mars 23, 2009 vid 9:00 f m (Familjen, The Heart)
Jag sov hos min älskade Johanna ifrån fredags till söndags och helgen med henne har varit obetalbar. Det var första gången jag sov över hos henne någon helg, och vi umgicks inte bara som ett par som vi brukar utan vi umgicks även mycket som kompisar, om ni förstår hur jag menar. Det var riktigt bra, vi båda behövde nog se att kompis-fasen fortfarande finns kvar, det är ju bra för ett förhållande. Men sen ringde pappa i lördags och frågade om jag ville med till sjukhuset på söndag då Arne hamnat där. Pappa sa att det antagligen skulle bli sista gången jag såg honom, och när jag hörde tonen i pappas röst kunde jag inte säga nej även om jag velat, så jag följde med.
Först och främst vill jag bara be lite om ursäkt för att jag inte uppdaterar bloggen lika mycket nu som förut. Det som har triggat min vilja att blogga har sedan början varit att jag mått dåligt, och eftersom att jag mått bättre än någonsin de senaste snart åtta månaderna så har jag inte varit allt för blogg-sugen. Så då vet ni det. Men jag kommer garanterat inte att sluta blogga ännu, så det är bara att titta in lite då och då om ni vill.
Men tillbaka till sjukhuset och Arne. Pappa hämtade upp mig vid polishuset (då jag var hemma hos min älskling som bor i centrum) och då hade han redan hämtat upp min syster Mia innan. Sen bar det först av till Lagersberg för att hämta Fia och efter det var det raka vägen till sjukhuset. När vi kom in i rummet så var redan faster där och i sängen låg Arne. Jag har aldrig sett honom sådan. Han kunde nästan inte röra sig, han hade en blåtira, han kunde inte prata och på hans huvud såg man spår efter hjärnblödningen som satte honom där på sjukhuset. Efter ett tag anlände även farbror Stig, hans fru och farmor. Det var när jag såg farmor lägga handen på Arne samtidigt som hon fick tårar i ögonen som jag fick börja bita iho rejält. Fia sa det till mig redan innan att om någon börjar gråta så kommer hon att bryta ihop.
Jag vet inte hur länge vi var där men när vi gick därifrån började Mia att gråta, vilket även fick igång Fias tårkanaler. Då fick jag verkligen spänna varenda muskel i kroppen för att inte gråta, för jag ville verkligen inte gråta. Inte för att det är ”omanligt” eller liknande utan för att jag vill inte gråta på grund av honom. Han har alltid varit som en farfar för mig, men efter förra året som jag fick reda på sanningen om honom har jag börjat att halvt hata honom. Jag vet att det låter ondskefullt, men jag kan inte låta bli att känna så. Det som förvånade mig mest igår, på tal om det, är hur synd jag faktiskt tyckte om honom. Han låg där och kunde inte röra annat än armarna och ett ben och han kunde inte prata. Han var medvetande också, vilket betyder att han vet om vilken situation han sitter i och vet hur nära slutet han måste vara. Det måste vara hemskt, rakti igenom. Och jag tyckte faktiskt riktigt synd om honom igår.
Orkar inte skriva mer om det nu, måste också göra mig i ordning för skolan. Adjöss
Kommentera
mars 20, 2009 vid 6:07 f m (Random)
Ja, vad kan jag säga? Det var ett tag sedan jag bloggade faktiskt. Jag har inte direkt känt att jag har behövt blogga, jag har velat men bara inte haft något att blogga om. Det är ju oftast inte så lyckat, så istället tog jag mig en liten blogging-paus. Sen att jag hade segt internet ett tag har ju inget att göra med detta.
Jag har kommit på att jag bloggar lite i perioder. I vissa fall kan jag skriva flera inlägg på en och samma dag och ibland, som nu och andra gånger innan, så kan det ta flera veckor emellan varje inlägg. Jag antar att det har att göra med hur mycket som händer i mitt lilla liv. Om jag är med min älskling hela dagarna så har jag inte varken lust eller anledning till att blogga,då vill jag bara vara med henne och allmänt umgås. Och tänk er vad trist för er att läsa om jag varje dag skulle skriva ”Hej. Idag har jag varit med min älskling och vi har haft jättemys och jättekul. Ses imorgon!”. Ingen höjdarblogg direkt, även om jag vet att hon skulle läsa den konstant ;)
Så vad har hänt för att jag ska blogga denna morgon? Inte mycket, faktiskt. Jag fick bara en sådan otrolig lust att sätta mig ner och klottra dit ett par ord i bloggen. Dessutom så kan jag påpeka att min klass ska vara figuranter den 22:a april åt nyutbildade kravallpoliser. Vi ska spela demonstranter och kasta sten och liknande på de för att se hur de hanterar situationen. De får dock inte misshandla oss, vilket jag tycker är ruskigt hyggligt av polisen som är ansvarig för hela stohejjet. Så med lte tur så kanske jag slipper sitta i rollstol den 24:e när jag fyller år. Håll tummarna!
