Xersans Hörna

I början av 2008 lärde jag känna Johanna via en gemensam vän, Tony (som egentligen stavar Toni). Jag och Johanna hade tidigare gått på samma skola men då kände vi inte varandra, vi visste bara vem den andra var. Men när Tony presenterade oss så kände jag igen henne på en gång.

Johanna sjunger nämligen som en gudinna, så medans vi båda gick på Djurgårdsskolan i Eskilstuna så lade jag märke till henne när hon ställde upp i skolans Sikta mot Stjärnorna och vann. Redan då var jag extremt överimponerad av henne och hennes röst och scenkänsla. Men vi talade aldrig med varandra medans vi gick på samma skola, av lika anledningar som jag inte kommer att ta upp här och nu.

Efter att bara känt varandra i några månader så blev hon min bästa vän. Jag litade på henne något extremt mycket och gick igenom hela mitt liv för henne så att hon skulle kunna lära känna mig ännu mer, och hon öppnade upp sig för mig också, och jag lärde då känna henne ännu mer och fick bara starkare och starkare bevis på vilken underbar människa hon är. Och sedan dagen då hon fick mitt nummer så tror jag faktiskt ärligt talat inte att det har gått en enda dag utan att vi har haft kontakt på något vis.

Och efter ett tag byggdes känslor upp, både på hennes sida och på min. Men ingen sa något till den andra då vi inte dels ville erkänna det för oss själva och dels inte ville förstöra vänskapen emellan oss. Men känslorna fanns där, vare sig vi ville eller inte. Och sedan åkte jag till Israel och när jag kom hem så hade jag med mig ett armband åt henne med stjärnor på (det var för att i mina ögon är hon redan en stjärna och jag vet att hon kommer att bli en artist) som hon fortfarande har på sig, ett helt år senare. Och det var efter det som vi började flirta lite smått med varandra.

Det började så enkelt att man bara märkte att kramarna var annorlunda. De var fyllda med mer känslor än innan. Vi började, antagligen omedvetet, ge varandra tecken som den andra uppfattade. Det blev till slut så pass mycket att jag erkände för henne att jag hade känslor för henne och hon sa att hon hade känslor för mig. Så en natt cyklade jag ifrån Lagersberg i full fart bara för att få träffa henne, hålla om henne och dela våran första puss. Dagar senare blev det första kyss. Och en dag i centrum så såg två gemensamma vänner oss när vi kysstes och då blev vi officiellt ett par a allas ögon. Och jag ångrar inte det det minsta.

Historian om hur vi blev tillsammans har ni hört så många gånger. Men efter det då?

Precis som alla par så har vi bråkat flera gånger även om vissa bråk kan ha varit på grund av något så enkelt som att den ena varit lite för trött. Vissa bråk har dock varit av rejäla och vettiga anledningar. Men hur mycket vi än har bråkat så kan jag ärligt talat säga att jag aldrig har älskat någon på samma sätt som jag älskar Johanna. Visst har man ibland trott att det ska ta slut och att det inte ska kunna hålla för alltid, men jag har aldrig slutat hoppats på att det ska det för hon är ärligt talat tjejen (snarare kvinnan) som jag vill spendera mitt hela liv med.

På hennes födelsedag den 24:e juni det här året så hade jag lovat henne att ge henne den bästa presenten hon någonsin har fått. Hampus och Gabb gav utan tvekan den roligaste, men jag tror ändå att hon älskade presenten hon fick av mig. Hon fick den lite innan klockan ett på morgonen. Jag cyklade hem till henne och gick med henne till bryggan där vi hade våran första puss och där gav jag henne presenten. En silverring där det stod ”Martin 04/08-08  24/06/09″ graverat på insida. Precis, en förlovningsring. Jag har en likadan ring med graveringen ”Johanna 04/08-08  24/06/09” på insidan.

En del kanske undrar varför jag skrev detta inlägg. Jag fick helt enkelt vara lust att skriva ännu ett inlägg om min flickvän som jag älskar mer än något annat. Hoppas att det inte blev för tjatigt. Men jag älskar henne.

Bubblan <3 Plutten

Hat är en rätt så rolig känsla som man inte ska använda för ofta. Man ska tex inte överdriva och säga att man hatar någon eller något när man enbart ogillar den/det som det rör sig om. När man är liten är det enkelt gjort men en del lär sig när man blir lite äldre att inte använda ordet för enkelt. Jag har lärt mig att inte använda det hur enkelt och lössinnat som helst. Så när jag säger att jag hatar någon så gör jag verkligen det, och just nu gör jag verkligen det.

