Tidens magi

Tiden har en tendens att kunna passera obemärkt. Detta är både på gott och på ont. Ibland har den svept förbi och tagit med sig allting du ville ha kvar, varenda person eller sak som du en gång höll kär har tagits ifrån dig av den där lömska tiden. Som en lönnmördare i skuggorna som smyger förbi och plockar med sig allt och alla, en sak och en person åt gången, tills det enda som är kvar är du och ett tomrum. Alternativt så kan tiden dra förbi och få med sig allt ont likväl som den hade kunnat ta det goda. Ena dagen vaknar man upp och ser tillbaka på sitt liv, och då kan man antingen fundera på hur allting blev så bra, eller hur allting blev så katastrofalt. Tiden är väldigt vacker på det viset.

 

Det är visserligen dumt av mig att säga att tiden kan vara antingen god eller ond. Tiden är neutral, tiden är egentligen ingenting förutom en kikare som låter dig se både framåt och bakåt i den. Tiden är ett fönster till en annan verklighet, antingen en som vi redan har levt eller en som vi kommer leva. Vi och allting vi alla gör är trots allt katalysatorn för varje event som sker, kommer ske och har skett. Tiden är bara det som ger oss perspektiv över konsekvenserna. Vi kan se in i framtiden, ingen tvekan om det. Inte med hundra procent precision, så klart, men har man bara det sunda förnuftet att kunna analysera våra handlingar och dess konsekvenser så kan vi måla upp en temporär bild om vad som kan bli, allt med hjälp av tiden. Tiden låter oss även se bakåt för att analysera och lära oss av tidigare handlingar och de konsekvenser vi fick av det. Tiden är vårat redskap för visdom. Tiden är våran lärare, som kör både morot och piska. Den både misshandlar och belönar oss. På så vis är den neutral. I grund och botten får vi antingen skylla eller tacka oss själva. Tiden är bara den som delar ut belöningarna och straffen. Ändå skyller vi på tiden.

 

Vi tackar den aldrig men vi är väldigt snabba på att fördöma den. Det tog för lång tid, då är det tidens fel. Eller ja, så som vi ser det så är det tidens fel. För varför skulle jag ta ansvar för vad som händer i mitt liv? Nej, det är andras fel, men framför allt tidens. Jag fick inte tillräckligt med tid, för tiden tog för lång tid på sig. Detta hyckleri och denna paradox är anledningen till alla våra fel. Tiden är för kort, men den drar alltid ut på sig för mycket. Vi har aldrig så mycket tid som vi behöver, genom att vi alltid har för mycket av den. Otroligt fascinerande, när jag tänker efter. Tiden är trots allt inte ens ett redskap, tiden är en förlåtande bild som klandrar oss för varje snedsteg. Den vill att vi ska ta lärdom av alla fel vi gör, men även att vi ska vara stolta över våra rätt. Vi ska lära oss se skillnad, och det kan bara tiden göra. Enbart den kan lära oss. Vi kanske tror att vi vet innan, men det gör vi inte. Det som verkar fel kan vara det bästa, och det som verkar som vår bästa idé kan visa sig vara katastrofal. Hur skulle vi veta detta, om inte tiden visade oss det?

 

Tiden är vacker, men samtidigt hemsk. Den må läka alla sår om vi låter den, det är sant, men den ger oss även nya. Det är som om den plåstrar om våra armar för att sedan skära upp våra ben, så att den kan plåstra om benen senare innan den skär oss över ryggen. Tiden rättar sig inte efter oss eller våra uppfattningar och värderingar om den. Även om den skulle vilja så kan den inte. Tiden är vad den är. Den är konstant och stabil i sin existens. Vi må ha satt den innanför ramar med våra minuter, timmar och år, men den är större än så. Tiden är gränslös. Ett koncept som vi inte kan förstå. Just därför är tiden för mycket att hantera. Precis av den anledningen så skyller vi på den, för vi kan inte förmå oss att greppa dess uppbyggnad. För tiden är oändlig, och att förstå oss på den skulle kräva en evighet. En evighet som vi inte har. Ty vi är blott människor, och tiden är utanför alla våra intellektuella murar. Bortom oss alla. Det har den alltid varit, och det kommer den alltid att vara. I all oändlighet. Det enda konstanta som alltid har funnits sedan innan något solsystem, något universum, någon rymd. Tiden; det enda gränslösa.

