2020/2021

Då var 2020 över. Många är nog överens om att hela året i sin helhet varit riktigt skevt; en världsomsvepande pandemi som satte planeten i paus medan miljontals människor dog, presidentval i ett av världens viktigaste länder som var fyllt av kontroverser från början till slut, protester i otaliga länder på grund av polisbrutalitet i USA… Uttrycket ”you couldn’t make this sh*t up” har nog inte varit så passande för ett helt jäkla år på väldigt länge. På grund av allt ovanstående, och mycket annat, så har många människor gått igenom sina personliga helveten också, så även om ingenting realistiskt ändrar sig magiskt över natt för att vi ändrar sista siffran på en månad eller ett år så är vi nog många som är glada för att året är över. Jag måste dock säga att för min personliga del så har förra året varit ett av mina bästa sen jag var barn.

Ja, jag sympatiserar enormt med alla som påverkats av året som var på något vis, och jag har själv fått känna av det. Man blir lite galen av att sitta inne i sin lägenhet större delen av sina dagar under ett helt år, vänner har mått dåligt både fysiskt och psykiskt, min mor åkte på viruset (hon klarade sig dock och det var aldrig ens allvarligt, tacka fan för det) så visst lyckades 2020 träffa mig också. Men trots det och trots allt så har jag aldrig mått så bra som jag gjorde det året, eller i alla fall inte sen jag var liten. Trots att jag hade en relation som tog slut i februari förra året och som sände mig ner i en spiral, trots att jag var på kanten till att falla tillbaka ner i en djup grop som jag spenderat år med att ta mig ur, så har jag återhämtat mig. Jag har pratat mycket tidigare om mitt mående och det här var året som jag faktiskt tog tag i det; 2020 var året som jag faktiskt började ta emot hjälp, jobba på mig själv och förstå vad allt kom ifrån samt lärde mig hur jag ska hantera situationerna som uppstod. Så ja, vi var mitt uppe i en pandemi, och är fortfarande, och ja, det har påverkat oss alla, men för min individuella del så har det trots allt varit det bästa året sen jag var tonåring. Jag har, helt utan medicinering eller sjukskrivning (som första läkaren ville kasta på mig efter första kvarten med henne) lyckats återhämta mig och ta mig till en fungerande plats.

I femton års tid så har mina känslor kontrollerat mig; en depression som suttit ingrodd så djupt att det var en av de största delarna av mig, ångest som kom i attacker och som kunde bokstavligt talat förstöra hela dagar och ge mig minnesluckor, panik som gjorde att jag gick omkring livrädd och på tå, allt det är under kontroll. Jag vågar inte säga att det är borta för det vet jag inte ännu. Det jag vet är dock att medan jag förut brukade snitta på minst en panikångestattack i veckan så får jag nu kanske en varannan/var tredje månad, och medan de attackerna förut kunde härja fritt så kan jag nu stoppa dom. Jag vet hur jag ska hantera dom. Medan jag förut vaknade varje morgon och önskade, på riktigt och verkligen önskade, att jag inte hade vaknat så kan jag idag öppna ögonen på morgonen och känna ”Det här funkar”. Det är en lättnad som jag inte känt sen innan jag sökte hjälp hos en psykolog för första gången när jag var fjorton år gammal. Jag är inte hela tiden tömd på energi, jag är inte konstant ledsen, jag är inte trött på livet längre. Som sagt, allt är inte bra, men det är fan så mycket bättre, det är hanterbart. Det är helt okej. Jag är okej. Bara meningen känns konstig att skriva efter så här lång tid av att på riktigt (och utan att överdriva för dramatisk effekt) vilja dö, men helt ärligt – jag är helt okej. Det är så jävla skönt.

Gott nytt år på er, allesammans! Håll er friska, håll er ifrån att träffas när det inte behövs och ta hand om er och varandra så kan vi förhoppningsvis gå tillbaka till något mer normalt. Ha det bra!