Jag är kanske den lite mer ”hatiska typen” men jag har ändå inte lätt för att hata människor. Det finns bara en liten skara människor som jag ärligt talat kan säga att jag hatar, och ett av mina ex är den jag hatar mest på hela jävla jorden. Och nej, det är inte Marre. Henne skiter jag bara i, så henne är jag varken bu eller bä emot, i min värld finns hon helt enkelt inte. Nej, det är en annan.

Hon har bokstavligt talat förgiftat mitt förhållande med Johanna. Det tål jag inte, och av just den anledningen vill jag på fullaste allvar döda henne. Så här starkt hat kände jag inte ens mot Tobbe för några år sedan. Men jag vill ärligt talat släpa ut henne i skogen, sätta en pistol mot hennes huvud och trycka av. Sedan stycka fanskapet och gräva ner delarna någonstans i skogen.

Fan ta henne

I början av förra året lärde jag känna en tjej. Hon heter Johanna Elmy Lovisa Hellström och hon är ett år yngre än vad jag är. Liksom jag så har hon gått på Djurgårdsskolan men hon sjunger miljarder gånger bättre än vad jag gör. Och jag är riktigt glad över att hon och jag blev vänner.

Vi blev som sagt vänner förra vintern och blev snart väldigt bra vänner, till slut bästa vänner. Hon vet saker om mig som ingen annan vet och tvärtom. Jag litar på henne mer än jag trodde att jag skulle, mycket mer, och jag vet att hon litar på mig minst lika mycket som jag litar på henne. När sommaren närmade sig började jag och hon att ta promenader på kvällen och ibland på nätterna i flera timmar och bara prata om allt och inget; vänner, känslor, kärlek, filmer, musik och allt annat emellan himmel och jord. Det ökade våran vänskap ännu mera.

Efter ett tag insåg jag att jag började få känslor för henne, min bästa vän. Jag vägrade inse det eftersom att jag inte ville förstöra våran allt för underbara och vackra vänskap. Efter ett tag kan jag dock inte längre förneka det och jag skriver det i ett sms till henne, jag skriver att vi skulle vara ett perfekt par. Hon tycker också det, och efter ett tag börjar jag märka mer och mer att hon har starka känslor för mig. Det tar ett tag men till slut kommer våran första kyss, och den kommer jag aldrig att glömma.

Hon var dock inte redo för ett förhållande så vi smög bakom allas ryggar, kysstes när ingen såg på och liknande. Dock en dag, den fjärde augusti, så flyttades en buss när hon och jag stod och kysstes. Bakom bussen stod två av våra vänner som såg detta och började hurra ifrån andra sidan gatan. Johanna och jag ville bara sjunka under marken. Jag visste att hon inte var redo för ett förhållande så jag lyckades få de två att lova att inte säga ett ord till någon om vad de såg. Jag berättade detta för Johanna som då tog min hand och sa den underbara meningen:

”Vad är inte livet utan en risk?”

Sedan den stunden har hon och jag varit ett par. Det är nu lite mer än sju månader sedan och vi är fortfarande tillsammans. Vi har haft våra motgångar, självklart, och vissa har varit riktigt stora och nästan tagit slut på vårat förhållande. Jag har gjort slut med henne en gång och hon har gjort rejält slut med mig en gång, men ändå är vi tillsammans idag. Senast för någon timme sedan hade vi vårat senaste bråk och nu sitter vi i telefon med varandra och säger hur mycket vi älskar varandra. Bottom line är att det inte kommer att ta slut emellan oss allt för enkelt. För trots allt och mot alla odds så älskar vi varandra något extremt mycket. Och så ska det vara!

De senaste dagarna har jag varit lite annorlunda av mig. Säkert inte alla som har märkt det, men min älskade flickvän Johanna har det garanterat. Och i morse kom jag underfund med vad jag kan göra åt saken. Så nu har jag bestämt mig för det…

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket, och en hel del i fel tankebanor har jag kommit underfund med nu i efterhand. Men nu på morgonen, när jag vaknade klockan sju, så visste jag på en gång hur allt låg till.