 

Ta vara på den. Den må vara oändlig, men ditt liv inom tiden är har ett slut. Det är inte tidens uppgift att ta hand om dig, det är din uppgift att göra det bästa av tiden du får. Så fråga dig själv: vill du vakna upp en dag och inse att tiden har smugit dig förbi, obemärkt och diaboliskt, eller vill du sitta i dina äldre år och tänka tillbaka på all tid som du har samlat in i din minnesbank? Jag vet helt klart vad jag väljer av de två alternativen.

/X

Den mänskliga tryckkokaren

Ilskan pulserar med jämna slag igenom hela kroppen. Den färdas med blodet, in i och ut igenom varenda organ i kroppen. En okontrollerbar vrede som jag har burit inom mig i hela mitt liv. Den är genetisk, den är ärftlig, men jag har alltid kunnat kontrollera den. Någotsånär i alla fall. Jag tar några steg bakåt, andas djupt in och ut. Jag väger konsekvenserna till det jag tänker, jag trycker bort min impulsiva sida och går därifrån. Men en eld kan inte kvävas så länge den får syre och så länge man fortsätter pumpa in bråte i den på löpande band. Branden kommer till slut sprida sig, och den dagen kommer den skövla hela jävla kvarteret.

 

Min vanliga spellista går på repeat, och tankarna snurrar i sedvanlig ordning. Jag gör det inte bättre för mig, men jag gör det samtidigt inte värre. Jag har inte haft en vanlig uppväxt där jag har lärt mig att varken hantera eller registrera känslor. Jag kommer från en värld där man inte ska känna mer än nödvändigt, och trycker man undan allting så konverteras det till vrede. I alla fall mitt fall. Så jag kan inte hantera känslor, och jag får inget utlopp för min ilska. Det kommer till den punkten att jag blir mordisk minst en gång per dygn, och där överdriver jag inte. Minsta irritationsmoment knuffar mig över kanten, och vanliga vardagssaker blir till irritationsmoment. Den kan vara något så enkelt som att någon nynnar på en låt. Det är allt som krävs för att min knytnäve ska karva in personens ansikte till inget mindre än en pöl. Ilskan är min första reaktion, det är den enda reaktionen jag kan. Det har tagit mig 23 år att inse att det här inte är något bra. Och det gör mig mer arg.

 

Jag har alltid någon eller något som pumpar in bensin i min eld. Det är mycket mitt fel, för jag överreagerar inombords trots att jag håller mig lugn på utsidan. Jag är medveten om att min ilska är orättfärdigad, jag vet gott och väl att min lust att avsluta personens existens är oförtjänt, men lik förbannat så imploderar jag. Murarna på insidan hindrar smällen från att ta sig ut och göra bråte av allting och alla runt om. Men säg mig, hur många explosioner klarar en vägg? Hur mycket kan tegel och metall stå emot innan det ger vika, och elden aggresivt börjar slicka på närmaste objekt utanför? Jag vill inte veta var min bristningsgräns går, för jag vet exakt vad som kommer hända när jag når den. Men så som allting har gått de senaste åren så är det oundvikligt. Ingenting kan binda min vrede för alltid, och ingenting kan hantera den. Det finns ingen som kan lugna ner mig, det finns ingenting som kan hålla mig på jorden när jag mår så.

 

Kloten kommer till slut spruta ut och flyga åt alla håll. Det kommer bli en inre apokalyps som sprider sig så långt den kommer innan jag stoppas. Ilskan är budskapet och jag är budbäraren, och det kan enbart upphöra när någon antingen får bukt på mig, när jag bryter ihop eller när mitt hjärta slutar slå. För just nu pumpas vreden ut från mitt hjärtas centrum och färdas i mina ådror. Det går inte att stoppa. Jag bär på ett inre tryck starkt nog att förvandla kol till diamanter, och med locket på i över tjugo år så kommer det bli en förbannad smäll när trycket blir för mycket. Jag hoppas bara innerligt att det inte finns någon i närheten som får ta emot det.

 

Vad kommer allting ifrån? Är det ångest? Är det depression? Är det bara ren och skär ilska? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag vill bara bli av med det… Jag tänker bli av med det, vad som än krävs.

