Den mänskliga tryckkokaren

Ilskan pulserar med jämna slag igenom hela kroppen. Den färdas med blodet, in i och ut igenom varenda organ i kroppen. En okontrollerbar vrede som jag har burit inom mig i hela mitt liv. Den är genetisk, den är ärftlig, men jag har alltid kunnat kontrollera den. Någotsånär i alla fall. Jag tar några steg bakåt, andas djupt in och ut. Jag väger konsekvenserna till det jag tänker, jag trycker bort min impulsiva sida och går därifrån. Men en eld kan inte kvävas så länge den får syre och så länge man fortsätter pumpa in bråte i den på löpande band. Branden kommer till slut sprida sig, och den dagen kommer den skövla hela jävla kvarteret.

 

Min vanliga spellista går på repeat, och tankarna snurrar i sedvanlig ordning. Jag gör det inte bättre för mig, men jag gör det samtidigt inte värre. Jag har inte haft en vanlig uppväxt där jag har lärt mig att varken hantera eller registrera känslor. Jag kommer från en värld där man inte ska känna mer än nödvändigt, och trycker man undan allting så konverteras det till vrede. I alla fall mitt fall. Så jag kan inte hantera känslor, och jag får inget utlopp för min ilska. Det kommer till den punkten att jag blir mordisk minst en gång per dygn, och där överdriver jag inte. Minsta irritationsmoment knuffar mig över kanten, och vanliga vardagssaker blir till irritationsmoment. Den kan vara något så enkelt som att någon nynnar på en låt. Det är allt som krävs för att min knytnäve ska karva in personens ansikte till inget mindre än en pöl. Ilskan är min första reaktion, det är den enda reaktionen jag kan. Det har tagit mig 23 år att inse att det här inte är något bra. Och det gör mig mer arg.

 

Jag har alltid någon eller något som pumpar in bensin i min eld. Det är mycket mitt fel, för jag överreagerar inombords trots att jag håller mig lugn på utsidan. Jag är medveten om att min ilska är orättfärdigad, jag vet gott och väl att min lust att avsluta personens existens är oförtjänt, men lik förbannat så imploderar jag. Murarna på insidan hindrar smällen från att ta sig ut och göra bråte av allting och alla runt om. Men säg mig, hur många explosioner klarar en vägg? Hur mycket kan tegel och metall stå emot innan det ger vika, och elden aggresivt börjar slicka på närmaste objekt utanför? Jag vill inte veta var min bristningsgräns går, för jag vet exakt vad som kommer hända när jag når den. Men så som allting har gått de senaste åren så är det oundvikligt. Ingenting kan binda min vrede för alltid, och ingenting kan hantera den. Det finns ingen som kan lugna ner mig, det finns ingenting som kan hålla mig på jorden när jag mår så.

 

Kloten kommer till slut spruta ut och flyga åt alla håll. Det kommer bli en inre apokalyps som sprider sig så långt den kommer innan jag stoppas. Ilskan är budskapet och jag är budbäraren, och det kan enbart upphöra när någon antingen får bukt på mig, när jag bryter ihop eller när mitt hjärta slutar slå. För just nu pumpas vreden ut från mitt hjärtas centrum och färdas i mina ådror. Det går inte att stoppa. Jag bär på ett inre tryck starkt nog att förvandla kol till diamanter, och med locket på i över tjugo år så kommer det bli en förbannad smäll när trycket blir för mycket. Jag hoppas bara innerligt att det inte finns någon i närheten som får ta emot det.

 

Vad kommer allting ifrån? Är det ångest? Är det depression? Är det bara ren och skär ilska? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag vill bara bli av med det… Jag tänker bli av med det, vad som än krävs.

/X

Full Metal Breakdown

När är det min tur? När får jag slippa se på? Jag tar konstant hand om andra som bryter ihop, men när får jag göra det? När är det min tur att sitta i fosterställning i ett hörn, med full panik skjutandes ifrån båda ögonen? Kräkreflexer, dämpade skrik, tårar, ge mig hela paketet. Jag behöver ett full metal breakdown.