Det blir värre innan det blir bättre

Jag satt och reflekterade över det för bara någon dag sen; i november förra året så bröt jag ihop totalt. Efter att ha brottats med (eller kanske snarare ignorerat) mitt dåliga mående i mer eller mindre halva mitt liv så hann det i kapp mig och slog mig hårt på käften. Jag bröt ihop, föll ner på mitt golv och kom inte upp på flera timmar. Jag fick sjukanmäla mig från jobbet och var hemma i två veckor, jag kom knappt ur sängen under första veckan. Jag pendlade mellan att gråta och vara apatisk. I retrospekt så var det det absolut bästa som kunde hända mig för det var då jag faktiskt på riktigt sökte hjälp.

När jag nådde den typen av botten så insåg jag på riktigt att jag kan inte ha det så här. Jag var 28 år gammal och visste på riktigt, utan att överdriva och utan att försöka låta häftigt emo, att jag inte skulle kunna bli 30 om jag inte gjorde något åt det nu. Det var så pass illa. Så jag ringde till min vårdcentral och förklarade läget, varpå jag först blev kallad till en läkare. Logiken varför jag blev kallad till någon som tar hand om det fysiska när det uppenbarligen var det psykiska som det var fel på vet jag inte, jag tror dock att det har att göra med långa väntetider inom psykiatrin, men det samtalet med läkaren hjälpte inte det minsta. Jag fick fylla i ett papper med påståenden och kryssa i hur väl de stämmer överens med mig varpå läkaren tydligen, efter bara fem minuter utan att ens tala med mig, kunde konstatera att jag led av ångest och började skriva ut ångestdämpande, antidepressiva och sömntabletter samt sa att hon kunde ge mig en sjukskrivning från jobbet. Läs det igen – jag hade varit hos läkaren i fem minuter, hon hade inte ställt en enda fråga om hur jag mådde utan bara gett mig ett papper att fylla i, och hon ville redan ge mig tre väldigt starka mediciner och låta mig gå hemma från jobbet. Det här är inte ett påhopp på den specifika läkaren utan snarare vårt sjuksystem, men det är rent absurt. Jag sa att jag vill inte ha några tabletter över huvud taget (i mitt huvud undrade jag om hon egentligen bara ville ge mig tillräckligt för en överdos, för det var fan så det lät) och att en sjukskrivning inte var aktuell för jag vet att jag skulle inte må bättre av att bara gå hemma ensam och gräva ner mig djupare i mina problem, hon sa att hon tyckte att det var fel val men att det absolut var mitt val i slutändan, skickade hem mig och bokade in en ny tid.

I början av december, bara några dagar innan jag skulle träffa henne igen, så kände jag att det går inte. Jag mådde sämre bara av tanken på att gå tillbaka till en läkare, så jag ringde till min vårdcentral för att avboka den tiden och mer eller mindre kräva en psykolog. Kvinnan jag talade med var oerhört empatisk och förstående, och sa att trots att de psykologer de hade var uppbokade så skulle hon tala med sina kollegor och sen återkomma. Bara någon timme senare ringer en psykolog därifrån upp mig för att ställa några frågor. ”Jag är egentligen helt uppbokad i ett halvår framöver, men jag ska komma in till kontoret för lite pappersarbete i mellandagarna. Kan du tänka dig att ta ett möte då när jag ändå är inne, bara för att se hur det ligger till?” Det var allt jag ville; att någon faktiskt lyssnade. Så ja, det ville jag.

Jag började gå hos henne regelbundet och jag var helt fascinerad inombords. Jag träffade min första psykolog när jag var 14 år gammal och har sen dess gått igenom fyra psykologer och tre läkare, men det här var första gången som jag kände på riktigt att det faktiskt hjälpte. Jag förklarade för henne om läkaren jag träffat innan och varför jag sagt nej till tabletter och hon stöttade det faktiskt. Jag förklarade att jag resonerade som så att om mitt ben är brutet så kanske en Ipren gör att jag inte känner smärtan men benet är trots allt fortfarande brutet, och det var så jag såg mitt psyke; det var brutet, och jag var inte intresserad av att behandla symtomen av det utan jag var intresserad av att behandla orsaken till smärtan. Hon förstod precis vad jag menade och höll med, men sa skrattande ”Fast har jag brutit benet så kan du ge dig fan på att jag tar en smärtstillande”. Och ja, det skulle väl jag också i och för sig, men nu var det som sagt lite djupare än så. Förresten, det läkaren hade sagt om att jag led av ångest visade sig inte stämma helt och hållet; ångest var bara ett litet symtom av ett mycket större och djupare problem, så hade jag bara accepterat hennes tabletter och sjukanmälan så hade ingenting blivit bättre utan jag hade bara blivit beroende av de tabletter som inte ändrade något i mitt liv utan bara fick mig att inte känna. Så tack för det, Sveriges sittande politiker som konstant åsidosätter sjukvården, ni skapade nästan ännu en narkoman.

