LG G4

Som de flesta av er, i alla fall ni som känner mig, vet så är jag mobilnörd. Kunde jag testa alla mobiler som kom ut så skulle jag, men jag har varken tid eller ekonomi. Däremot har jag sneglat lite på nya LG G4, för även om jag är mer än nöjd med min OnePlus One så vill jag ändå klämma, känna, leka. Sån är jag.

 

Så jag har helt enkelt anmält mig till Smartsons test för nya LG. Ska bli intressant, blir jag utvald så får ni så klart en fullvärdig recension antingen via text eller video, för jag är lite nyfiken på vad LG har kokat ihop nu. Det har pratats och tisslat och tasslats så mycket om den att jag helt enkelt bara måste få utforska den en stund. Så då vet ni: om jag inom maj månad ger er en recension på den så vet ni varför! Trevlig valborg på er!

 

#LGG4smartson

LG G4 – Smartson

Tidens magi

Tiden har en tendens att kunna passera obemärkt. Detta är både på gott och på ont. Ibland har den svept förbi och tagit med sig allting du ville ha kvar, varenda person eller sak som du en gång höll kär har tagits ifrån dig av den där lömska tiden. Som en lönnmördare i skuggorna som smyger förbi och plockar med sig allt och alla, en sak och en person åt gången, tills det enda som är kvar är du och ett tomrum. Alternativt så kan tiden dra förbi och få med sig allt ont likväl som den hade kunnat ta det goda. Ena dagen vaknar man upp och ser tillbaka på sitt liv, och då kan man antingen fundera på hur allting blev så bra, eller hur allting blev så katastrofalt. Tiden är väldigt vacker på det viset.

 

Det är visserligen dumt av mig att säga att tiden kan vara antingen god eller ond. Tiden är neutral, tiden är egentligen ingenting förutom en kikare som låter dig se både framåt och bakåt i den. Tiden är ett fönster till en annan verklighet, antingen en som vi redan har levt eller en som vi kommer leva. Vi och allting vi alla gör är trots allt katalysatorn för varje event som sker, kommer ske och har skett. Tiden är bara det som ger oss perspektiv över konsekvenserna. Vi kan se in i framtiden, ingen tvekan om det. Inte med hundra procent precision, så klart, men har man bara det sunda förnuftet att kunna analysera våra handlingar och dess konsekvenser så kan vi måla upp en temporär bild om vad som kan bli, allt med hjälp av tiden. Tiden låter oss även se bakåt för att analysera och lära oss av tidigare handlingar och de konsekvenser vi fick av det. Tiden är vårat redskap för visdom. Tiden är våran lärare, som kör både morot och piska. Den både misshandlar och belönar oss. På så vis är den neutral. I grund och botten får vi antingen skylla eller tacka oss själva. Tiden är bara den som delar ut belöningarna och straffen. Ändå skyller vi på tiden.

 

Vi tackar den aldrig men vi är väldigt snabba på att fördöma den. Det tog för lång tid, då är det tidens fel. Eller ja, så som vi ser det så är det tidens fel. För varför skulle jag ta ansvar för vad som händer i mitt liv? Nej, det är andras fel, men framför allt tidens. Jag fick inte tillräckligt med tid, för tiden tog för lång tid på sig. Detta hyckleri och denna paradox är anledningen till alla våra fel. Tiden är för kort, men den drar alltid ut på sig för mycket. Vi har aldrig så mycket tid som vi behöver, genom att vi alltid har för mycket av den. Otroligt fascinerande, när jag tänker efter. Tiden är trots allt inte ens ett redskap, tiden är en förlåtande bild som klandrar oss för varje snedsteg. Den vill att vi ska ta lärdom av alla fel vi gör, men även att vi ska vara stolta över våra rätt. Vi ska lära oss se skillnad, och det kan bara tiden göra. Enbart den kan lära oss. Vi kanske tror att vi vet innan, men det gör vi inte. Det som verkar fel kan vara det bästa, och det som verkar som vår bästa idé kan visa sig vara katastrofal. Hur skulle vi veta detta, om inte tiden visade oss det?

 

Tiden är vacker, men samtidigt hemsk. Den må läka alla sår om vi låter den, det är sant, men den ger oss även nya. Det är som om den plåstrar om våra armar för att sedan skära upp våra ben, så att den kan plåstra om benen senare innan den skär oss över ryggen. Tiden rättar sig inte efter oss eller våra uppfattningar och värderingar om den. Även om den skulle vilja så kan den inte. Tiden är vad den är. Den är konstant och stabil i sin existens. Vi må ha satt den innanför ramar med våra minuter, timmar och år, men den är större än så. Tiden är gränslös. Ett koncept som vi inte kan förstå. Just därför är tiden för mycket att hantera. Precis av den anledningen så skyller vi på den, för vi kan inte förmå oss att greppa dess uppbyggnad. För tiden är oändlig, och att förstå oss på den skulle kräva en evighet. En evighet som vi inte har. Ty vi är blott människor, och tiden är utanför alla våra intellektuella murar. Bortom oss alla. Det har den alltid varit, och det kommer den alltid att vara. I all oändlighet. Det enda konstanta som alltid har funnits sedan innan något solsystem, något universum, någon rymd. Tiden; det enda gränslösa.

