2020/2021

Då var 2020 över. Många är nog överens om att hela året i sin helhet varit riktigt skevt; en världsomsvepande pandemi som satte planeten i paus medan miljontals människor dog, presidentval i ett av världens viktigaste länder som var fyllt av kontroverser från början till slut, protester i otaliga länder på grund av polisbrutalitet i USA… Uttrycket ”you couldn’t make this sh*t up” har nog inte varit så passande för ett helt jäkla år på väldigt länge. På grund av allt ovanstående, och mycket annat, så har många människor gått igenom sina personliga helveten också, så även om ingenting realistiskt ändrar sig magiskt över natt för att vi ändrar sista siffran på en månad eller ett år så är vi nog många som är glada för att året är över. Jag måste dock säga att för min personliga del så har förra året varit ett av mina bästa sen jag var barn.

Ja, jag sympatiserar enormt med alla som påverkats av året som var på något vis, och jag har själv fått känna av det. Man blir lite galen av att sitta inne i sin lägenhet större delen av sina dagar under ett helt år, vänner har mått dåligt både fysiskt och psykiskt, min mor åkte på viruset (hon klarade sig dock och det var aldrig ens allvarligt, tacka fan för det) så visst lyckades 2020 träffa mig också. Men trots det och trots allt så har jag aldrig mått så bra som jag gjorde det året, eller i alla fall inte sen jag var liten. Trots att jag hade en relation som tog slut i februari förra året och som sände mig ner i en spiral, trots att jag var på kanten till att falla tillbaka ner i en djup grop som jag spenderat år med att ta mig ur, så har jag återhämtat mig. Jag har pratat mycket tidigare om mitt mående och det här var året som jag faktiskt tog tag i det; 2020 var året som jag faktiskt började ta emot hjälp, jobba på mig själv och förstå vad allt kom ifrån samt lärde mig hur jag ska hantera situationerna som uppstod. Så ja, vi var mitt uppe i en pandemi, och är fortfarande, och ja, det har påverkat oss alla, men för min individuella del så har det trots allt varit det bästa året sen jag var tonåring. Jag har, helt utan medicinering eller sjukskrivning (som första läkaren ville kasta på mig efter första kvarten med henne) lyckats återhämta mig och ta mig till en fungerande plats.

I femton års tid så har mina känslor kontrollerat mig; en depression som suttit ingrodd så djupt att det var en av de största delarna av mig, ångest som kom i attacker och som kunde bokstavligt talat förstöra hela dagar och ge mig minnesluckor, panik som gjorde att jag gick omkring livrädd och på tå, allt det är under kontroll. Jag vågar inte säga att det är borta för det vet jag inte ännu. Det jag vet är dock att medan jag förut brukade snitta på minst en panikångestattack i veckan så får jag nu kanske en varannan/var tredje månad, och medan de attackerna förut kunde härja fritt så kan jag nu stoppa dom. Jag vet hur jag ska hantera dom. Medan jag förut vaknade varje morgon och önskade, på riktigt och verkligen önskade, att jag inte hade vaknat så kan jag idag öppna ögonen på morgonen och känna ”Det här funkar”. Det är en lättnad som jag inte känt sen innan jag sökte hjälp hos en psykolog för första gången när jag var fjorton år gammal. Jag är inte hela tiden tömd på energi, jag är inte konstant ledsen, jag är inte trött på livet längre. Som sagt, allt är inte bra, men det är fan så mycket bättre, det är hanterbart. Det är helt okej. Jag är okej. Bara meningen känns konstig att skriva efter så här lång tid av att på riktigt (och utan att överdriva för dramatisk effekt) vilja dö, men helt ärligt – jag är helt okej. Det är så jävla skönt.

Gott nytt år på er, allesammans! Håll er friska, håll er ifrån att träffas när det inte behövs och ta hand om er och varandra så kan vi förhoppningsvis gå tillbaka till något mer normalt. Ha det bra!

Tjänster och (inga) gentjänster

Jag behöver en tjänst från er alla. Det är en ganska ironisk tjänst, lite smått motsägelsefull och ganska mycket sten i glashus, men jag behöver i alla fall be er om det; jag måste be er att sluta be mig göra tjänster åt er. Även de minsta tjänsterna, de absolut mest triviala, jag måste verkligen be er att låta bli ett litet tag. Jag lyssnar gärna, och om jag frågar om jag kan göra något så absolut, men snälla, från djupet av mitt hjärta, börja aldrig en mening med ”Kan du göra mig en tjänst?”. Jag känner att jag borde ge er en förklaring på varför också, då jag alltid brukar ställa upp för allt och alla runtomkring mig, så låt mig förklara:

 

