Rätta mig om jag har fel men en blogg ska väl i första hand vara intressant och lätt att läsa, eller? Det är väl syftet med bloggar, att skriva av sig så att världen, av någon anledning jag egentligen aldrig har förstått, ska kunna läsa dina tankar, känslor och vad du gjort under dagen? Så klart kan man väl även slänga upp en bild på plagget man köpte på stan, den extra lyxiga middagen man lagade till åt sig själv och sin partner för att fira något eller vad som helst, det hör ju till själva historien/händelsen som man försöker berätta. That’s completely harmless if you ask me. Har man då en bra blogg med ett intressant och läsvärt innehåll så ska man väl inte behöva klä av sig halvnaken och visa kroppens alla hemligheter för att få läsare, eller?

Det är någonting som man ser rätt ofta och som jag är så fruktansvärt trött på: Unga tjejer som visar sina nakna kroppar i sina bloggar för att de vet att då kommer brunstiga P12-or klicka sig in på deras blogg flera gånger om dagen trots att det mest originella de skriver i sina inlägg är något i stil med detta:

”Hej sötnosar! ida har ja varit på stan me natta å vi handla jättemycke sexiga kläder! ;) Ne nu ska ja bada så här får ni en bild på mig i bara mina nya string ja köpte ida! pözz! <3″

Är det verkligen läsvärt? Är det någonting som ska få mig att vilja besöka din blogg igen eller prenumerera på dina inlägg? Nej, det enda det säger om dig är att du är en korkad unge som tycker det är häftigt att ersätta S med Z, som tycker det är för ansträngande att använda bokstaven G och som har mer aktivitet på mellan naveln och nacken än vad du har innanför pannbenet! Det värsta är också att det jag skrev ovan när jag imiterade hur ett inlägg kan vara inte alls är allt för ovanligt! Det finns en hel sida för den typen av värdelösa inlägg och den heter ScandalBeauties. Nu är ju inte jag den som drar alla över en kant, så för att låta bli att säga att alla på den sidan är korkade bimbos med mer bröst än hjärna så kan jag väl vara resonlig och säga att bara 90% av tjejerna på den sidan är korkade bimbos med mer bröst än hjärna. Detta kommer jag mer eller mindre garanterat få skit för då jag känner folk som bloggar på den sidan, men det skiter jag i.

För er som aldrig hört talas om den sidan så kan jag förklara lite snabbt vad den går ut på (även om namnet kanske säger det mesta): Det är en bloggsida, precis som WordPress eller Blogg.se, men med bara tjejer som varje dag slänger upp utmanande och ”sexiga” bilder på sig själva tillsammans med den typen av korta inlägg som jag skrev om ovan. Vissa av tjejerna har till och med en VIP-funktion där de kan slänga upp bilder som folk måste betala för att få se. Så säg att en tjej på den sidan slänger upp en bild på sig själv i bara string och en smått genomskinlig tröja så att man ser bröstvårtorna, vad gör kåta och desperata killar när de ser en dold VIP-bild under? Jo, de betalar de 20 eller 30 kronorna det kostar för att få se just den personens VIP-bilder under en viss tid och sim salabim så har den bloggerskan tjänat pengar på sin kropp!

Jag vet att de flesta av tjejerna inte ser det just så men det de gör är att sätta ett pris på sin kropp. ”Att se mig kostar si och så här mycket, min kropp är värd den här summan” är ett löst beteende som jag aldrig kommer rättfärdiga. Oavsett om du sätter priset på 10 kronor eller 1000.000 så har du sänkt dig, för enligt mig är alla människor ovärderliga, värd mycket mer än vad någon summa pengar någonsin kommer kunna vara, fram tills man sätter ett pris på sig själv. Ingen skulle någonsin kunna köpa mig för jag är värd mer än pengar. Skulle jag då helt plötsligt sätta ett pris på mig så skulle mitt värde sjunka eftersom att inget är värt mer än någonting ovärderligt. Oavsett hur dyrt priset är så är man billig i jämförelse.

Visst kan väl jag också köra med trick för att få fler läsare ibland, men då slänger jag kanske inte några fler taggar än nödvändigt till inlägget för att öka trafiken från sökmotorer, men då är det fortfarande något som har relevans till inlägget. Jag skulle till exempel aldrig någonsin göra ett inlägg enbart om Bingolotto och slänga in ”Gratis Spotify Premium” som tag då det inte har något att göra med det jag skrivit. Skriver jag ett inlägg om Bingolotto så kanske jag slänger in ”Leif Loket Olsson” som tag då han en gång i tiden var programledare, det har ändå en viss relevans. Ett oskyldigt knep för att öka trafiken via sökmotorer, det går inte ens att jämföra med att strippa för besökare!