 

Ta vara på den. Den må vara oändlig, men ditt liv inom tiden är har ett slut. Det är inte tidens uppgift att ta hand om dig, det är din uppgift att göra det bästa av tiden du får. Så fråga dig själv: vill du vakna upp en dag och inse att tiden har smugit dig förbi, obemärkt och diaboliskt, eller vill du sitta i dina äldre år och tänka tillbaka på all tid som du har samlat in i din minnesbank? Jag vet helt klart vad jag väljer av de två alternativen.

/X

Jag förnekade Dig

Jag har svikit dig. Vi har alltid stått stadigt, sida vid sida, och jag svek dig. Slagits på samma slagfält, för samma sak, slagits för rättvisan och kärleken, och jag vände dig ryggen. Förnekade dig, inte bara en utan tre gånger. Som om du aldrig existerat. Men å andra sidan, det kanske du aldrig någonsin gjorde från början? Däremot, om sanningen ska fram, så svek du mig också.

Jag förnekade dig först för andra. Efter allt du och jag har gått igenom, efter allt du gjort för mig när jag behövt någon, så har jag mage att inte erkänna dig framför mina vänner. Även folk jag inte känner. De frågar mig om vi pratat på senaste tiden, jag fnyser och säger nej. För det är sanningen. Jag hör bara av mig när jag tjänar på det. När jag vill någonting, när det är något jag behöver, då passar det. Då skriker jag ut efter dig, och ekot når alltid fram, och på några sekunder så svarar du mig. Det är i alla fall så det går till i min värld. I min utopi. Hur verkligheten ser ut spelar ingen roll, det är vad jag väljer att se som gör skillnad. Och jag väljer att se dig där, intensivt klängandes på varje ord jag spyr ur mig när jag behöver dig. Jag väljer att se hur du håller ditt uråldriga löfte om att alltid ställa upp, och på så vis se dig göra allt jag ber om utan minsta tvivel eller bristande energi. Jag väljer att inte se på det som att jag kör runt dig som en slav och arbetar dig som en hora när det passar mig, men det är vad jag gör. Och jag ser hur du tar det med ett genuint leende. Men när du sen ber mig om en enda sak, samma grej som du har bett mig om sedan vår första början, så kan jag inte. Du ber mig tålmodigt om en och samma sak, det absolut enda du har bett om i flera år, men jag kan inte. Jag säger att jag ska, men jag gör det aldrig. Detta är sambomisshandel utan dess like från min sida, men du tar det med ett leende och en nypa salt. Jag får väl skylla mig själv när du en dag är borta, eller hur?

Jag förnekade dig sen för mig själv. Det var trots allt inte trovärdigt. Allt du hade lovat, allt du hade sagt, allt jag hade bett dig om i mina mest desperata ögonblick. När jag såg utanför väggarna i min utopi och fick en gnutta av verkligheten, då var allting annorlunda. Allting jag sett dig göra var rökridåer, alla gånger jag var säker på att du lyssnat på mig när jag talat direkt till dig var lögner. Du var inte längre min blinda tjänare som älskade mig, du förvandlades till en manipulativ slyna som hade lurat in mig i en falsk känsla av trygghet. Jag trodde att jag visste var jag hade dig, men det enda jag hade var en skev världsbild. Ditt vidriga as, du lät mig få smaka på makten enbart för att förvandla mig till någon typ av egoistiskt monster, för att sedan ge mig århundradets värsta samvete, och avslutade med nådastöten om att allting bara varit en illusion från din sida? Du spelade mig genom att hela tiden låta mig tro att det var jag som spelade dig?! Det var tur att du kanske aldrig fanns där för mig, för hade du funnits i min närhet när jag insåg detta så hade jag gett dig ett kort slut på din oändlighet.

Jag förnekade dig då rakt i ditt eget ansikte. Jag bröt ihop i en melankolisk pöl, jag skrek till dig att, ironiskt nog, brinna i helvetet. Sista innehållet i behållaren sveptes och flaskan kastades mot platsen där jag trodde du stod. Jag nådde inte. Mellan mina tårar och mina hesa skrik på hjälp kunde jag se dig, suddigt, ståendes där vid horisonten. Ansiktet uttryckslöst. Icke-existerande. Din blick bad mig skylla mig själv, och känslorna i min kropp slogs emot mina insidor som chockvågor i en känslofylld storm. Jag visste inte om jag ville ha ihjäl dig eller krama dig. Mest av allt tror jag dock att jag ville ha din tröst. Din förstående hand dragen över mitt huvud, en puss på min kallsvettiga panna och en försäkran om att det kommer bli bra, som jag faktiskt kan tro på. Det du brukade ge mig. Det du alltid gett mig. Fram till dagen då jag började förneka dig.

