Då var 2020 över. Många är nog överens om att hela året i sin helhet varit riktigt skevt; en världsomsvepande pandemi som satte planeten i paus medan miljontals människor dog, presidentval i ett av världens viktigaste länder som var fyllt av kontroverser från början till slut, protester i otaliga länder på grund av polisbrutalitet i USA… Uttrycket ”you couldn’t make this sh*t up” har nog inte varit så passande för ett helt jäkla år på väldigt länge. På grund av allt ovanstående, och mycket annat, så har många människor gått igenom sina personliga helveten också, så även om ingenting realistiskt ändrar sig magiskt över natt för att vi ändrar sista siffran på en månad eller ett år så är vi nog många som är glada för att året är över. Jag måste dock säga att för min personliga del så har förra året varit ett av mina bästa sen jag var barn.
Ja, jag sympatiserar enormt med alla som påverkats av året som var på något vis, och jag har själv fått känna av det. Man blir lite galen av att sitta inne i sin lägenhet större delen av sina dagar under ett helt år, vänner har mått dåligt både fysiskt och psykiskt, min mor åkte på viruset (hon klarade sig dock och det var aldrig ens allvarligt, tacka fan för det) så visst lyckades 2020 träffa mig också. Men trots det och trots allt så har jag aldrig mått så bra som jag gjorde det året, eller i alla fall inte sen jag var liten. Trots att jag hade en relation som tog slut i februari förra året och som sände mig ner i en spiral, trots att jag var på kanten till att falla tillbaka ner i en djup grop som jag spenderat år med att ta mig ur, så har jag återhämtat mig. Jag har pratat mycket tidigare om mitt mående och det här var året som jag faktiskt tog tag i det; 2020 var året som jag faktiskt började ta emot hjälp, jobba på mig själv och förstå vad allt kom ifrån samt lärde mig hur jag ska hantera situationerna som uppstod. Så ja, vi var mitt uppe i en pandemi, och är fortfarande, och ja, det har påverkat oss alla, men för min individuella del så har det trots allt varit det bästa året sen jag var tonåring. Jag har, helt utan medicinering eller sjukskrivning (som första läkaren ville kasta på mig efter första kvarten med henne) lyckats återhämta mig och ta mig till en fungerande plats.
I femton års tid så har mina känslor kontrollerat mig; en depression som suttit ingrodd så djupt att det var en av de största delarna av mig, ångest som kom i attacker och som kunde bokstavligt talat förstöra hela dagar och ge mig minnesluckor, panik som gjorde att jag gick omkring livrädd och på tå, allt det är under kontroll. Jag vågar inte säga att det är borta för det vet jag inte ännu. Det jag vet är dock att medan jag förut brukade snitta på minst en panikångestattack i veckan så får jag nu kanske en varannan/var tredje månad, och medan de attackerna förut kunde härja fritt så kan jag nu stoppa dom. Jag vet hur jag ska hantera dom. Medan jag förut vaknade varje morgon och önskade, på riktigt och verkligen önskade, att jag inte hade vaknat så kan jag idag öppna ögonen på morgonen och känna ”Det här funkar”. Det är en lättnad som jag inte känt sen innan jag sökte hjälp hos en psykolog för första gången när jag var fjorton år gammal. Jag är inte hela tiden tömd på energi, jag är inte konstant ledsen, jag är inte trött på livet längre. Som sagt, allt är inte bra, men det är fan så mycket bättre, det är hanterbart. Det är helt okej. Jag är okej. Bara meningen känns konstig att skriva efter så här lång tid av att på riktigt (och utan att överdriva för dramatisk effekt) vilja dö, men helt ärligt – jag är helt okej. Det är så jävla skönt.
Gott nytt år på er, allesammans! Håll er friska, håll er ifrån att träffas när det inte behövs och ta hand om er och varandra så kan vi förhoppningsvis gå tillbaka till något mer normalt. Ha det bra!
Xersans Hörna 