Johanna, jag älskar dig verkligen. Förlåt för att jag har varit annorlunda, men det är över nu, problemet är ur världen. Jag hoppas att du märker av en positiv förändring ifrån idag och till några dagar framöver. För du är min flickvän. Du och ingen annan. Och så ska det förbli

Ikväll är en riktig depp-kväll. Sitter och lyssnar på NoClue – New West och tänker på hur mycket som talar emot att jag faktiskt blir känd artist, vilket är min dröm. För det första så är jag vit, även om det inte är ett så stort problem längre. Men för det andra så bor jag i Sverige. Hur många rappare ifrån Sverige blir kända i olika länder? I stort sett inga.

Visst, Looptroop finns ju men de är inte så bra och jag vägrar bryta mitt sätt och min väg för att bli känd. Men det lär jag aldrig bli. Det är bara en dröm som är fantastisk. Men fantastiskt ond vetskap om att den aldrig slår in, hur duktig jag än är.

Detta smärtar

Det händer att jag ibland känner mig helt hjärtlös. Som när jag totalt ignorerar vissa (notera vissa) som jag inte orkar med eller som gjort mig något litet eller när jag hittar på ursäkter för att lyssna på folks problem för att jag har egna att ta hand om och inte orkar med att ta andras också. Men om sanningen ska fram så är det när jag är som mest hjärtlös som jag är som mest produktiv.

Genom att ignorera och utesluta vissa människor i mitt liv vid vissa tillfällen så har energin, livsviljan och livsglädjen stigit som en raket. Även om jag kännt mit hjärtlös. För ärligt talat, i vissa lägen är det bättre att ha ett hjärta av sten än att ha ett för blödigt hjärta. Och nu säger jag inte att det är ångot som helst fel med att vara blödig, det är jag själv. Det gäller bara att ha en gräns och kunna skilja på de tillfällen då man måste gå irfån ”hjälpsam gosse” till ”ingorerande skitstövel” rent ut sagt. För det finns tillfällen då det verkligen är det bästa valet man kan göra.

Om vi nu skulle dra ett exempel så skulle det perfekta vara alla statister i mitt liv (statiste = de som står i bakgrunden och kallar sig själva för ”vänner”). Jag har alltid hjälpt varenda idiot som har bett mig om råd eller hjälp, jag har till och med hjälpt folk som mer eller mindre bokstavligt talat senare satt en kniv i ryggen på mig. Och varför har jag gjort detta? För att jag är rädd att mina s.k ”vänner” ska lämna mig? Nej, jag kunde inte bry mig så mycket mindre då jag vet att äkta vänner inte bara drar. Jag har helt enkelt gjort det för att jag känner att om jag kan hjälpa till så ska jag det, hur tungt det än väger på mig. Men har det alltid varit det bästa valet? Nej, nej och åter nej. Det har enart stärkt min depression.

Som jag skrev i min gamla blogg så var jag som en ostadig pelare med ett tak. Ett tag där alla lade sina problem. Och jag skrev i bloggen att ”en dag kommer pelaren att rasa”. Och just nu är den på gränsen till att kolapsa helt. Och jag har märkt på sista tiden hur jag drar mig undan ifrån folk och hur jag hittar på ursäkter för att slippa lyssna på folks problem. Och jag vet att det låter taskigt, men just numåste jag fokusera på mig och de jag älskar. Det är allt. Ni utanför den cirkeln får helt enkelt hålla er borta. Eller vid närmare eftertanke, försök gärna. Men förvänta er inget annat än en dålig ursäkt i stil med ”min mens är för dryg just nu, kom tillbaka om något år”.

Förlåt, men hjärtlös hjälper mig

Xersize – ”Muhahahaha!”

Man siter och reflekterar över allt och alla i sitt liv ibland. Känner ni igen er? Man sitter och funderar över folket och alla händelser som relaterar till de som man känner står en nära. Men sen kommer man på att man inte ens har 10 personer som man klassar som ens familjemedlemmar.

Man komer hem ifrån Kungsör enbart för att upptäcka att man precis har blivit av med två familjemedlemmar. Och nu menar jag inte att de avlidit utan nu menar jag att de, efter det som de gjort och så som de agerar, inte längre är i min familj. Min tillit till de bar gick upp i rök, som i en magi-show men utan ett ”POOF!”.

Av de jag kommit på som är i min biologiska familj så är endast två. Två av fem. Och en av de träffar jag nästan aldrig.

Tack för att du finns, Johanna. Jag älskar dig

Oh, förresten; Pappa, sluta läsa min blogg.

Xersize