Men du får skylla dig själv, min käraste. Jag förnekade dig inte för att jag ville, jag gjorde det inte för mitt eget höga nöjes skull. Lita på mig när jag säger att det gjorde minst lika ont i mig. Nej, du blev bara väldigt svår att lita på. Folk dök upp från alla världens hörn med påståenden om dig. Vissa hade bara tomma ord och barnsliga påhopp, men vissa kunde konkret backa upp vad de sa. Några enstaka hade följt dig länge. Jag mötte till och med de som en gång slagits för dig, de som inte ville hellre än att älskas av dig, och att kalla sig själva för din. Hela din trovärdighet började smulas sönder, tills den inte var mycket mer än en torr sandhög i mitten av mitt vardagsrum. En sandhög som jag var för rädd för att städa upp. Vi hade funnits där i flera år, existerat tillsammans med känslan av att vi tillhörde varandra. Du hade älskat mig villkorslöst, inte en enda gång hade du sagt emot mig, ifrågasatt mina idéer, du hade alltid accepterat samt älskat mig för den jag var. Och vad jag än gjorde mot dig, så fick jag alltid känslan av att du kompenserade genom att göra två saker för mig. Din godhet kompenserade för min brist av detsamma. Och jag älskade dig för det. Och jag trodde verkligen att du älskade mig.

Fram tills du tvingade mig att förneka dig.

Det bortkastade livet

Man sitter här igen. I väntan, i sin ensamhet. Klockan tickar en sekund framåt, fem sekunder bakåt. En sekund fram, fem sekunder bak. Tick tack. Det här är ditt liv, vännen. Alla dina val har tagit dig hit, allting du har gjort har satt dig här. Och det var ett bra val. Det var ett bra val. Det var ett bra val. Helt fantastiskt.

 

Tiden flyger iväg på en sekund som känns som en evighet. Det är en ganska vacker paradox. Just nu känns det som en evighet, men när några år har gått och jag tittar tillbaka så kommer det kännas som om mitt liv kastades bort på en sekund, slösades bort över en natt. Vilket ironiskt nog inte är fel. Men den natten känns som en evighet. Ett dygn på 96 timmar, men det är över när du blinkar. När ögonlocken sluts är du ung och pigg, när du öppnar dom igen en sekund senare har du grått skägg och sitter på hemmet. Det är fascinerande. Och det skrämmer mig.

 

Det är det som gör att jag tappar tron på att det kommer hända något större. Det är vad som får mig att bokstavligt talat vissna på insidan, det som får mig att ruttna inombords. Den rädslan, skräcken om att jag kastar bort mitt liv. Tanken på att jag inte kommer kunna uppnå mina mål för att jag är för upptagen med att successivt jobba emot dem, genom att aktivt inte sträva efter dom. Följer ni med i hur jag tänker? Klart ni inte gör. Inte för att ni är dumma, snarare tvärtom. Ni hänger inte med för att jag är för dum. Dum nog att vara rädd, och för dum för att göra något åt det. Där har ni honom, gott folk. Mannen, myten, fegisen. Där har ni Xersan. Och hans bortkastade liv.

My Face, part 4

”The figure that stared back at me from the now cleared mirror was not my reflection. It wore my face, but I swear on my life it wasn’t me. Its mouth nearly touched its earlobes and was contorted into a horrible rictus grin filled with yellowing teeth. The skin of its face seemed stretched over, like a mask, and its hair stuck to its scalp with a layer of shining grease.

It didn’t have eyes. The sockets were just empty, featureless craters, made all the more haunting by the sagging black bags beneath them.

Despite this fact, it still managed to look at me in a way that made my windpipe tense up like it had hands squeezing it.

It laughed. It laughed that same gargling chuckle I’d heard countless times over, but this time it felt as if, between its maniacal giggles, it was forming words with its croaking wheeze, repeating the same fragmented sentence over and over.

“Missed . . . you.”

I blinked, and the words were scratched all over the walls. Missed you. Missed you. It covered every bare patch of wall, scrawled frantically.

It was then that I finally snapped. I punched the mirror as hard as I could, knowing it had trapped me in another nightmare, and kept punching until most of the glass was either on the floor or sticking out of my hand.

It was only after the last of my anger had given in to a crushing sense of defeat and I slumped down into the corner that it dawned on me.

My hand was hurting.

I flipped out. According to Jenna, when I asked her about it earlier this year, I was inconsolable for the rest of the day. I was just sat in the shower room next to the pile of broken mirror shards letting my hand bleed out as I held my head in my hands, trembling and muttering in tongues. I apparently wouldn’t even let the paramedics come near me when the ambulance Jenna had called finally arrived. Of course, I remember none of this.

My parents, being the insufferable worrywarts they are, have insisted I live at home while I resit my freshman year so they can keep an eye on me. They’ve thrown me into a therapy program too, for all the good it’ll do me. Kind of ironic, if you think about it: I was going to be a therapist, but now I’m sitting here on the other end of the stick.

I did have a mirror in my room, one of those old vanity mirrors you sometimes get on top of chests of drawers, but it’s been covered up at the request of my therapist.

After I told my parents what I saw in the mirror, they went white and looked at each other as if I’d just threatened them with a knife. Then, with great reluctance, they told me that when I was just turning four I’d had an imaginary friend that looked exactly like me with what I described as “a nice big toothy smile”.