Som sagt så gick jag hos henne ungefär en gång varannan vecka och varje gång så blev allt bara mer och mer tydligt för mig. Hon var som sagt den första psykologen jag träffade som verkligen verkade intresserad av att hjälpa mig. Hon var den första som inte ville kasta piller på problemen, utan hon ville verkligen gå till botten med allt. Vi analyserade mitt beteende sen jag var barn för att se vad jag hade gjort för att påverka mina situationer och mitt mående, vi gick in på djupet i allt som hänt sen jag började må dåligt och hon gav mig tekniker att öva på som faktiskt hjälpte. I slutet på mars i år var jag där för sista gången, och idag mår jag så mycket bättre än vad jag har gjort sen jag var tonåring. Fyra månader med regelbundna möten med henne hjälpte mer än något annat jag har provat tidigare och någon hjälp jag sökt innan, och jag är väldigt försiktig med att säga att jag mår bra för jag minns ärligt talat inte hur det känns, men det jag vet är det här – idag mår jag okej. Jag vaknar utan att gråta och utan att önska att jag inte hade vaknat, jag får inte en panikångestattacker flera gånger i veckan som totalt tar över mina dagar och får det att svartna för ögonen på mig så att jag vaknar upp gråtandes på golvet, och när jag väl känner ångest komma krypandes så kan jag hantera det. Jag behövde aldrig sjukskrivas från jobbet, jag har inte tagit en enda tablett eller ens accepterat att få någon utskriven, och jag kan faktiskt le ett ärligt leende idag. Så mycket det här året har gått fel, allt från att ha förlorat den kärlek som jag trodde var min framtid, till den pandemi som vi är mitt uppe i, men trots allting som hänt under 2020 så känner jag mig mycket mer optimistisk inför framtiden än vad jag har gjort sen jag var tonåring.

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det känns. Jag är nykter, jag går inte runt ledsen hela dagarna, jag längtar inte efter att somna in, jag är inte en konstant pessimist som bara tror på att allt går åt helvete. Det är som att se färger för första gången. ”Är det så här livet ska vara?”, typ. Fyra månader var allt jag behövde; fyra månader hos rätt person som kunde, och ännu viktigare ville, hjälpa mig. Jag kan inte med ord förklara lättnaden. Som sagt, jag är väldigt försiktig med ordet ”bra” för jag minns inte exakt hur det känns, men det jag vet med säkerhet är att det inte nödvändigtvis är dåligt nu, och det tar jag varje dag i veckan jämfört med vad jag gått igenom de senaste fjorton åren.

Fram och tillbaka

De flesta dagar har jag det förhållandevis bra. Jag är som sagt på bättringsvägen och de flesta dagarna är jag helt okej. Jag vaknar inte nödvändigtvis upp med en önskan att få en hjärtinfarkt eller krocka med bilen, och det är en enorm förbättring för mig. Så jag kanske inte kan använda mig av ordet ”bra”, men i alla fall okej. Jag lever och har inga större problem med det. Men alla dagar är inte så trots allt. Problemen ligger ändå kvar.

Jag fyllde år för några dagar sen och för de flesta så är det något positivt. För mig är det inte det, och har inte direkt varit. Visst gillade jag mina födelsedagar som barn men sen jag blev 20 så har de inte varit lika bra. Eller bra alls. De påminner mig bara om den ensamhet som finns. Visst har jag min familj men jag vill inte fira med dom (komplicerade relationer är vanligare än något annat i min familj) och jag har inget intresse av att dra ihop en fest och gå ut för att dricka. Så det blir att sitta ensam hemma och bara känna av tomheten. Förra året hade jag en fantastisk födelsedag hemma hos min dåvarande flickväns familj, de fick mig att känna mig som en del av en familj som älskar och tar hand om varandra. I år satt jag ensam hemma och de enda jag träffade var personalen på Mediamarkt.