Att ta betalt för sin kropp är billigt. Att ta betalt för att visa den är prostitution light och att visa den gratis för att få fler läsare är bristande självrespekt. Om jag får en dotter som visar upp sig naken och/eller halvnaken för hela världen bara för att hon inte har något intressant att skriva så kommer jag känna mig misslyckad som förälder!

/X

Jag vet fortfarande inte hur det är men jag vet att även om det skulle visa sig vara ett misstag så skulle jag inte ångra en enda sekund av det. Men ett misstag kan det egentligen inte vara om jag tänker efter ordentligt. I absolut värsta fall så var det en chansning som inte gick som planerat. När man lägger upp det på det viset så låter det inte lika hemskt. Ett misstag skulle det nog aldrig kunna klassas som, mer som en erfarenhet. Någonting jag har lärt mig av till nästa gång jag hamnar i en liknande situation om jag nu någon dag skulle det. Men frågan just nu är: Hur lång tid kan man lägga ner på ett experiment, ett försök, innan det är dags att ge upp? Om man har försökt i över ett år och fortfarande inte fått det resultat man vill ha, eller snarare inte något ordentligt resultat över huvud taget, ska man fortsätta? Ska man ge upp? Ska man modifiera det hela och försöka på nytt om det går? När man är så fruktansvärt trött att man inte har varken ork eller kapacitet till att försöka något mer men samtidigt känner att om man ger upp så kommer man ångra det, är det värt att fortsätta då?

Einstein sade en gång att ”Vansinne är att göra samma saker om och om igen och förvänta sig olika resultat”. I sådana fall lider jag av vansinne, big time! Men jag kan inte göra det jag gör på något annat vis. Tro mig, fanns det något annat sätt att göra detta på så skulle jag ha gjort det för flera månader sen! Det må vara sant att man alltid har alternativ, men den regeln är lite luddig. Jag har inga alternativ på hur jag gör det, bara på om jag ska fortsätta göra det eller inte. Det är just det som är problemet. Jag orkar inte fortsätta det här lilla experimentet men det är fysiskt omöjligt för mig att avsluta det. Jag har till och med fått så slut på ork att jag flera gånger övervägt att göra någonting riktigt korkat som skulle avsluta experimentet åt mig, dock på ett mindre bra vis. Men det är någonting som jag vet att jag skulle ångra. Men det vore så enkelt…

Låt dock inte den här texten förvirra er, för jag mår faktiskt mycket bättre än vad jag gjort på länge! Är bara lite tveksam och tankfylld men det är inget ovanligt. Om man inte är förvirrad så gör man något fel här i livet, låter det vara för enkelt och trist. Jag jag lever hellre förvirrad än uttråkad! Kände bara att jag behövde klottra ner några rader, kan inte gå och lägga mig ännu. Måste distrahera hjärnan lite tills jag är tillräckligt trött för att kugghjulen inte ska börja snurra av automatik så fort huvudet nuddar kudden, you know? Men som sagt, livet är faktiskt riktigt bra för första gången på länge, och det är en enorm lättnad! Så fort det jag skrev om ovan har löst sig, oavsett hur det löser sig, så kommer det dessutom vara ännu bättre. Just nu finns det ingen utväg över huvud taget som kan göra livet sämre för mig så jag är fruktansvärt harmonisk!

Hakuna Matata, mina vänner. Nu blir det sömn, imorgon blir det… Ja, det märker vi!

/X

I den personens fall är det förståeligt då det gamla livet var bättre. Det finns många andra Det var bättre förr-människor som saknar sitt gamla liv eller sin gamla lägenhet eller tiden då Palme satt i toppen av landet, eller kanske bara småsaker som sin gamla katt eller hund. Jag å andra sidan är fruktansvärt lycklig över att mitt ”gamla liv”, om en 20-åring nu kan säga så, faktiskt är över och jag har det som jag har det nu. Jag tänker inte berätta varför eller vad jag har gjort då några ifrån min familj läser min blogg och det de inte vet ska de heller inte veta, men jag kunde inte ha det så mycket bättre än vad jag har nu. Missförstå mig inte, på många sätt var 2005 och 2006 bland de bästa åren i mitt liv, de två sista åren i högstadiet hände en hel del som jag aldrig vill glömma och som format mig till den unga man  jag är idag. Men det var även under de åren som jag hade det som svårast och som jag mådde som sämst, hur allt det nu går ihop. Där har vi en klassisk paradox. Det var bland de värsta åren i mitt liv men helt klart de mest händelserika och lärande (i brist på bättre ord) så det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på de två åren.