I called him “Timmy-Tom”, and explained that he was born without eyes, so naturally the best thing to do was find him a pair that he liked. It started out with household objects like sequins, buttons and marbles, so my parents never paid much heed, but soon it became apparent that these weren’t what he was looking for.

That was when they found me cutting out the eyes of a squirrel, and fearing for my sanity they had me . . . as they put it, they had me corrected.

Even now, months into my therapy, I still have those dreams sometimes: sometimes I’ll wake up in my old bed back in the halls of residence, wondering if everything up to that point was just another twisted dream; sometimes I’ll wake up in a padded room, the screams of other broken souls ringing through the little viewing slot in the door, and wonder if I’ve always been there. That last one seems to be its favourite place to send me.

It doesn’t matter where I wake up though. It will be in there with me when I do, giggling that mind-curdling giggle just to let me know that I’m still at his mercy, that I’m still its plaything.

It’s here now, just sitting in the darkest corner of my room watching me write this with that distended grin spread across its face, across my face.

It’s wearing my face.

It’s not even giggling anymore, it’s just . . . it’s just sitting there.

It’s still wearing my face.

It won’t stop looking at me with that goddamn eyeless smile.

It’s STILL wearing my face.

Maybe it just wants my eyes. It has the rest of my face, so why doesn’t it have my eyes?

Either way, if I didn’t have eyes, I wouldn’t be able to see it anymore. Maybe it’d get bored and go find someone else to drive insane.

Now there’s a thought.”

My Face, part 3

I’d slept through an entire lecture day. Up until that point I’d never done that before in my life. Hell, I didn’t even take sick days when I was a kid, but now I’d missed a whole day for no reason.

But still, from the dream, I would’ve sworn I was in the lecture

The worst part was that that was the pebble that set off a snowball.

My dreams became worse and worse for the next few weeks. I’d awaken several times every night in a hard sweat and have to gnaw a little at the same spot on one of my fingers just to make doubly sure I was awake. If it drew blood, real blood that I could taste, and I felt real pain from it, only then would I calm down. I had a bandage on my finger for weeks, and people were starting to notice.

That man . . . creature . . . thing that I saw sitting on my bed was there in every single one of my dreams. It would always just appear in random places in my dream environments, always keeping its face obscured in its hair and always laughing that wheezy, throaty laugh, sometimes approaching me, other just keeping its distance and watching.

It was almost as if it was toying with me, playing on my subconscious irrational fears for sport.

Thanks to those dreams, my sleep patterns were getting so erratic that it even got to the point where I was awoken by security after having slept for five days straight. Jenna had called them after having missed me at a lecture and not seen me enter or leave my room at all that week, not even to eat or go to the toilet.

Missing lectures was starting to become a habit, and my grades were beginning to suffer from it. That only served to aggravate the problem, it seemed.

My coursework and assignments were beginning to suffer as well, but in the most disturbing ways. I’ll give you an example: at the end of February, we were told to carry out an assignment essay on the relative effectiveness of talk therapy on alcoholics and other chemically addicted people. I remember specifically that I’d finished it right down to the references and saved it before putting it away for later submission.

Being a meticulous student, I had the urge the next day to check it again to make sure I hadn’t missed any key points or references.

It wasn’t there. I checked the recycle bin frantically, thinking that maybe I’d accidentally deleted it, but it wasn’t there either.

I did find something else in that folder, though. It was a gigantic, unpunctuated wall of rambling nonsense, as if someone had gotten jacked up on cocaine and decided to write an essay on whatever random word would pop into their head until they got bored. Interlaced with the text were several disturbing images of the corpses of small animals, ranging in size from mice to squirrels. In each picture, the animal’s eyes had been removed.

When I checked the timestamp, it read “27/02/13, 15:45”, the exact same date and time I saved my last draft of that coursework.

As time went on, it was as if my idea of reality was beginning to unravel around me. As my constant nightmares began to erode my fondness of sleep, it got more and more difficult to tell when my dreams stopped and my waking moments started. When I was in the middle of working on something, I’d begin to see hands reaching for me that vanished when I turned to look, and when my stubborn refusal to sleep faltered, I’d hear a low chuckle in my ear and bolt awake again, terrified that it was too late and it had already dragged me into another dream. Sometimes it really was.

At one point, I was getting so distressed by these dreams that I began entertaining the possibility, against my better judgement, that it could have been that fucking dog in the picture my lecturer used in his fear presentation. After all, the Canadian told me that it’s supposed to haunt your dreams, right? Looking back on it now, it seems stupid, but I was desperate enough at one point that I actually had an email ready with a random ‘Smile.jpg’ picture I’d lifted off Google Images just in case.

I didn’t need to, it seemed. It showed me its face a month into the “predicament”. It’s a face that still haunts me this very second, and I see it against the blackness of my eyelids every time I close them.

It happened when I awoke one day after a peculiarly dreamless sleep. I tried not to think about it too much in case I jinxed something, but I let myself feel a small sense of relief.

It was patently obvious that I was in dire need of a shower it seemed, as I’d been wrestling with my “predicament” for weeks now, leaving little time for hygiene. As I walked into the shower room, I caught a glimpse of myself in the small mirror and nearly jumped out of my skin.