Så trots att jag har haft det bättre en ganska bra stund och trots att det faktiskt händer väldigt mycket positivt nu så har jag haft väldigt tunga dagar. Mentalt så har jag varit nere väldigt mycket. Jag påminner mig själv om de positiva sakerna som händer nu, och det är ändå ganska mycket; min YouTube-kanal är officiellt verifierad som en artistkanal, jag har startat en ny serie där och släpper videor varannan måndag, jag har tre singelsläpp på gång (varpå första kommer ut nu på fredag), samt en annan ganska stor nyhet som jag kommer gå ut med om någon dag. Så det händer ganska mycket. Men ändå känner jag mig väldigt nedstämd under stor del av dagarna. Ledsen. Tomhet. Problemet ligger i att jag inte har hittat en lycka eller acceptans i mig själv. Jag ogillar fortfarande mannen som jag ser när jag kollar mig i spegeln och jag känner mig fortfarande ovärdig att älskas. Jag förlitar mig på extern lycka, men det ger bara ett temporärt lugn.

Så jag är som sagt på rätt väg men jag är inte riktigt där ännu. Jag hoppas komma dit en dag. Det är bättre, och det är något jag är glad för, men det är ännu inte bra. Men jag har många stora förändringar på gång och mycket som jag försöker få ordning på och som jag hoppas kommer ge utdelning. Men jag är som sagt inte där ännu. Livet känns ännu inte bra, jag mår ännu inte bra. Det är bättre vissa dagar, och de dagarna älskar jag, men det är inte bra. Jag hoppas komma dit. Jag vill må bra.

Bättringsvägen

Jag vet inte hur många som läser min blogg nu för tiden efter att jag slutade med sociala medier, och därmed slutade länka bloggen på diverse sidor, samt att jag mer eller mindre aldrig skriver längre. Men idag kände jag bara för att få ur mig det här. Relativt positiva nyheter för en gångs skull.

De av er som har läst min blogg sen ett tag tillbaka vet att jag oftast skriver när jag har något musikrelaterat att berätta om eller när jag mår väldigt dåligt. Antagligen mest vid det sistnämnda. Sanningen är att jag har mått väldigt, väldigt dåligt i bokstavligt talat merparten av mitt liv. Jag var fjorton år gammal när jag sökte hjälp för depression för första gången men slutade gå hos de psykologerna (ja, plural, lång historia) ganska så fort då allt de ville var att ge mig piller för åkommor som jag inte ens sökte för och som 14-åring så ville jag inte bli satt på tre olika mediciner innan jag ens fått utredningar för det. Som ni säkert kan förstå själva så var den situationen inte direkt optimal och den här typen av problematik med mental ohälsa försvinner inte av sig själv, och sen jag sökte när jag var 14 så har jag inte gjort något åt det. Eller det är inte helt sant, det jag har gjort är att försöka trycka undan känslorna, bedöva dom med alkohol, byta ut dom mot ilska eller på andra sätt konvertera dom när det jag egentligen behövde var att lära mig identifiera och hantera känslorna.

Att försöka dricka bort känslor fungerar inte, det kan jag säga på en gång. Hur mycket man än dricker undan de för stunden så är det just det som är grejen; det fungerar bara för stunden. Jag har varit så naiv och så nere i det här att jag inte ens har sett att det här är ingenting annat än självdestruktivt beteende, inte olikt de som exempelvis skär sig själva för att de mår dåligt, och det har bara lett ner i en allt djupare spiral. Det här har pågått i femton år. Så bokstavligt talat hälften av mitt liv. Men precis som med all last så blir mental last för mycket till slut, benen brister och korthuset som man byggt rasar till grunden. Det är vad som hände mig i november – jag kraschade.

