Jag vet inte vad det är jag behöver. Jag vet att något, i ärlighetens namn ganska mycket, faktiskt fattas. Men jag vet inte vad. Jag vet inte varför. Jag vet bara att jag har tappat mer än vad jag har kvar, jag har förlorat mer än vad jag har tjänat, jag har mer tomrum än vad jag antagligen någonsin kommer lyckas fylla ut. Så känns det i alla fall, och har gjort ganska länge. Det egentligen enda jag har mycket av är en enorm brist på energi. Jag orkar ingenting, att kliva ur sängen tar 2 timmar när jag är utvilad. Problemet ligger som sagt i att mycket fattas, men jag vet inte vad. Säg mig, hur rättar man till något när felet är osynligt men helt klart märkbart?
”Åh, ännu ett klagande inlägg från Martin…” Ja, det kan du ge dig fan på. Passar det inte så är du välkommen att dra härifrån igen. Faktum är att jag skriver 95% av mina inlägg när jag känner ett behov av det, och jag känner egentligen bara ett behov av det när jag mår dåligt. Det är likadant med min dagbok, de flesta sidorna är inte direkt fyllda med regnbågar och enhörningar. När jag känner mig som mest förlorad och bortom räddning, det är då jag behöver skriva. Dels för att upplysa mina nära och kära om varför jag högst troligt distanserar mig, så att de inte bara tror att jag skiter i dom, men mest så skriver jag för min egen skull. Ni vet säkert alla hur det känns att ha en total tornado av terror i hjärnan, alla känslor snurrar runt i en vortex av förvirring så att det enda man till slut är säker på är det faktum att man är förvirrad över allting. Då kan det vara väldigt behagligt att skriva, skitsamma om det är offentligt eller privat. Man kan behöva få ut orden ur ens eget huvud för några minuter och tömma lite på vinden. Så som sagt, om det inte passar så vet ni var dörren är. Ni tog den trots allt på väg in, så låt den inte slå er i röven på vägen ut!
I ärlighetens namn så har allt varit så jävla upp och ner de senaste åren. Det enda som har varit stabilt har varit min familj, de har alltid funnits där på en och samma plats, men bokstavligt talat allt annat har kastats runt åt alla möjliga håll och börjat riva ner mig inifrån. Utbildning, jobb, ekonomi, vänner, kärlek, förlust. Ja, jag är fullt medveten om att de sakerna är något som alla går igenom och ja, jag är på så vis medveten om att jag inte är ensam med det. Nej, det är inte mer synd om mig än andra. Jag vet. Om det är allt du har att säga om det så ber jag dig vänligt att knipa din käft. Jag är fullt medveten om att det är saker som alla till viss del och förr eller senare har problem med. Det alla ni kanske inte är lika medvetna om är att alla människor är olika förberedda när sakerna sker, och även olika redo att ta hand om det. Alla har inte samma styrka. Och just nu är jag väldigt svag. Det har varit väldigt mycket för mycket under en allt för lång period, och jag har ingen ork längre. Det har kommit till den punkten då jag egentligen inte ens vill försöka hantera problemen när de kommer, för jag vet redan vad som kommer hända. Att jag kom fram till att livet inte spelar någon roll för några år sen har inte direkt gjort mig mer motiverad. Men lik förbannat så fortsätter jag. Jag fortsätter att halvhjärtat försöka ta hand om alla problem som de kommer, jag fortsätter att försöka förneka mitt mående, och framför allt maskera det. Jag försöker, och jag misslyckas gång på gång.
Här blir inga framsteg gjorda. Jag springer tills mina ben pumpar batterisyra i ett försök att hinna ikapp alla problem och tackla dom, jag är för envis (eller kanske för dum?) för att stanna och ge upp trots att jag aldrig hinner fram. Jag får aldrig tag i bovarna bakom mitt mående. De är där, i fjärran, och nästan hånar mig. Jag släpar mig fram många meter bakom, men jag vägrar stanna. Däremot vet jag inte, i ärlighetens namn, hur mycket mer mina ben orkar bära mig. Jag vet inte när jag kommer tvingas ge upp. Är det dags att kasta in handduken? Var det kanske dags för länge sen?