Jag har tappat kontakten med i stort sett alla som jag umgicks med på den tiden. De flesta har jag brutit kontakten med för mitt eget bästa, men det betyder inte att jag inte saknar de personerna. Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv som jag hade med det gamla gänget! Men precis som inget ont inte har något gott med sig så har också allt gott något ont med sig, och det var ont i pluralis. Så saknar jag mitt gamla liv, de åren som gjort mig till den jag är? Ärligt talat, nej. Jag är glad över att jag haft de åren och de händelserna, men nu är det bara historia. Jag saknar dock några av människorna. Speciellt några som flyttat från staden, en viss person kommer till tankarna nu. Roligaste killen på planeten, helt klart! Men den jag saknar mest är faktiskt en person som jag fortfarande har kontakt med idag, konstigt nog. Men det håller jag nog för mig själv, i alla fall ett tag till.

Tell me how you like us now?

Visst smälter polarisen och någon stackars djur-art håller säkerligen på att bli utrotad men det skiter väl jag fullständigt i. Så länge jag får min sol och värme tidigare och slipper se något kallare än -5 grader så kunde jag inte bry mig mindre om isen eller den stackars lilla djur-arten som tittar in in i en kamera med sina stora ögon när Greenpeace gör en snyft-video för att lura folk till att stödja dom. Sluta vara så jävla mesiga! Planeten har haft istider flera gånger förut och kommer ha det igen, oavsett om vi skyndar på det eller inte. Tre små ord: Lev med det. Punkt.

Jag är trött på att vakna så sent, sover jag hemma så går jag upp i tid (kring elva) men de gånger jag sover borta så sover jag oftast kring ett. Jag har inget emot att sova sent om jag har något vettigt planerat samma kväll men att vakna sent och sen göra ingenting stör mig något innerligt. Tror att det är den rastlösa Martin som snackar där. Men så är det, jag avskyr det. Så det ska ändras på, oavsett vad, och speciellt om vädret nu blir finare och finare för varje dag som går! Jag skiter i vad folk säger, att vända tillbaka dygnet är alltid enkelt. Viljestyrka är allt dom behövs.

Jag hatar inte Bieber och det har jag aldrig gjort. Missförstå mig inte, jag gillar inte hans musik men jag har ingenting emot honom. Han är en ung grabb som har haft en jävla tur, och även om hans låtar inte är något jag lyssnar på så har jag full förståelse för att andra kan gilla det, och sångröst har han faktiskt. Det jag kan ogilla är att han används i syfte att tjäna mer enbart på grund av att han är ”pojk-söt” och det så klart säljer lite extra bra hos unga tjejer. Hade han hållit på med rap så hade jag kunnat respektera honom för, som jag även skrev till videon, han freestylar faktiskt bättre än exempelvis Lil Wayne. Bara det i sig borde leda till att Waynes kontrakt dras in på livstid!

Nej men seriöst, varför är det inne att hata en offentlig person som man inte känner bara för att följa med strömmen? Visst, att folk störde sig på Rebecca Black har jag full förståelse för då hennes låt, mer eller mindre rättfärdigat, blivit officiellt kallad för den sämsta låten någonsin. Men bara för att man avskyr en låt, måste man då avsky en person man inte känner? Eller tvärtom, bara för att jag älskar en låt, måste jag då älska artisten också? Hell no! Jag lyssnar exempelvis på X-raided som sitter inne på livstid. Tro mig när jag säger att jag hyser ingen kärlek till honom eller det han gjort, men det gör inte automatiskt alla hans låtar dåliga, eller hur? Hälften av alla jag lyssnar på är antagligen as i verkliga livet, men det förändrar inte min syn på deras musik.

Nu rabblar jag bara på, min poäng är att det känns så fruktansvärt meningslöst när folk ska hata på en kändis bara för att man inte gillar personens låtar, utseende, beteende framför kameran osv osv. Kan ni inte bara släppa det? Bieber kommer vara precis lika känd imorgon som han är idag trots att minst 50% avskyr honom och driver med honom, antagligen lite på grund av det, så kan ni inte bara släppa eran onödiga avsky och faktiskt leva era liv utan honom? Låter inte det bara lite enklare och skönare? Tänkte väl det.