Vid det laget hade jag en psykolog som jag gått till i ungefär ett halvår. Han var bra att sitta och bolla tankar med men han gav mig inga direkta redskap för att hantera något, heller inte någon insikt i vad det är som händer inom mig, varifrån allting kommer eller något sånt utan han var bara oerhört bra att sitta och prata med. När jag en dag kraschade så var det rejält. Jag låg i sängen från att jag vaknade tidigt på morgonen till tidig förmiddag och grät okontrollerbart, när jag väl försökte gå ur sängen så föll jag handlöst ner på golvet och låg kvar där en stund helt oförmögen att komma upp. När jag väl hade lyckats samla mig tillräckligt så ringde jag min vårdcentral för att få en tid hos en kurator för nu räckte det. Jag hade bokstavligt talat nått en botten som jag inte visste fanns och det var varken fysiskt eller psykiskt möjligt för mig att leva så här. Om jag inte åtminstone försökte ta tag i det här nu så skulle det ta livet av mig. Så jag ringde och fick en akuttid.

Jag har gått hos den här kuratorn sedan dess och hon har varit en livräddare. Det säger jag inte bildligt talat utan det menar jag så bokstavligt som det bara går. Hur mycket jag än har dolt det genom åren så är det trots allt så att jag har mått så pass dåligt under så lång tid att jag helt enkelt funnit en acceptans i det. Jag har varit så arg, ledsen, besviken och sorgsen och befunnit mig i en konstant känsla av rädsla och panik i femton år att jag helt enkelt kommit att ”förstå” att det här är livet. Välkommen, Martin. Det blir inte bättre. Hur irrationellt och patetiskt det än kan tyckas så kom jag till den platsen mentalt att jag inte ens försökte sätta emot utan jag bara fann mig i att må så pass dåligt att jag ärligt talat inte ville leva. För det har jag inte velat på länge. Jag har haft bra dagar och bra stunder, jag har känt mig tillfälligt glad, men se det lite som hunger/mättnad – din kropp är alltid hungrig förutom vissa stunder efter du ätit då den är mätt ett tag, men den kommer alltid tillbaka till hungern. Den känslan är alltid det konstanta som du inte kan bli av med, du kan bara dämpa den för stunden. Så var mitt mående; en konstant depression, panik och ångest som ibland tillfälligt kunde ersättas av något bra, men de hittade alltid sin väg tillbaka. Så även om jag inte ville ta livet av mig (för nej, det har inte varit ett alternativ) så har jag inte velat leva. Jag har nästan gått och önskat att jag ska vara med om en olycka, få en hjärtinfarkt i sömnen, vad som helst som gör att det tar slut utan att jag behöver göra något själv. Hur fånigt och hur patetiskt det än låter så har det varit mitt liv den större delen av de här femton åren.

Men den här kuratorn har gjort underverk och det behöver inte längre vara sant. Jag mår fortfarande inte bra, men för första gången sen jag var fjorton så ser jag någon form av förändring, hur liten den än må vara hittills. Med hennes hjälp har jag äntligen lyckats förstå mig på mer varifrån allt kommer, framförallt vad det faktiskt är jag lider av, och vilka mönster jag rör mig i som gör dessa känslor och det mående konstant i mig. Jag kan äntligen se vad jag gör som får mig att må så här, vilken roll jag har i mitt eget mående, och det har jag aldrig gjort förut. Först när man ser mönster och förstår orsaken till de så kan man göra något åt det, och det gör jag för första gången i mitt liv nu. Jag har på riktigt inte känt någon form av hopp för en förbättring sen tonåren, jag har som sagt bara accepterat att jag kommer lida så här pass mycket tills det antingen tar kål på mig eller jag dör av hög ålder, men för första gången i hela mitt vuxna liv så gör jag det inte längre. Jag accepterar det inte. Jag behöver inte acceptera det. Jag kan faktiskt må bättre. Och det kommer jag göra. Jag är fullt medveten om att vägen är oerhört lång och jobbig att vandra, men jag visste inte ens om att den vägen ens fanns för bara någon månad sen och det är en lättnad. Att veta om att man har en chans att må bättre, oavsett om chansen är stor eller liten, är en lättnad jämfört med att bara ”veta om” att man kommer leva i en så plågsam verklighet att man önskar att det kunde ta slut fram tills det gör det.

Så varför skriver jag allt det här? Varför berättar jag allt det här så öppet? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Jag vill inte ha er sympati, jag gillar inte att prata om mitt mående, men jag ville bara skriva ut allt. Det kan bli bättre. Jag vill att det blir bättre. Det kommer bli bättre.

”Life is such a fucking roller coaster, then it drops”

Att jag ens använder ett citat av Lil Wayne som titel är fan otroligt. För er som inte vet så är jag inte ett fan av honom alls, men när jag satt och försökte komma på en titel så dök den textraden bara upp i mitt huvud. Vet inte riktigt varför, men så fick det bli. Men Wayne eller inte, titeln är ganska passande till temat som jag har i huvudet för det här inlägget. Så det fick helt enkelt bli så. Deal with it.

 

Först och främst så kommer det här inlägget inte bli som mitt öppna brev-inlägg, även om temat må vara detsamma. Jag kommer inte sitta här och prata om hur dåligt jag mår, hur hemskt allting är och hur vidrigt livet känns. Så jävla hemskt är det inte som det var då. Men handen på hjärtat så är det fan inte bra heller. Det känns bara så jävla tröttsamt att klaga, jag känner mig så fruktansvärt fånig, men jag behöver få ur mig det. Just för att jag tycker att det känns så fånigt att klaga så har jag inte heller pratat med mina vänner eller min familj om det heller. Senast idag pratade jag med min far om att jag hade feber, han frågade om det verkligen bara var feber eller om det var något annat också. Jag fick svälja den tryckande känslan av att vilja berätta om hur gärna jag vill köra av en klippa, och hörde bara mig själv säga ”Nej då, det är bara feber, det går över”. Det går över… Det har jag intalat mig själv sen jag var fjorton år gammal. I tolv års tid har jag sagt det till mig själv. För det är ju logiskt, det blir alltid bättre! Men sen blir det sämre igen. Livet är verkligen som en berg- och dalbana med allt upp och ner. Inte bara mitt liv då, utan jag tror att det är något som den stora majoriteten, om inte alla, skulle hålla med om; livet har sina bra och sina mindre bra stunder. Det har sina underbara och sina helvetiska händelser. Så är det nog för alla, jag känner mig inte unik där.

 

Dock så kan jag inte påstå att vetskapen om det på något vis hjälper. Jag menar, om jag bryter armen så får jag ju inte mindre ont i den bara för att jag får höra att någon annan har brutit armen. Det är lite så jag känner mig mentalt, faktiskt; bruten. Jag kan säkert få hjälp om jag söker, men man ska ha energin, viljestyrkan och drivet att göra det också. Det är tre saker som jag inte direkt har. Jag vill bara bort härifrån, ärligt talat. Byta stad, starta om på ny kula med nytt folk runtomkring mig. Jag vill iväg. Jag vill inte vara här. Jag vill inte. Jag orkar inte. Det känns liksom inte som hemma, varken i staden eller lägenheten längre. Det är en väldigt udda känsla att känna sig främmande mellan sina egna väggar och under sitt eget tak. Om allt går som planerat så får jag den här lägenheten renoverad inom några månader (pappa, det är vad jag tänkt tala med dig om!) så att jag kan sälja den, flytta till Göteborg och starta på ny kula där borta. Flytta dit, börja jobba, bygga egen studio. Jag vill bort nu. Vore så skönt, kan rädda livet tror jag!

 

Så ja, livet är lite ner nu för tiden. Inuti, i alla fall. Som sagt, jag har inte direkt pratat med någon om det den här gången. Jag vet bara inte vad jag ska säga, och allt jag kan säga har jag sagt förut. Jag gillar inte att upprepa mig och jag gillar inte att klaga. Men som sagt, jag behöver få det ur mig ibland även om jag inte pratar direkt med folk om det. Men ni vet väl hur det är när man går runt som en tryckkokare och bara låter det bubbla? Förr eller senare flyger locket av. Därför behöver jag släppa ut lite tryck ibland, och det är här och nu som jag gör det. Nu vet jag att vissa människor kommer oroa sig, men det behöver ni inte. Överlevde jag 2014 så klarar jag mig igenom det här, så det är ingen direkt fara. Det är bara jävligt drygt, och det är jävligt tungt. Men det är ingen fara, I’ll be fine. Dock kan jag vara väldigt dålig på att svara i telefon eller på meddelanden, och väldigt dålig på att hjälpa till med saker, hitta på grejer och så vidare. Så ni kanske inte får tag i mig och jag kanske inte alltid kan hjälpa till med något som ni ber mig om. Jag behöver vila upp mig. Hoppas ni har överseende.