 

Jag har varit stark åt andra men svag för mig själv, eller snarare för min egen skull och mitt eget mående, allt för länge. Jag har inte haft tid att bryta ihop, vem ska då ta hand om alla andra när de inte ens kan ta hand om sig själva? Folk förlitar sig på mig, på att jag ska finnas där för att resa dom upp när de faller, torkar deras tårar när de gråter, hålla deras hår när de spyr, göra rent deras sår när de skadat sig. Jag vill inte ha samma från någon av er, jag vill inte vara ett offer som ni tar hand om. Nej, till skillnad från vissa av er så vill jag ta hand om mig själv. Missförstå mig inte, jag ser inte på något vis ner på er som behöver förlita er på andra, ibland blir det för mycket för att man ska kunna klara sig själv och då behöver man support. Jag kommer säkerligen hamna där någon gång också. Men just nu vill jag inte vara i offerställning, jag vill ta hand om mig själv, och för att göra det så behöver jag bygga upp från golvet. Jag behöver demolera hela min struktur, gå berserk med en slägga och bara riva hela skiten, och sen sätta upp ett nytt yttre skal. Jag behöver bryta ihop. Men jag har inte den lyxen just nu.

 

Nej, jag måste vara deras klippa. Jag måste vara väggen som de kan luta sig på, taket som håller upp deras problem. Så när jag rasar så rasar dom. Förstår ni varför jag inte har tid? De förlitar sig på mig, de behöver att jag står upp, för hur ska jag annars kunna dra upp alla andra ifrån avgrunden? Det är en roll som jag har tagit på mig själv, och det är en roll som jag gillar, men det betyder inte att det inte är tungt. Det är inte heller som ett jobb som jag bara kan säga upp mig ifrån. Om jag säger upp mig från en arbetsplats så kan jag enkelt ersättas, det finns högst troligt redan minst 10 olika CV-papper på chefens skrivbord. Men så är det inte här. Lämnar jag folk så står de ensamma, och de klarar sig inte ensamma. Gjorde de det så skulle de inte behöva mig.

 

Problemet ligger inte i att deras problem tynger mig, eller att de blir mina problem. Problemet ligger i att jag redan har mina egna problem, men ingen tid att ta hand om dom. Skeletten kan ligga i garderoben i flera månader, i flera år, innan jag får tiden att rensa. Det är inget jag visar utåt till folk, kanske ventilerar över internet då och då, men det är där det stannar. Och tro mig, mina vänner, jag visar inte en tiondel av allting. Se det som ett isberg på det viset att 90% av massan är dolt under ytan. Jag visar er bara toppen av högen, men inte insidan eller ner mot botten. Dels för att jag inte behöver er hjälp med något, jag vet hur jag ska lösa allting men jag har inte tiden att genomföra något, men mestadels för att ni inte har med det att göra. Det är mina problem, min skit. Inte eran att ta hand om, jag vill inte ge er den inblicken i mitt liv. Jag litar inte på folk tillräckligt mycket för att öppna upp mig, de få jag faktiskt litar på vill jag inte prata med, och de ännu färre som jag faktiskt vill prata med har sin egen skit som de kommer till mig med. Däri ligger problemet. Jag har inte tiden att bryta ihop och bygga upp.

 

Men till slut så blir det oundvikligt. Förr eller senare så har man ingenting att säga till om. Då kan man inte hålla det inne, utan då kommer man explodera. Eller snarare implodera. Vilket som, det kommer bli en jävla smäll och du kommer kraschlanda rakt ner i avgrunden som du så väl känner igen efter alla gånger du dragit upp folk därifrån. Men det kommer vara din tur att dra dig själv därifrån. Du kommer gråta, du kommer skrika, du kommer snora och du kommer klösa dig fram. Men har du energi nog att ta dig upp?

 

”Varning: De första tre raderna kan bli blöta”