Då är jag igång igen!

Som några av er vet så slutade jag med boxningen för två veckor sedan, ungefär, för att jag istället skulle börja i Wing Chun. Sedan jag slutade med boxningen så har jag varit mer eller mindre extremt rastlös. Det problemet löste sig dock i kväll i samband med min första Wing Chun-träning.

Tony kom hit innan vi skulle gå till Billy Boy’s och möta Micke Lind och Marcus. Så jag och Tony drog ner på stan och Tony bjöd mig på vatten ifrån Stadium (så nu har jag en vattenflaska tack vare honom). Tackar, broder. Anyways, sedan mötte vi upp Lindh och Marcus vid Billy Boy’s och vi gick tillsammans till träningen. Och nog fan var det bra träning! Någon kanske minns hur trött jag var efter min första boxnings-träning? Den var som dagis i jämförelse med Wing Chun. Och fan så kul det var! Jag ska utan tvekan fortsätta med det och fokusera på självförsvaret mest, kanske eventuellt tävla om något/några år. Men det är då.

Så nu är jag igång med träning igen, och i Wing Chun tänker jag då inte sluta. Jag ska träna måndagar och onsdagar och när jag är bättre så ska jag antagligen börja sparras på lördagar. Kanske inte varje lördag, men någon gång ibland iallafall. Jag missar träningen på onsdag, dock, för jag och Johanna ska ut på Ming Palace och fira 6 månader tillsammans (grattis till oss, älskling <3), men nästa måndag… Då jävlar!

The Copycat

”Everybody else wanna do what everybody else been doing, the copycat is what they been taught” – Tech N9ne, ”The Industry is Punks!”

Ja, jag började denna blogg med ett citat ifrån en låt med den underbart psychodeliska rapparen Tech N9ne (vars riktiga namn är Aaron Dontez Yates) då jag personligen tycker att den biten, och resten av texten, reflekterar en stor del av livet, både inom musik och utanför. Alla tycker att det är så mycket enklare att göra som alla andra, för dom har ju minsan lyckats bli stora eller klara sig bra på det sättet, så de flesta kan verkligen inte göra något eget. Som sagt, finns mycket av det i verkliga livet, men just nu ska jag dra upp en massa ifrån musikens värld (oroa sig, det är bara rap-exempel):

Först har vi huvudfjollan nr.1; Ja Rule. Först försöker han göra låtar som DMX och se ut som honom. Fungerar ett tag, självklart, tills alla tröttnar på hur han är. Då smyger han diskret vidare och försöker vara, se ut och göra låtar lite mer som Mr. 50 Cent. Fungerar också ett tag tills hans fans kommer på att han faktiskt rakt av kopierar. Då går han ut i pressen och säger att han skulle aldrig försöka vara som 50 eller någon annan i G-Unit, då de bara är ”a gang of fucking dicks”, vilket jag visserligen kan hålla med om. Så han byter då vidare till att försöka vara Tupac, och han går till och med så långt att han tar Tupacs underbara låt ”So Much Pain”, ändrar beatet lite, raderar Pac ur de första två verserna och slänger in sig själv och tar sedan äran för låten genom att lägga den på sin skiva ”Pain is Love” och göra den till Ja Rule feat. Tupac, inte tvärtom vilket hade varit rätt. Copycat nummer 1.

Copycats Silverpris går till Vanilla Ice. En vit rappare med aningen… Intressanta texter och ett ”opassande utseende” med tanke på vilken musik han gör. Han gör ett par låtar, varken speciellt dåliga eller speciellt bra, utan mera adekvata. Sedan börjar hans låtar påminna mer och mer om en viss annan vit rappare. Ni vet vem, va? Nämligen Eminem. Eminem konfronterar Ice om det som svarar med ett uttalande om att han inte försöker vara som Marshall utan har en egen stil, och lägger också till att Eminem bara är en fjollig wannabee som inte vet vad rap är. Någon vecka efter att detta publicerats i hip-hop-tidningen The Source tar Vanilla Ice och färgar håret så att han ser ut som… Ja, gissa. Precis, Eminem. Och texterna har inte förändrats det minsta. Inte alls en wannabee eller copycat, eller vad säger ni?

Och Copycats Bronspris går till…. (insert dramatisk trummvirvel here)… John Fucking Cena! Ta-ta-ta!! John Felix Anthony Cena är en välkänd WWE (World Wrestling Foundation)-stjärna som har hållit WWE-titeln, vilket är en riktig bravad. Ja, om det nu inte stått i manus att han skulle ha den titeln, alltså. Iallafall, herr Cena har inte bara varit en copycat inom musik, utan också inom wrestlingen. Ta bara och kolla på hur han var i UPW (Ultimate Pro Wrestling) när han tränade för att bli en seriös brottare, vilket fortfarande inte lyckats. Då hade han endast hår på mitten av huvudet, backåtslickat hår, tighta, korta shorts och boots och kallades så vackert för The Prototype. Sedan lyckades han på något sätt kvalificera sig till WWE år 2002, efter att gått igenom OVW (Ohio Valley Wrestling) och gick i sin första match emot Kurt Angle. Cena hade då totalt bytt utseende; Han hade knickers, svettband, kort hår på hela huvudet och såg verkligen ut som en hip-hopare.

Det ryktas även om att då filmen 8 Mile, men Eminem, släpptes samma år så skulle Cena vara en rappare, då det antagligen skulle dra mer publik till showerna, därigenom mer pengar. Dock är inte ryktet bekräftat. Cena har under sina år som ”rappare” och brottare hunnit kopiera väldigt mycket. Hans ”finishing-move”, FU, både ser ut och har liknande namn som greppet F-5 som användes av Bill Goldberg när han fortfarande brottades. Hans musik är äckligt lik Ice Cube, hans beteende är en blanding av Snoop Dogg och Eminem, han skryter om hur patriotisk han är (efter att släppt sin film The Marine) vilket är riktigt likt Hulk Hogan. Skillnaden emellan Cena och de han beter sig som är att dom var äkta. Det är inte han.

Där blev det mycket text, men skönt att skriva av sig. Och ja, bloggen var faktiskt helt oplanerad, direkt ifrån huvudet.

Xersize – ”For nobody loves a copycat”