Having simply mistaken my reflection for someone else, it didn’t take long for me to calm down and assess my appearance: my eyes had devolved to pinkish orbs of irritated veins hooded by purplish-black bags of skin that attested to my lack of proper sleep and the utter destruction of my body clock. I’d grown a thick, prickly beard of red hairs across my chin, and my hair now lay dishevelled and greasy across my shoulders in long curtains. I chuckled: this shower was a long time coming.

That shower got rid of aches I didn’t know I had. I felt like a new man after I stepped out of the steaming glass cubicle to towel myself off. By this point, the mirror had fogged up beyond being a mirror, so to help get my hair in some semblance of order I decided to wipe it off and sort my hair out then and there.

I froze. The blood in my veins screeched to a halt, and my breath caught in my throat like a vice.”

My Face, part 2

As I opened the door, I did my best to swallow down the feeling of dread that was accumulating in my gullet like a stone, and when it was open all the way, I had to take a step back for a second. My breathing picked up as I stared wide eyed at the empty space where my bed once sat. Everything was gone, from the crates underneath to the posters on the wall, leaving a barren, white-walled corner.

As I stared in disbelief I heard a soft, muffled whisper of a chuckle from one of the nearby rooms.

Thinking that maybe one of my roommates was playing a prank on me, I smiled and looked back at the door behind me that led to Jenna’s room. Jenna was the only person I got along with on my corridor, and she even showed up in some of my lectures as her sociology course sometimes overlapped with my own.

I quietly knocked on the door, and when I heard the lock click I came in ready to confront her. “Alright, Jenna, I know you took my bed, so. . . .” my words died in my throat as I looked into Jenna’s room, or what should have been Jenna’s room. As I gaped blankly through the doorway, I saw my room exactly as it was, right down to the last detail, and sat on the bed was a young man with bedraggled red hair, exactly the same as mine, looking down at the floor. He was making some sort of sound as he held his face in his hands, and to this day I still don’t know whether it was laughing or crying, but it was a wheezy, choked noise that ran through me like a cold breeze.

I dared not move. I didn’t even blink, though my eyes were becoming itchy and irritated.

I blinked once, and in that short time between closing my eyes and opening them, something flashed against the inside of my eyelids too quickly for me to figure out what it was, and when my eyes opened again, I was face-down against the keyboard of my computer, which had grown tired of waiting for me to turn it off and gone into standby.

I let out a haggard, relieved breath. It was only a dream. Just a bad dream.

I was reassured the next night when my dreams returned to normal. Hell, I don’t even remember what I was even dreaming about that night. All I remember is waking up the morning after like I always did and getting on with my day. It was a long lecture day, though, and I remember being almost completely wiped out when I left the lecture hall at 6PM, cursing my allergy to caffeine. I would’ve killed for an espresso right then.

I remember feeling slightly on edge as I walked the path back to my hall of residence. I put it down to the cold winds and the darkness at the time, but I couldn’t shake that ominous feeling I held in my gut as my eyes darted around the darkened campus grounds. It was that same feeling as in my dream, that feeling of being watched.

I heard a sound against the wind buffering my ears. It wasn’t quite a giggle, but it wasn’t quite a sob, and it seemed choked and gargling, as if both had been stuck in the throat of whatever had made it and formed some odd chimera of the two.

The hairs raised on the back of my neck. I knew that noise.

The sound was getting closer with every quickening step I took, and no matter how hurried my stride it gained on me. I knew I’d look like a pussy to whoever was watching, but I had to run.

The sound was right in my ear by the time I touched the front door of my hall.

I jerked awake and looked around at the emptying lecture hall. I’d dozed off again.

I was, as you can guess, as unnerved as they come when I left the lecture hall. My hurried pace was brought into question several times by my friends but, unwilling to talk, I brushed off their questions. Placated by my repeated insistence of “It’s nothing, really: I’m just being silly”, they decided to leave me be and go off, disgruntled, in another direction.

It was about quarter-past -six when my hall was in sight again. That was when I heard that noise, that goddamn choking laugh again echoing in the distance. This time I knew not to take my chances. I bolted, and as my legs pounded and my body lurched forward from abject fear, I heard the giggle slowly ascend into a mangled cackle that grew louder and more fervent as I ran.

I didn’t even make the door before I felt a hand clutch my throat.

I awoke again in my room and looked at the clock, which had long since abandoned trying to wake me up, I recoiled in surprise: I’d woken up at 8:30 PM. I had to check twice to make sure it was in fact evening time and not just early in the morning, but it was.”

My Face, Part 1

So, in my incredibly dull browsing through the internet, I stumbled upon some creepypasta (no, it’s not a scary ass spaghetti, it’s actually the name of collected creepy stories circling around the internet) that really intrigued me. It’s simply called My Face, and within it, they talk about another creepypasta i really love called Smile.jpg. Anywho, I decided to post it in bits here, a new part every day, so hookers and gentleman, I bring to you: My Face!