I några månaders tid så har jag haft det väldigt mycket neråt och väldigt lite upp och ner. Ni som följer min blogg och ni som känner mig personligen vet det, men jag har inte pratat med någon om det. Och faktum är att det hela går tillbaka ännu längre. När jag var 15 år gammal så gick jag till en psykolog. Till mina föräldrar och vänner sa jag att det var på grund av förföljelsemani (fråga mig inte varför jag valde just det) men i själva verket så var det något mer allvarligt: depression. Jag hann under några månader gå igenom tre psykologer innan jag gav upp på dessa, då det första alla ville göra var att proppa mig full med diverse preparat, medan jag själv ville komma till roten med problemen istället för att trycka undan känslan. Jag känner mig själv, och jag vet med största säkerhet att om jag skulle tagit piller mot problemen så hade de aldrig löst upp sig, för jag hade inte börjat arbeta mot problem som jag inte känner av. Detta hade i sin tur lett till att jag skulle behövt tabletter hela mitt liv, och så ville jag inte ha det. Men sedan dess har jag inte pratat med någon ”professionell”, utan det är mest min syster som lyssnat, funnits och gjort allt, och för det är jag evigt tacksam. Men som sagt, jag har inte talat med någon utbildad för att ta hand om mina inre demoner.

 

Sedan jag var femton så har problemen och känslorna inte bara funnits kvar, de har också multiplicerats och förstorats. De blir fler och fler för varje år, och jag blir aldrig av med de gamla. Jag har bemästrat förmågan att trycka undan mina känslor, men som de av er som gjort samma misstag vet så är det inte på något vis en lösning. Man samlar bara hetluft i tryckkokaren tills locket exploderar av och innehållet flyger och far åt alla håll. Och det är exakt vad som hände mig i måndags.

 

Sedan hösten så har jag med jämna mellanrum börjat blöda näsblod utan anledning. Eller ja, en anledning finns det så klart, men det har inte gått upp för mig vad det beror på. Nu i retrospekt kan jag utan tvekan säga att det är stressrelaterat. Jag kan inte få i mig mer än en måltid mat om dagen, jag sover nästan ingenting längre, vila går inte, min kropp är trasig på insidan. Stressen och depressionen hann ikapp mig, i måndags vaknade jag yr väldigt tidigt på morgonen. Jag var tvungen att springa iväg och spy, och näsblodet följde tätt inpå. Jag är undernärd och utan energi, och kroppen hade fått nog. Jag satt och grät, skrek och skakade i ett hörn, blodet rann och vågen av spyor fortsatte över badrumsgolvet. Mitt dåliga psyke har nu brutit ner min kropp, och kroppen gjorde äntligen revolt. Den sa ifrån, och fick mig att för första gången på fullaste allvar, sen jag var 15, få upp ögonen för mitt problem. Jag måste göra något åt detta. Jag måste rätta till det nu. Inte imorgon, inte en annan dag, nu! Helst för flera år sen, men man kan inte alltid få som man vill, right?

 

Vad har då detta att göra med att jag inte vill eller kan utföra tjänster åt er? Det har att göra med det faktum att jag inte ens kan ta hand om mig själv. Jag kan inte ens gå ut med mina sopor eller hämta min post när det behövs, jag kan knappt städa, jag kan inte laga mat, jag kan inte göra något alls för att ta hand om mig själv. Så det är inte för att vara elak, det är inte för att vara egoistisk som jag ber er om detta. Det är kort och gott för att jag inte kan. För mig är det psykiskt omöjligt, men dum som jag är så kommer jag ta på mig det ni ber mig om. Jag kommer säga ”Absolut, visst kan jag fixa det!”, och faktiskt ärligt mena det, men aldrig någonsin kunna genomföra det inom loppet av flera månader. Det kommer bara vara ytterligare en sak som tynger mig, ännu ett måste som jag har tagit på mig. Utan att vara melodramatisk, men med risk för att låta som det, så kan jag säga att jag kommer inte överleva fler måsten. Jag överlever knappt nu, för Guds skull! Som sagt, jag har varken ätit eller sovit rätt på flera månader, och nu har jag efter flera års tid sprungit med huvudet före in i väggen.

 

Jag ska ta tag i detta nu. Jag måste, för min egen skull, och det kommer antagligen vara det absolut svåraste jag någonsin har behövt göra. Jag behöver fokusera på det och enbart det en liten stund, och jag hoppas att ni förstår varför jag inte kommer kunna ta emot era önskemål under den tiden. Som sagt, om jag frågar om det finns något jag kan göra så by all means, jag ställer inte den frågan om jag inte har orken att göra något, men det händer sällan och bara till någon enstaka person åt gången. Det är allt jag i alla fall nästan klarar av.

Jag hoppas att ni förstår. Tack!