 

Den mänskliga tryckkokaren

Ilskan pulserar med jämna slag igenom hela kroppen. Den färdas med blodet, in i och ut igenom varenda organ i kroppen. En okontrollerbar vrede som jag har burit inom mig i hela mitt liv. Den är genetisk, den är ärftlig, men jag har alltid kunnat kontrollera den. Någotsånär i alla fall. Jag tar några steg bakåt, andas djupt in och ut. Jag väger konsekvenserna till det jag tänker, jag trycker bort min impulsiva sida och går därifrån. Men en eld kan inte kvävas så länge den får syre och så länge man fortsätter pumpa in bråte i den på löpande band. Branden kommer till slut sprida sig, och den dagen kommer den skövla hela jävla kvarteret.

 

Min vanliga spellista går på repeat, och tankarna snurrar i sedvanlig ordning. Jag gör det inte bättre för mig, men jag gör det samtidigt inte värre. Jag har inte haft en vanlig uppväxt där jag har lärt mig att varken hantera eller registrera känslor. Jag kommer från en värld där man inte ska känna mer än nödvändigt, och trycker man undan allting så konverteras det till vrede. I alla fall mitt fall. Så jag kan inte hantera känslor, och jag får inget utlopp för min ilska. Det kommer till den punkten att jag blir mordisk minst en gång per dygn, och där överdriver jag inte. Minsta irritationsmoment knuffar mig över kanten, och vanliga vardagssaker blir till irritationsmoment. Den kan vara något så enkelt som att någon nynnar på en låt. Det är allt som krävs för att min knytnäve ska karva in personens ansikte till inget mindre än en pöl. Ilskan är min första reaktion, det är den enda reaktionen jag kan. Det har tagit mig 23 år att inse att det här inte är något bra. Och det gör mig mer arg.

 

Jag har alltid någon eller något som pumpar in bensin i min eld. Det är mycket mitt fel, för jag överreagerar inombords trots att jag håller mig lugn på utsidan. Jag är medveten om att min ilska är orättfärdigad, jag vet gott och väl att min lust att avsluta personens existens är oförtjänt, men lik förbannat så imploderar jag. Murarna på insidan hindrar smällen från att ta sig ut och göra bråte av allting och alla runt om. Men säg mig, hur många explosioner klarar en vägg? Hur mycket kan tegel och metall stå emot innan det ger vika, och elden aggresivt börjar slicka på närmaste objekt utanför? Jag vill inte veta var min bristningsgräns går, för jag vet exakt vad som kommer hända när jag når den. Men så som allting har gått de senaste åren så är det oundvikligt. Ingenting kan binda min vrede för alltid, och ingenting kan hantera den. Det finns ingen som kan lugna ner mig, det finns ingenting som kan hålla mig på jorden när jag mår så.

 

Kloten kommer till slut spruta ut och flyga åt alla håll. Det kommer bli en inre apokalyps som sprider sig så långt den kommer innan jag stoppas. Ilskan är budskapet och jag är budbäraren, och det kan enbart upphöra när någon antingen får bukt på mig, när jag bryter ihop eller när mitt hjärta slutar slå. För just nu pumpas vreden ut från mitt hjärtas centrum och färdas i mina ådror. Det går inte att stoppa. Jag bär på ett inre tryck starkt nog att förvandla kol till diamanter, och med locket på i över tjugo år så kommer det bli en förbannad smäll när trycket blir för mycket. Jag hoppas bara innerligt att det inte finns någon i närheten som får ta emot det.

 

Vad kommer allting ifrån? Är det ångest? Är det depression? Är det bara ren och skär ilska? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag vill bara bli av med det… Jag tänker bli av med det, vad som än krävs.