/X

Nyårslöften är ett fenomen som folk runt om i världen lägger men inte håller. Den 31 december varje år hör man folk säga ”Jag ska gå ner i vikt!”, ”Jag ska få bättre betyg i skolan nästa år!” eller vad som helst egentligen och, precis som med de flesta löften som man ger sig själv, så slutar det oftast med raka motsatsen. Nästa december så har dina B i betyget trollats till C och dessutom har du gått upp tio kilo. Det är skillnad mellan löften och löften. Att lova sin mamma att man ska städa upp på rummet innan gästerna kommer är inte så svårt att hålla, men att å andra sidan lova att man ska ändra på sitt liv eller sin personlighet brukar oftast vara knepigare. Eller sin vikt, för den delen, både för de som vill gå upp och de som vill gå ner. I mitt fall brukar det dock vara helt åt andra hållet! Lovar jag att jag ska städa eller skriva klart en text så kanske det tar lite tid, men lovar jag att jag ska ändra något med mig själv så går jag all in och verkligen ser till att det händer. Allt handlar bara om prioriteringar!

Jag skulle inte direkt kalla det ett nyårslöfte men efter vissa saker som hänt på sista tiden så bestämde jag mig för att 2012 inte ens nästan ska efterlikna 2011. Missförstå mig inte, 2011 har varit ett av de bättre åren på länge för min del och jag tillhör inte den skalan människor som varje sommar påpekar hur det här året var bättre än förra men som i december säger ”Det här året har sugit hårt, nästa ska bli bättre!”. Däremot så är det en del stora saker som jag bestämt att jag ska ändra på, och som jag redan börjat lägga grunden för. Några av de bra sakerna med  året har varit att det gått riktigt bra med musiken och jobb samt att jag hittat kärlek som jag inte ens varit i närheten av sen min första kärlek. Några dåliga saker har varit att jag förlorat några som jag gärna haft kvar några år till samt att jag ibland felplacerat tillit och känslor men det är helt enkelt så man lär sig! Blir mindre och mindre sådant för varje år, och varje svek är alltid mindre än det förra. Det måste betyda att jag lärt mig, så som jag ser det.

Det ska ske förändringar under 2012 och det har redan börjat. The wheel is in motion, så att säga. Alla förändringar kommer vara för det bättre, inte alla kommer kännas så till en början. Men ibland måste man låta hjärnan styra över hjärtat och kunna tänka objektivt. För övrigt också någonting som 2011 har lärt mig, att kunna låta bli att ställa mina känslor i vägen för vissa beslut. Att veta att även om det kanske känns hemskt under någon månads tid så kommer det lidandet att leda till flera års lycka. Då är det värt den där lilla månaden. Och det är precis en sådan förändring som kan ske. Det är dock inte upp till mig, jag kan inte avgöra om det är en förändring som måste ske eller inte. Däremot kan jag vara den som ser till att det beslutet blir nödvändigt och jag kan vara den som inte låter känslorna komma i vägen om den förändringen blir nödvändig. För jag tänker inte låta 2012 bli lika förvirrande och psykiskt påfrestande som 2011 var.

Med det sagt, tack igen för att ni varit kvar i ett år till och jag hoppas att ni orkar med ytterligare ett år av Xersans Hörna. Må bäst, bara kärlek!

/X

Ni känner olika människor, eller hur? Man lär sig också vilka som finns där och vilka som bryr sig, och att dömma av mina egna erfarenheter av människor så är det de som inte konstant upprepar ”Jag finns här, jag bryr mig!” som faktiskt finns och som faktiskt bryr sig på riktigt medan de som dag ut och dag in tjatar om hur mycket de finns för dig och hur ofantligt mycket de bryr sig om dig mest är nyfikna och egentligen inte alls bryr sig ens hälften av vad de påstår sig bry sig. Don’t get me wrong now, nu tror jag inte att alla företag som påstår sig bry sig om vad fan det nu är egentligen bara är nyfikna på dina personliga problem, men jag tror att det mer är en front för att se bra ut.

Ett bra exempel tycker jag är Bill Gates. Han går inte ut varje vecka i pressen och säger något i stil med ”Vi på Microsoft bryr oss om Afrika så därför skänker vi pengar till Röda Barnen” utan han flyger faktiskt ner byggfirmor som sätter igång och bygger skolor, vattenverk och så vidare, utan att faktiskt dra ut i pressen med det först! Eller varför inte John Travolta som inte heller är någon som går till närmaste tidning för att prata om hur mycket han skänker utan istället tar sitt privata flygplan och flyger ut läkare för att ge vaccin till de fattiga som är i stort behov av det, och betalar allt ur egen ficka?

