För många år sedan, när jag gick på sexårs och i lågstadiet, hade min mamma en kille som hette Stefan. Stefan var en otroligt trevlig man med ett härligt sinne för humor och han är kunnig inom datorer. Stefan hade två söner, Jonas och Henrik. Dessa två var aningen spydiga emot mig när jag var mindre, antagligen för att de var äldre än jag och för att jag störde dem konstant med mitt babblande. Efter ett tag tog det slut emellan Stefan och mamma och deras kontakt upphörde att existera. Så vitt jag vet, iallafall.
Flera år senare blir dom tillsammans igen. Stefan är samma gamla trevlig människa som han alltid har varit, iallafall som han var när han och mamma var tillsammans när jag var liten. Jonas och Henrik verkade fortfarande ha något emot mig, men det är inget jag direkt tänkte på då jag i stort sett aldrig träffar någon av dem.
Jag får senare reda på, av mamma, att Jonas blev diagnostiserad med cancer när han var 18 år gammal. Ibland har han mått sämre, ibland har han mått bättre. Visa tider har det faktiskt sett bra ut, vissa tider har det sett mindre bra ut. Men läkarna föreslår att Jonas gör en transplantation i ryggmärgen då det ger en chans att ta bort cancern. Jonas tar chansen och genomgår operationen.
Samma dag som Jonas genomgår operationen är Stefan naturligtvis nervös och rädd för sin sons skull. Operationen går dock bra och Jonas får ligga några dagar på sjukhuset för att se hur hans tillstånd är. Det var absolut inget fel på hans tillstånd och han får åka hem igen.
Jonas blir bara bättre och bättre och efter ett tag blir han så bra att han faktiskt blir helt och hållet symptomfri. Cancern ser alltså ut at vara helt botad. Jonas går upp i normalvikt igen, han får tillbaka lite av all energi som han har förlorat och han mår i helhet mycket bättre. Alla är riktigt glada för hans skull.
Efter ett tag blir dock Jonas sämre. Efter ett tag körs han upp till sjukhuset i Eskilstuna för att kollas till och de upptäcker att cancern hann sprida sig innan transplantationen. Med andra ord så har Jonas fortfarande cancer, trots alla behandlingar, alla mediciner och operationen.
Allt är tillbaka på ruta ett och Jonas hälsa hoppar hela tiden. Vissa dagar mår han bättre, vissa sämre. Men han ger aldrig upp. Jag måste faktiskt erkänna att hans livsvilja faktiskt imponerade på mig. Han ville inte ge up, han gav sig fan på att han skulle kämpa till sista andetaget och skjuta upp döden så mycket han bara kunde.
Strax innan jag åkte till Israel så hade Jonas mått så dåligt att läkare hade kallats till hans lägenhet. Läkaren hade tagit Stefan åt sidan och berättat för honom att Jonas var så fruktansvärt dålig just nu att läkaren inte förstod hur han faktiskt kunde leva över huvud taget. Att höra det om sin egen son måste självklart vara bland det värsta man kan få höra och Stefan tog det hårt, så klart.
Under tiden jag var i Israel så hade jag ingen kontakt med någon som helst ifrån Sverige,förutom de SMS jag fick ifrån diverse människor. Jag hade ingen aning om hur det var med någon alls hemma i Sverige. Men i Jerusalem så finns det en plats på ett berg, Klagomuren (the Western Wall). Det sägs att om man skriver en önskan på en lapp och läger den i en spricka i Klagomuren så kommer ens önskan kanske att gå i uppfyllelse. Man ska heller inte tala om vad man önskat om man verkligen vill att ens önskan ska slå in.
När jag kom hem ifrån Israel förväntade jag mig det värsta. Men som tur var så var det inte vad jag fick. Visst, Jonas mådde inte bra, men han levde iallafall och han hade kunnat följa med till Tuna Park. Visserligen satt han i rullstol, men han orkade ändå åka dit. Och jag hoppades på att det jag bett om slagit in.
Idag morse sa min mor att hon fått ett SMS ifrån Stefan. Han hade skrivit ”Jag är med Jonas på intensiven. Jag hör av mig senare”. Jonas har aldrig hamnat på intensivavdelningen tidigare. Jag går med Olle hem till honom, hämtar ett poker-set och drar ner på stan. När han sitter och delar ut kort till våran Blackjack-runda så ringer mobilen och det är mamma. Hon berättar att hon ska åka över till Stefan och sova där över natten. Jag säger att det är inga problem och att hon ska hälsa honom ifrån mig och frågar hur det är med Jonas. Hon svarar kort:
”Jonas finns inte längre…”
Han hade avlidit kring klockan tre idag. Jonas, som var helt symptomfri ett tag och vars livsvlja hade imponerat på alla har nu helt och hållet slutat andas. Han gav inte upp, han kämpade för sitt liv i fem år. men till slut vann cancern…
Min önskan som jag stoppade i Klagomuren var att Jonas skulle bli frisk. Strax efter att jag kommit hem så dör han. Så mycket för Klagomurens Heliga Makt, eller hur? Jag har aldrig direkt gillat varken Jonas eller Henrik efter allt som hände när vi var små. Men Jonas förtjänar inte att dö. Han är ändå, eller var, en del av familjen. Det tar inte bara hårt på Stefan och Henrik, det tar även hårt på Jonas vänner, på hans mamma, på hans släkt, på min moder och, konstigt nog, på mig. Jag har aldrig velat att han ska dö. Han var ändå en riktigt härlig kille med ett härligt sinne för humor. Och jag kommer att sakna honom. Men det positiva är att han slipper lida nu iallafall. Han slipper leva med smärta, brist på andning, blod i lungorna och främst av allt slipper han leva med vetskapen att han garanterat kommer att dö innan han nått 30.
Jonas, om du sitter i himlen och ser detta: Jag hoppas att du har kommit till en bättre plats. Vi saknar dig verkligen. I fem år kämpade du emot och imponerade på oss alla. När allt såg som mörkast ut vägrade du att ge upp. Du höll dig fast vid livet som ingen någonsin hade kunnat föreställa sig. Du var en riktigt modig man. Jag önskar dig all lycka i efterlivet.