/X

”I like my plan better”

Alkohol. Vi är fullt medvetna om vad det gör med oss. Vi blir grottmänniskor, våran förmåga att analysera och resonera reduceras avsevärt efter några glas. Vår intelligens tar temporärt semester och vi tar dumma beslut, vilket ofta leder till ångest dagen efter. Oavsett om det är för att vi sagt något vi inte menar, eller för att vi berättat något vi inte borde. Oavsett om vi gjort något dumt, eller något som egentligen inte var så dumt men som aldrig borde ha gjorts. Vissa saker kommer vi inte minnas dagen efter, så när pusselbitarna läggs på plats efter att folket runt oss påmint oss, då skjuter ångesten i höjd. Det enda vi kan göra är att hoppas att situationen går att reparera, och att våra bravader inte hamnar på YouTube.

 

Så varför dricker vi när vi vet exakt vad som händer? Vi häller gift frivilligt ner för vår hals, vi super varje chans vi får, utan egentliga anledningar, bara för att vi kan, trots att många av oss vet att vi kommer vakna upp dagen efter med en sprängande huvudvärk och eventuellt kaskadspy över närmaste toalett, om vi ens kommer så långt. Vissa har en tendens att alltid hamna i slagsmål när vi druckit, ändå tar vi shot efter shot och vaknar upp i en fyllecell med ett svullet öga och en sprucken läpp dagen efter. Vissa av oss får bara för oss att göra riktigt korkade saker, oavsett vad det är, antingen bara för skojs skull eller för att vi inte tänker det där steget extra och tycker, just där och då, att det är en bra idé. Jag faller in i den sista kategorin.

 

Jag blir aldrig bakfull och jag får aldrig huvudvärk dagen efter. Jag har sällan minnesluckor, och när jag har det är det mer eller mindre aldrig något viktigt, bara några enstaka sekunder här och var. Däremot har jag en tendens att göra idiotiska saker. Klättra över staketet in på någons tomt bara för att bestiga en hög gatulampa, enbart för att lyset är så fängslande. Jävlas med vänner bara för att se exakt var gränsen går innan en käftsmäll. Inget som i de flesta fall är farligt eller leder till varken ångest eller konsekvenser av någon form. Harmlös idioti, ni vet. Det är jag i ett nötskal, den harmlösa idioten, en roll jag gärna tar på mig, och något som gjort att mina dumma idéer nästan hamnat på YouTube och Facebook mer än en gång.

 

Men något vi alla nog kan relatera till är de klassiska fyllemeddelandena. Ett sms, ett meddelanden över Facebook, ett opassande Twitter-inlägg. Det har vi alla gjort. Oftast kombineras det med min harmlösa idioti, när jag slänger iväg ett meddelande för att jävlas med folk. Det vanligaste offret i mitt fall är nog min vän Corey i USA, som nästan alltid svarar med ”Get your drunk ass to bed, you Swedish fuck”. Han är en good sport som tar det bra. Det händer också att jag slänger iväg något till en annan polare då och då för att påminna honom om all skit jag gjort mot honom för att jävlas med honom genom åren, underbart. Eller så slänger man ur sig en ursäkt för något man gjort som man inte borde, kanske även det hände på fyllan, då ens känslor kommer till ytan på fyllan. Fyllemeddelanden behöver inte nödvändigtvis vara dåliga. Likaså den harmlösa idiotin.

 

Ibland kan det dock hamna hos fel person, med fel innehåll. När man säger något man inte menar, eller råkar välja fel mottagare i adressboken. Det, å andra sidan, kan ibland leda till riktigt dåliga situationer. Det är alltid lika roligt att se folk dagen efter säga ”Min telefon borde definitivt ha ett alkolås och hindra mig från att ens röra den när jag är full!”, dock inte lika roligt när man är den som säger det själv. Som tur är så har jag inte behövt vara den som sitter i den situationen, jag är bara den som skrattar med armen runt vännen som yttrade orden, och säger något harmlöst idiotiskt för att jävlas lite extra samtidigt som jag vill få personen att skratta åt det också. Vissa saker ser trots allt värre ut än vad de är. Det finns silvertejp för att reparera vissa situationer, så slappna bara av, analysera allting när baksmällan går ur kroppen och då kommer du se att det inte är helt kört. Det finns nästan alltid en räddning. Eller så kan ni följa ett av mina favoritråd genom åren, något jag tillämpat flitigt: