Öppet brev från halvöppet hjärta

God morgon! Eller ja, morgon och morgon, det beror väl lite på när ni läser detta, och sen får man ha i tanke att det må vara skrivet mitt på dagen tisdag den 12:e januari 2016, men publicerades på morgonen den 13:e. Skit samma, vet ni vad? Vi håller oss till ett generellt ”god dag” istället. Så god dag, på er!

 

För de av er som minns mitt inlägg, Öppet brev från stängt hjärta, så kan ni se detta som en liten uppdatering. Vad som har hänt sedan dess, och vad som inte har hänt. Om ni inte har läst det så kommer ni säkert inte förstå allt som jag kommer skriva om nu, så om ni vill fortsätta så rekommenderar jag att ni kollar in det inlägget innan ni läser vidare. Det är väldigt långt, men det kommer hjälpa er att få en hel del kontext så att ni enklare förstå vad jag kommer kasta ur mig härnäst. Jag gick igenom en väldigt tung period för något år sedan, och jag gjorde något som jag inte någonsin trodde skulle falla i mig; jag blottade mig här på bloggen. Leta inte efter nakenbilder nu, för det var inte på det viset jag blottade mig. Jag förklarade hur jag mådde, tänkte och kände, och berättade att jag känt så en längre tid men inte sagt något om det till någon. Bland annat skrev jag att jag bara existerade och att jag varken kunde eller orkade leva, och det stämde. Jag existerade bara. Jag gick runt i dagliga rutiner och såg inte fram till något annat än nästa gång jag kunde somna alkoholiserat i min säng. Att skriva inlägget hjälpte mig ordentligt, dels för att faktiskt kasta ur mig allt som fanns inom och dels för att jag faktiskt fick en förvånansvärt mängd stöd. Inte för att jag är förvånad över er som finns för mig, det som förvånade mig var att folk som jag inte brukar ha kontakt med, eller som bara brukar finnas i bakgrunden, faktiskt klev in i rampljuset och fanns aktivt. Det värmde verkligen, speciellt då ett email jag fick från en barndomsväns pappa. Jag läser fortfarande igenom det med jämna mellanrum, det hjälper ännu.

 

Sedan dess har jag gjort framsteg i mitt mående. Det är… Jag tror det är bra. Jag satt i fem minuter för att leta efter rätt ord alldeles nu, men ”bra” är nog passande. Jag kan fortfarande inte säga att jag är en muntergök som går runt och är lycklig var dag, men det är hanterbart. Det är okej. Det är bra, speciellt om jag sätter det i perspektiv med november 2014. Jag har börjat kunna leva igen. Se fram emot småsaker, som att fika med folk, gå till studion eller bara skriva lite i min dagbok. Jag har fått en helt ny uppskattning för jobbet också, det är inte längre bara en del av min och livets rutin eller måsten, det är återigen ett intressant arbete med roliga kollegor. Så som det var när jag började där för ungefär fyra år sedan. Mycket har hänt, både internt i mig och på utsidan, i mitt liv. Både bra och dåligt, så klart, det är trots allt så livet fungerar, men överväldigande bra saker. Så även om jag kanske inte har studsat tillbaka till den Snurre Sprätt-iga karaktär som jag en gång var så har det helt klart blivit en förbättring.

 

Jag jobbar på mitt debutalbum som jag dessutom har fått med några av mina absoluta idoler, Potluck, på (för mer information, se det tidigare inlägget), jag ska vara med på en låt med fem andra kända amerikanska artister, som jag snart kommer informera mer om vad det gäller, jag har orkat få upp kontakten med mina nära och kära igen, jag har börjat våga öppna mig mer, och mycket av detta är faktiskt på grund av de direkta responser jag fick från det blogginlägget. Folk jag kände gav mig stöttning, folk jag inte kände som hade snubblat över inlägget hörde av sig för att ge sitt stöd och/eller berätta att de kände samma sak, vänner som hörde av sig och sa att allting var lugnt och att de förstod. Så mycket har hänt sen det inlägget som jag skrev den där kvällen för lite mer än ett år sen, och mycket har faktiskt hänt tack vare det inlägget. Jag är väldigt tacksam gentemot er, och även glad på mig själv för att jag tog mig tiden att skriva det. Jag kommer ihåg den kvällen, det tog mig flera timmar att formulera inlägget. Jag skakade, grät, kedjerökte och drack. Men jag skulle tammefan skriva klart skiten, och det gjorde jag! Tänk vad lite alkohol och tobak kan hjälpa ibland. Ändå insisterar myndigheterna med att sätta varningsettiketter på det… Skamligt!

 

Men skämt åsido, jag har förändrat på mycket. Jag har tagit hand om en hel del på mina egna vis, och det har gett varierande resultat, varav majoriteten har varit förvånansvärt positiva. Men jag kan inte ta på mig all credit för det, jag kan garantera att jag inte hade klarat ens ett brottstycke av det om det inte var för de som visade sitt stöd och som fanns där när jag behövde det som absolut mest. Jag tänker inte nämna några namn, för jag vet att ni själva redan vet om vilka ni är. Men ni ska veta att jag är otroligt tacksam, och att jag uppskattar det mer än vad jag kan förklara. Sen har jag så klart en lång bit kvar, speciellt när det kommer till energin. Jag har till exempel sällan ork att hjälpa folk med de mest triviala sakerna, precis som jag hade då. Att bara skjutsa någon eller att följa med på en promenad kan vara något jag hittar på ursäkter för att undvika. Men det har också blivit lite bättre, men ju mindre jag behöver göra, desto bättre är det. Som jag förklarade i det andra inlägget så handlar det inte om att jag inte bryr mig, det bottnar i att jag inte ens har orkat göra saker för min egen skull. Energin har liksom inte ens funnits där. Men den poolen börjar fyllas på, och lite mer energi tillkommer varje dag.

 

Jag har heller inte gått till en psykolog, vilket jag också inser att jag borde gjort då och fortfarande borde göra. Har suttit i telefon med några, men aldrig faktiskt tagit steget att gå på möten. Jag flyttar fram det mer och mer, just för att jag inte har haft energin att ta det där första steget. En resa på tusen steg börjar alltid med foten över tröskeln, och det är den där tröskeln som jag inte riktigt har energin att passera just nu. Men det kommer. Det är nästa sak på min lista. Så det kommer det också. Fram tills dess, tills då jag orkar ta det steget, så tänker jag fortsätta vara glad över de framsteg jag gjort och se positivt på det hela. Jag kan skriva igen, både mina texter och till min dagbok. Det kan nog vara det största steget, utan ord kan inte jag leva. Jag behöver skriva, det är bara så jag fungerar, så när det försvann ifrån mig så försvann nästan allt som är Martin. Men det är tillbaka. Jag har också tagit upp kontakten med folk som jag inte pratade med under min erimit-period, jag har faktiskt ett aktivt socialt liv igen. Som jag sa, jag lever faktiskt igen, jag existerar inte bara. Ni som inte har varit där och kommit tillbaka kan nog inte förstå den lättnaden, och jag kan aldrig riktigt beskriva den, men det är så enormt.

 

Jag måste runda av här. För att sammanställa: jag har en bra bit kvar, men jag har kommit mycket längre än vad jag kunde tro att jag skulle gjort på den här tiden. Majoriteten av det är faktiskt tack vare er. Jag kan inte tacka er nog, och att bara säga ”tack” känns otillräckligt, men jag hoppas att ni som faktiskt har hjälpt mig förstår att jag är oändligt tacksam, och jag älskar varenda en av er. Utan undantag. TACK!