De exempel jag tog upp är att bry sig. Att faktiskt lägga ner både pengar och tid och engagemang för att hjälpa folk, utan att få en jävla massa publicitet och pengar tillbaka! Därför blir jag så trött på företag som går ut i radion för att säga ”Vi bryr oss om världen så nu har vi bytt ut alla våra bilar mot elbilar” när det de egentligen vill säga är ”Om vi spenderar lite pengar på elbilar och drar lite skenhelighet över våra ansikten så kommer ni lägga pengar på oss istället för våra konkurrenter”. Nej, tacka vet jag ärliga människor!

Som i Blackjack, som råkar vara min absoluta favorit av alla kortspel som någonsin uppfunnits. Har jag under 5.000 marker så satsar jag aldrig mer än 500, när jag når 10.000 så börjar jag satsa 1000. Då har jag råd att förlora lite åt gången, jag har alltid något att falla tillbaka på. Jag vet att förlorar jag 5 gånger så hamnar jag på 5.000 igen, och då jag alltid börjar med en femhundring så är det inte illa. Och jag kan alltid, oavsett vad, jobba mig upp så länge jag håller mig till min strategi, det har inte hänt en enda gång att jag inte hamnat på plus efter ett parti så länge jag håller mig till mitt säkra spelsätt.

Men ack, det finns alltid ett problem!

I det här fallet är det att jag har varit involverad i ett parti Blackjack som hållit på i lite mer än ett år och hur mycket jag än försökt så har jag brutit min strategi. Hade jag hållit mig till min strategi från första början så hade jag inte gett mig in i det från första början. Dels för att jag inte kände till varken dealern eller den andra spelaren tillräckligt mycket och dels för att jag den här gången inte började med 500 kronor utan mer 5.000. Fram till idag har jag legat på väldigt högt plus. Det har varit lite som riskabla aktier och gått tre steg ner ibland för att sedan resa fem steg. Så hur illa och svettigt det än varit ibland så har jag i alla fall haft ett riktigt vackert ljus i slutet av tunneln, så att säga.

Men sen en månad tillbaka så har jag av och till gått all in vid olika tillfällen, och det gjorde jag även idag. Innan har jag kallsvettigt väntat på dealerns kort och varje gång har det blivit en draw (för er som inte är involverade: samma summa på mina och dealerns kort). Idag gick jag all in och förlorade. Jag förlorade mer än vad jag hade råd att förlora. Jag gick argsint ifrån bordet, avskydde att jag gjort något så korkat och sekunden efter så gick jag tillbaka till bordet och löste in 2000 marker till. Varför? För att just den här omgången betyder något, just den här omgången kommer jag kämpa för fram tills den dag jag är helt pank, bor på gatan och putsar folks skor för småpengar. För jag vet att om jag mot alla enorma och helvetiska odds skulle vinna så har jag fått jackpot. Fuck Europalotteriets 133.000 000£, den här vinsten är större! Så jag har inte råd att spela defensivt eller dra mig ur. Låt oss se hur den här omgången går.

Igår spelade In Flames i Stockholm och idag spelar dom i Göteborg (tror jag att det var i alla fall?). Någon som var på det igår eller ska på det idag? Själv kunde jag inte direkt bry mig mindre. Visst, In Flames är inte världens sämsta band men det finns större nyheter inom musikvärlden. Exempelvis att original-uppsättningen av Black Sabbath ska återförenas för första gången på 33 år eller att Keith Richards från The Rolling Stones har gått ut och sagt att bandet ska träffas igen, och vem vet vad som händer sen? Han uttalade sig genom att säga:

”Jag, Ronnie och Charlie ska bara träffas och jamma lite! Mick får gärna hänga på också, tror att han är intresserad.”

Båda är riktigt goda nyheter, speciellt den om Sabbath. Original-Sabbath med Ozzy i spetsen kan inte slå fel! Jag har full förståelse för om folk inte tycker om honom, men det ingår väl i att vara ”Prince of Darkness” antar jag. Dessutom, gilla honom eller inte, det går inte att komma undan att han är och kommer alltid vara stor inom musikbranschen!

Nej, nu ska jag hoppa in i bilen. Någon behöver frukost, och det är inte jag!

/X