 

”I’m not sure why I’m writing this right now. I’m not even sure if I am writing this now or, if I am, whether the words I’m seeing in my mind’s eye are the same as the words my hands are typing. I suppose the only way to find out is to check tomorrow and see if this is still here. If it is, and it still looks like this, then I’ll know it wasn’t some dream I was having with my eyes open.

‘Dream’. Even looking at that word right now makes some guttural part of me tense up. I’m not surprised though. After all, my dreams are the reason I’m even awake at this hour. Everyone else in the house is asleep right now. Well, except for my mum, but she always wakes up at 4 AM like clockwork. Hell, she doesn’t even need an alarm.

I’m looking back at what I’ve written so far and I realize I’ve been rambling. I tend to do that, simply because my thoughts just get scattered like dandelion seeds when I don’t completely concentrate. There’s only so much concentration you can give something when you keep getting flashes of terror every time you blink. It might just be that I’m doing it so that I can stay awake as long as possible by writing. Either way, I should probably at least explain what I’m babbling about some time before my parents find me awake like this.

I’ve been a student at London University for a year now, studying psychology. I would be in my second year, but I had to stop mid-way through, so this year is a resit. I was hoping at some point to be a counselling psychologist, to help people get past their problems without being the guy who forces a prescription down their throats.

It went fine for the first semester; I even managed to make a few friends, which is an achievement for someone as socially awkward as me.

For the first few months I would hang out with a small group of people, all of whom shared my weird interests: we’d talk about the usual nerdy pop-culture we’d digested that week, about how we all threw our shoes at the television when a certain character from one of our shared favorite TV shows was killed off very ignobly and needlessly by a bear, that kind of shit. Of course, as close as we got we never saw each other outside of lecture days, which suited me just fine.

I remember exactly the day that my current “predicament” started. I only call it that because even now, six months later, I still don’t know what the Hell it is.

It was February 2nd when we received a foreign exchange student from Canada. I’m not going to name him here, partly because he wouldn’t want me to and partly because I don’t want this to come back to him. It was clear on his first day that he wasn’t the talkative type, so it wasn’t surprising when he started gravitating towards our little clique. He seemed enthused about what we were saying, sure, and he even managed to get some of the references we flung out about some of the TV shows that was more localized to Britain, but none of our geeky bullshit would ever stimulate a reaction with him quite like his extensive knowledge of urban legends. I’m not talking “Sewer alligators of New York” kind of legends either: I’m talking about the kind you see on the darker underbelly of the internet; the ones that make your palms sweat and give you a nervous tick while you read about them.

The first time he ever mentioned his . . . “hobby” was after a lecture we’d been given on the neurotransmitters involved with fear. Our lecturer, on one of his slides, put up a rather disturbing image of a dog with a malicious grin across its muzzle in an effort to demonstrate one of the technical variations of fear. Needless to say, it worked.

After we left, our new Canadian friend told me and the group that he knew where that image came from, and then went into great length on the mythos surrounding what he called “Smile.jpg”. At one point, I remember him using the word “Creepypasta” and one of my friends, who we’ll call “Michael”, inquired, after the obvious quip about haunted ravioli, what he meant. After a quick explanation on what he meant, our friend continued on to say that, according to the Smile Dog myth, everyone who saw that image and didn’t pass it on to someone else would be plagued with nightmares from the creature in the picture.

After joking away the macabre subject and going our separate ways, I took the Canadian aside, curious about where I could find the original story. At that point, I thought it might give me a good laugh, and when he told me to listen to a narration on YouTube for the best effect, it didn’t take long to find what I was looking for.

Of course, being the cynical asshole I was back then, it did make me giggle a little to think that something as simple as a Photoshopped picture of a husky could inspire such fear in people, but ever more curious, I kept going into the topic of Creepypastas to see what else I could find. Most of it was the same shtick about being stalked by creatures with no face or eyes as big as dinner plates with claws the size of your arm, or the trope about some kid picking up a bootleg copy of a nostalgic game only to find out that the main character had been warped into some sadistic shadow of its original self, but some of them actually sent a real, visceral chill down my spine, which really surprised me.

I think by about 2AM the next morning, I’d watched about twenty different videos of narrated Creepypastas and I was about ready for bed. I didn’t have anything resembling an early morning lecture the next day, but I knew I’d have to be up and about by around ten o’clock.

Now, I always considered myself a rational human being, not prone to believing in boggarts and the sort, but for the life of me I swear I couldn’t keep my eyes closed for five seconds without flinching from some gut feeling that there was another presence in my room, and in my mind’s eye it kept metamorphosing from one form to another, and after around half an hour of my futile attempt at sleep I decided that enough was enough and that I should go into the kitchen and get something to calm myself down.

As soon as I put my hand on the wood of the kitchen door on my way back to my room, a sense of danger jabbed at me inside my stomach, just like it had before in my room. I got that same irrational feeling that I wasn’t alone, and I spun around, my eyes scanning every facet of the brightly lit kitchen, even checking the doors of some of the cabinets, and saw nothing. I sighed, knowing that my binge on horror stories was getting to me, and that it was my own fault for listening to so many of them, especially so late at night, so I went down the corridor and back to my room.”

Massakern i Bolibompa

Då barnprogrammet Bolibompa just nu är det officiella samtalsämnet över hela internet och i alla oseriösa tidningar som Aftonbladet, Expressen och liknande så tänkte jag att jag kan lika gärna damma av min blogg, plocka ner den från hyllan och sätta den i rörelse igen! Whenever people get butthurt about nonsense, I’m here to prove to you all that you’re all overreacting over bullshit. Dags att ha lite roligt och analysera läget!

Så, det som skedde i Bolibompa var tydligen att den kvinnliga programledaren klippte upp en dockas bakhuvud och rygg, slog ut ögonen med saxen och, om jag hade förstått det rätt, gjorde allt detta för att hon skulle installera LED-lampor i dockan så att det skulle bli en fin dekoration. Visserligen skulle en docka med lysande ögon skrämma skiten ur mig, men det ligger i min fobi för dockor så det går inte att applicera på resten av mänskligheten. Detta har dock föräldrar och folk i helhet (tror dock jag sett flest kvinnor kommentera detta. Inte för att detta spelar någon som helst roll, bara en observation jag gjort) reagerat otroligt starkt på, med kommentarer som:

”Med barns fantasi så kan de ju sätta saxen i sitt syskon!”

Eller:

”Det var ju så man gjorde grymma aborter förr i tiden, med sax! Så kan man inte göra mot dockor som föreställer barn!”

Detta är bara några av alla kommentarer jag har sett angående detta. Alla har rätt till sin åsikt, absolut, och man kan aldrig säga att någon tycker fel, då vad man tycker är en individuell sak som inte nödvändigtvis behöver komma ut eller negativt påverka någon eller några, men man kan dock säga att någon har fel, vilket jag tänker ta mig friheten att göra nu. Ni har så fel så det finns inte, på alla sätt och vis!

För det första så tror jag inte att någon frisk unge drar parallellen ”Nu ska jag klippa upp lillebror och sätta lampor i honom” från detta. Även om en docka är en bebis i barns ögon så är en docka är aldrig BARA en bebis, det är även också en docka, en leksak, en icke levande och icke köttslig sak, inte en person. Så de barn som drar parallellen att de ska börja hugga sin lillebror efter att ha sett en docka klippas upp för att bli en fin prydnad med ljus, den ungen är antingen så pass liten att den kanske borde sova när Bolibompa sänds eller så är det början till en unge av Ted Bundys levnadssätt, och i det fallet har du större problem än barnprogram.

För det andra så går tyvärr inte det sista argumentet hem. Och nej, det är inte bara något som jag har hittat på, jag har sett det argumentet på sociala nätverk, skamligt nog. En unge känner omöjligt till det och kan därför inte ens se den liknelsen, inte ens många vuxna känner idag till att det har hänt. Det ”argumentet” (där tänker jag använda citationstecken då jag i det här fallet använder ordet så löst som det bara går) håller inte ens nästan, hur du än vänder och vrider på det. Om det nu skulle vara så att ditt barn känner till den metoden av abort så är den antingen stor nog att se dockan bli en lampa, eller så har du som förälder begått ett grovt fel genom att upplysa ditt barn om den abort-metoden.

Jag har heller inga egna barn, vilket har tagits upp som ett argument mot mig. Det stämmer, jag har inte barn, men jag har många släktingar och många vänner med barn, så även om jag inte lever med ungar 24 timmar om dygnet så spenderar jag ändå en hel del tid med barn. Har jag samma erfarenhet eller barn-vana som de flesta föräldrar? Naturligtvis inte! Men kolla bara på en del föräldrar, att du är förälder gör inte automatiskt att du är bättre med barn än om du inte har några. Det finns de föräldrar som totalt skiter i sina barn, som ignorerar dom. Det finns de som misshandlar sina barn, de som misshandlar barnets andra förälder, det finns föräldrar som tar droger eller som slänger i sitt barn alkohol och tabletter för att få tyst på dom. Det finns föräldrar som lämnar sina barn, som hittar på ursäkter för att slippa sina ungar, det finns föräldrar som gör allt vidrigt tänkbart. Så där håller inte argumentet heller, jag skulle helt klart vara en bättre förälder än dessa människor. Tror ni mig inte? Läs Pojken som kallades Det.

Om jag inte minns fel så varnade programledaren flera gånger genom att bland annat säga ”Känsliga tittare varnas”. Visst, det är ett barnprogram, så vissa kanske tog det lite ironiskt med en nypa salt, men när hon varnar mer än en gång så kanske, bara kanske, du får skylla dig själv om du struntar i varningen. Då kanske det är lite mer ditt fel om du utsätter din unge för något som ni blivit varnade för. Ärligt talat, jag hade haft mer förståelse för om hon bara sagt ”Nu ska dockan bli en lampa!” och grävt ner saxen direkt, eller om hon sagt ”Detta är vad som sker mot barn under vissa krig genom historien”, men hon skulle göra en lampa (för övrigt så vet jag många barn som ansåg att den lampan bara var fin och vill göra en egen) och hon varnade er innan. Jag kan seriöst inte understryka det nog. Får man inte bara en varning utan flera, men väljer att strunta totalt i den, så får man helt klart skylla sig själv. Svårare än så är det inte.