/X

”I like my plan better”

Alkohol. Vi är fullt medvetna om vad det gör med oss. Vi blir grottmänniskor, våran förmåga att analysera och resonera reduceras avsevärt efter några glas. Vår intelligens tar temporärt semester och vi tar dumma beslut, vilket ofta leder till ångest dagen efter. Oavsett om det är för att vi sagt något vi inte menar, eller för att vi berättat något vi inte borde. Oavsett om vi gjort något dumt, eller något som egentligen inte var så dumt men som aldrig borde ha gjorts. Vissa saker kommer vi inte minnas dagen efter, så när pusselbitarna läggs på plats efter att folket runt oss påmint oss, då skjuter ångesten i höjd. Det enda vi kan göra är att hoppas att situationen går att reparera, och att våra bravader inte hamnar på YouTube.

 

Så varför dricker vi när vi vet exakt vad som händer? Vi häller gift frivilligt ner för vår hals, vi super varje chans vi får, utan egentliga anledningar, bara för att vi kan, trots att många av oss vet att vi kommer vakna upp dagen efter med en sprängande huvudvärk och eventuellt kaskadspy över närmaste toalett, om vi ens kommer så långt. Vissa har en tendens att alltid hamna i slagsmål när vi druckit, ändå tar vi shot efter shot och vaknar upp i en fyllecell med ett svullet öga och en sprucken läpp dagen efter. Vissa av oss får bara för oss att göra riktigt korkade saker, oavsett vad det är, antingen bara för skojs skull eller för att vi inte tänker det där steget extra och tycker, just där och då, att det är en bra idé. Jag faller in i den sista kategorin.

 

Jag blir aldrig bakfull och jag får aldrig huvudvärk dagen efter. Jag har sällan minnesluckor, och när jag har det är det mer eller mindre aldrig något viktigt, bara några enstaka sekunder här och var. Däremot har jag en tendens att göra idiotiska saker. Klättra över staketet in på någons tomt bara för att bestiga en hög gatulampa, enbart för att lyset är så fängslande. Jävlas med vänner bara för att se exakt var gränsen går innan en käftsmäll. Inget som i de flesta fall är farligt eller leder till varken ångest eller konsekvenser av någon form. Harmlös idioti, ni vet. Det är jag i ett nötskal, den harmlösa idioten, en roll jag gärna tar på mig, och något som gjort att mina dumma idéer nästan hamnat på YouTube och Facebook mer än en gång.

 

Men något vi alla nog kan relatera till är de klassiska fyllemeddelandena. Ett sms, ett meddelanden över Facebook, ett opassande Twitter-inlägg. Det har vi alla gjort. Oftast kombineras det med min harmlösa idioti, när jag slänger iväg ett meddelande för att jävlas med folk. Det vanligaste offret i mitt fall är nog min vän Corey i USA, som nästan alltid svarar med ”Get your drunk ass to bed, you Swedish fuck”. Han är en good sport som tar det bra. Det händer också att jag slänger iväg något till en annan polare då och då för att påminna honom om all skit jag gjort mot honom för att jävlas med honom genom åren, underbart. Eller så slänger man ur sig en ursäkt för något man gjort som man inte borde, kanske även det hände på fyllan, då ens känslor kommer till ytan på fyllan. Fyllemeddelanden behöver inte nödvändigtvis vara dåliga. Likaså den harmlösa idiotin.

 

Ibland kan det dock hamna hos fel person, med fel innehåll. När man säger något man inte menar, eller råkar välja fel mottagare i adressboken. Det, å andra sidan, kan ibland leda till riktigt dåliga situationer. Det är alltid lika roligt att se folk dagen efter säga ”Min telefon borde definitivt ha ett alkolås och hindra mig från att ens röra den när jag är full!”, dock inte lika roligt när man är den som säger det själv. Som tur är så har jag inte behövt vara den som sitter i den situationen, jag är bara den som skrattar med armen runt vännen som yttrade orden, och säger något harmlöst idiotiskt för att jävlas lite extra samtidigt som jag vill få personen att skratta åt det också. Vissa saker ser trots allt värre ut än vad de är. Det finns silvertejp för att reparera vissa situationer, så slappna bara av, analysera allting när baksmällan går ur kroppen och då kommer du se att det inte är helt kört. Det finns nästan alltid en räddning. Eller så kan ni följa ett av mina favoritråd genom åren, något jag tillämpat flitigt: