Den mänskliga tryckkokaren

Ilskan pulserar med jämna slag igenom hela kroppen. Den färdas med blodet, in i och ut igenom varenda organ i kroppen. En okontrollerbar vrede som jag har burit inom mig i hela mitt liv. Den är genetisk, den är ärftlig, men jag har alltid kunnat kontrollera den. Någotsånär i alla fall. Jag tar några steg bakåt, andas djupt in och ut. Jag väger konsekvenserna till det jag tänker, jag trycker bort min impulsiva sida och går därifrån. Men en eld kan inte kvävas så länge den får syre och så länge man fortsätter pumpa in bråte i den på löpande band. Branden kommer till slut sprida sig, och den dagen kommer den skövla hela jävla kvarteret.

 

Min vanliga spellista går på repeat, och tankarna snurrar i sedvanlig ordning. Jag gör det inte bättre för mig, men jag gör det samtidigt inte värre. Jag har inte haft en vanlig uppväxt där jag har lärt mig att varken hantera eller registrera känslor. Jag kommer från en värld där man inte ska känna mer än nödvändigt, och trycker man undan allting så konverteras det till vrede. I alla fall mitt fall. Så jag kan inte hantera känslor, och jag får inget utlopp för min ilska. Det kommer till den punkten att jag blir mordisk minst en gång per dygn, och där överdriver jag inte. Minsta irritationsmoment knuffar mig över kanten, och vanliga vardagssaker blir till irritationsmoment. Den kan vara något så enkelt som att någon nynnar på en låt. Det är allt som krävs för att min knytnäve ska karva in personens ansikte till inget mindre än en pöl. Ilskan är min första reaktion, det är den enda reaktionen jag kan. Det har tagit mig 23 år att inse att det här inte är något bra. Och det gör mig mer arg.

 

Jag har alltid någon eller något som pumpar in bensin i min eld. Det är mycket mitt fel, för jag överreagerar inombords trots att jag håller mig lugn på utsidan. Jag är medveten om att min ilska är orättfärdigad, jag vet gott och väl att min lust att avsluta personens existens är oförtjänt, men lik förbannat så imploderar jag. Murarna på insidan hindrar smällen från att ta sig ut och göra bråte av allting och alla runt om. Men säg mig, hur många explosioner klarar en vägg? Hur mycket kan tegel och metall stå emot innan det ger vika, och elden aggresivt börjar slicka på närmaste objekt utanför? Jag vill inte veta var min bristningsgräns går, för jag vet exakt vad som kommer hända när jag når den. Men så som allting har gått de senaste åren så är det oundvikligt. Ingenting kan binda min vrede för alltid, och ingenting kan hantera den. Det finns ingen som kan lugna ner mig, det finns ingenting som kan hålla mig på jorden när jag mår så.

 

Kloten kommer till slut spruta ut och flyga åt alla håll. Det kommer bli en inre apokalyps som sprider sig så långt den kommer innan jag stoppas. Ilskan är budskapet och jag är budbäraren, och det kan enbart upphöra när någon antingen får bukt på mig, när jag bryter ihop eller när mitt hjärta slutar slå. För just nu pumpas vreden ut från mitt hjärtas centrum och färdas i mina ådror. Det går inte att stoppa. Jag bär på ett inre tryck starkt nog att förvandla kol till diamanter, och med locket på i över tjugo år så kommer det bli en förbannad smäll när trycket blir för mycket. Jag hoppas bara innerligt att det inte finns någon i närheten som får ta emot det.

 

Vad kommer allting ifrån? Är det ångest? Är det depression? Är det bara ren och skär ilska? Jag vet inte. Jag vill inte veta. Jag vill bara bli av med det… Jag tänker bli av med det, vad som än krävs.

/X