Sist men inte minst så har du tappat din rätt att klaga om du köper leksaker till dit barn som är producerat av andra underbetalda barn som jobbar tills händerna blöder, eller om du låter ditt barn kolla på antingen Teletubbies eller Svampbob Fyrkant, två program som genom riktig forskning bevisats söla ner ditt barns utvecklingskurva och, rent ut sagt, kunna göra att din unge inte kommer upp i den intelligens som den annars skulle. De enda två argumenten som jag faktiskt kan ge lite styrka är att de hade kunnat göra det på ett lite bättre vis, exempelvis kanske inte hugga ner i docka som en psykopatisk seriemördare, utan kanske bara klippa i den som en normal människa, samt att de hade kunnat använda något annat än en docka som faktiskt liknar ett människobarn. Där kan jag faktiskt hålla med, men det är också de enda två argument som jag kan säga att jag ställer mig 100% bakom.

Dagens avsnitt av ”Xersan Vädrar Ur Sig” sponsras inte av Snickers – You’re Not You When You’re Hungry!

Må bäst!

/X

Jag behöver er hjälp!

För ett tag sedan så släppte jag en ny låt som finns här nedan, kallad 4 Minute Masterpiece. Den är ett svar på låtarna 2 Minute Drill samt 3 Minute Miracle av den amerikanska rapparen Underrated ifrån den Humboldt County-baserade rap-duon Potluck, och nu behöver jag er hjälp!

Det som Underrated gjorde var att han år 2009 gjorde en 2 minuter lång speedrap-låt, som han satte i en enda tagning i studion. Bara en två minuter lång vers, ingen refräng eller liknande, i en enda tagning utan datortrick, klippningar och annat fusk. Detta var måttligt imponerande, men ändå genomförbart utan större problem. 2011 så tog han det till en ny nivå, genom att göra samma sak, men nu i 3 minuter och i ännu snabbare takt, ännu mer intensivt flow. Det var ännu mer imponerande, till och med hans partner ifrån Potluck, 1 Ton, sa innan att han tvivlade på att Underrated, som ändå är känd för att kunna rappa snabbt och länge, skulle kunna klara av det. Men han gjorde det, han satte det i en enda tagning. Väldigt bra låt, imponerande flow, allting. Men varken 2012 eller 2013 så dök det upp en låt på 4 minuter, så jag tog saken i egna händer.

För ungefär sex månader sen så började jag jobba på min 4 Minute Masterpiece. Jag satte som mål att ta nästa logiska steg i Underrateds evolution och göra det han gjorde i 3 Minute Miracle, men i en minut längre och med mycket snabbare rap. Jag har letat mellan 4-5 olika producenter innan jag hittade någon som passade projektet och efter många ”om” och ”men” så hittade jag rätt. Resultatet blev som jag ville; 4 minuter intensiv jävla beastmode-rap, med hårda punchlines, ett riktigt galet beat och snabbt flow, intensivt!

Den släpptes den 25:e oktober och har spridit sig bra sedan dess! Den har hamnat på några av landets hiphop-bloggar, bland annat den största, jag har fått mail från båda medlemmarna i Dead Celebrity Status där de ger mig riktigt starka komplimanger för låten, Doom Man ifrån England, rappare och ägare av Onslaught Records blev imponerad, Sveriges egen Emilush gillade det, listan blir bara längre! Många sprider den bland vänner, familj, i grupper och liknande, och det är jag evigt tacksam för, men jag behöver eran hjälp! Ett av målen med den här låten var inte bara att klara av det, utan att få Underrated att se det, för att visa att Sverige också kan det!

Så vad jag behöver att ni gör är att kasta den rakt på Potluck! Skicka låten på Twitter både till Underrated och Potluck, posta den på deras officiella Facebook-sida, vill ni inte anstränga er så mycket så gilla bara den här länken på Facebook, kanske droppa en kommentar eller tryck dela, något i alla fall! Använd hashtagen #4minuteMasterpiece på Twitter, fungerar även på Facebook för de som vill, och se till att kasta den så hårt på Potluck att de inte kan missa den!

Ett riktigt stort tack till Melika som driver DuVetInte.se för delningen och supporten, det uppskattas verkligen! Det vet du!

Ännu ett stort tack till Erica som driver Skitsamma.nu, en av landets nyare hiphop-bloggar, för delningen och kommentarerna!

Ett enormt tack till alla som stöttar mig, som delar musiken, kommenterar, alla som lyssnar och laddar ner, varenda en av er som på något vis hjälper mig och supportar det jag gör! Jag har inget annat än kärlek till alla er!

Även tack till Anton för beatet och ett grymt bra jobb som producent, och till Patrik för mastringen. Den där snaren fy fan!

Här har ni videon i alla fall, jag hoppas att ni gillar den. Som sagt, jag behöver verkligen eran hjälp för att få det här som jag vill och som jag behöver, så jag ber er: snälla hjälp mig med det här lilla. Det tar inte mycket av eran tid. Ni är underbara, må bäst!

/X