci, nämligen att Zana kom dit! Honom har jag inte sett på flera år, var riktigt jävla kul att se honom igen, speciellt med tanke på att han inte kände igen mig. Sist han såg mig var jag nog inte ens 15 så det är kanske inte så konstigt. Han kom fram och skakade hand och presentera mig och när jag sa mitt namn och log stort så såg jag hur kugghjulen började snurra och sen fick jag en enorm kram! Fan vad kul det var att se honom igen, det var inte igår!

 

Ledsen att ni får vänta på del 2 av Fångad, har ärligt talat glömt bort den. Ni som missat, skumma gärna igenom mina noveller och drömmar. Hur? Klicka bara på orden!

 

Nu börjar det bli en jävla massa onödigt skitsnack så nu rundar jag upp det hela innan det spårar ur. Värre än vad det redan gjort alltså. Må bäst!

/X