1 kommentar
mars 10, 2009 vid 6:40 f m (Random)
Idag när jag vaknade av att alarmet på mobilen ringde halv sju insåg jag hur trött jag var, så jag sköt upp sömnen till klockan sju istället. Så idag fick jag iallafall sova lite mer även om jag fortfarande hatar att jag måste gå till skolan och dessutom öppna med naturkunskap…
Jag har hunnit tänka på mycket emellan igår kväll och nu på morgonen när jag nu sitter här och skriver klockan 07:28. Vi kan ju börja med religioner; jag har läst lite den senaste tiden om olika religioner, allt ifrån hinduism till LaVeys Satanism och kommit fram till att jag faktiskt känner mig riktigt stark och trygg med min religion. Och som min syster påpekat, jag har fortfarande mycket att lära om den men jag läser på när jag än får chansen och jag lär mig mer och mer hela tiden. Och jag känner mig faktiskt trygg med den, på något sätt lyckas den höja min styrka när jag känner mig svag och höja mitt mod när jag är rädd. Jag vet att det låter sliskigt, men så är det faktiskt. Och det känns faktiskt riktigt bra. Här skall inte konverteras på ett tag!
En annan sak jag tänkt på är gamla klassikerna ”om” och ”vad hade hänt om inte”. Det är rätt intressant faktiskt. Man har ju kunnat göra så otroligt många val om man tänker efter. Bara nu på morgonen, till exempel, valde jag att dryga ut min sömn en halvtimme, duscha snabbare än vanligt, borsta tänderna, raka mig, ta på mig kalsonger och till sist sätta mig här. Jag hade högst trolig skrivit något helt annat om jag istället för att rakat mig hade satt mig vid datorn och bloggat direkt. Att en så liten sak kan påverka en hel del är fascinerande. Det tänkte jag mycket på när jag såg Valkyria, men det ska vi inte ta upp nu.
Tid har jag också funderat över då det är en stor och viktig del av våra liv. Man tänker inte på det så ofta, inte jag iallafall, men tiden styr i stort sett oss. Vi ska vara där vid det klockslaget och på den dagen skall det vara gjort och liknande. Eller helt enkelt något så litet som att bara passa busstiderna. Jag själv är inte en sådan som åker buss ofta, jag åker nog bara en gång om dagen (förutom när jag har träning, då åker jag två) men det finns de som är totalt beroende av bussar för skolan, jobb och liknande. Så det är rätt intressant att något som är så obetydligt att man inte tänker på det är så stort att vi inte skulle klara oss bra alls utan det.
Nej nu ska jag göra mig redo för skolan. Ha det gött!
2 kommentarer
mars 8, 2009 vid 10:56 e m (The Heart)
I början av förra året lärde jag känna en tjej. Hon heter Johanna Elmy Lovisa Hellström och hon är ett år yngre än vad jag är. Liksom jag så har hon gått på Djurgårdsskolan men hon sjunger miljarder gånger bättre än vad jag gör. Och jag är riktigt glad över att hon och jag blev vänner.
Vi blev som sagt vänner förra vintern och blev snart väldigt bra vänner, till slut bästa vänner. Hon vet saker om mig som ingen annan vet och tvärtom. Jag litar på henne mer än jag trodde att jag skulle, mycket mer, och jag vet att hon litar på mig minst lika mycket som jag litar på henne. När sommaren närmade sig började jag och hon att ta promenader på kvällen och ibland på nätterna i flera timmar och bara prata om allt och inget; vänner, känslor, kärlek, filmer, musik och allt annat emellan himmel och jord. Det ökade våran vänskap ännu mera.
Efter ett tag insåg jag att jag började få känslor för henne, min bästa vän. Jag vägrade inse det eftersom att jag inte ville förstöra våran allt för underbara och vackra vänskap. Efter ett tag kan jag dock inte längre förneka det och jag skriver det i ett sms till henne, jag skriver att vi skulle vara ett perfekt par. Hon tycker också det, och efter ett tag börjar jag märka mer och mer att hon har starka känslor för mig. Det tar ett tag men till slut kommer våran första kyss, och den kommer jag aldrig att glömma.
Hon var dock inte redo för ett förhållande så vi smög bakom allas ryggar, kysstes när ingen såg på och liknande. Dock en dag, den fjärde augusti, så flyttades en buss när hon och jag stod och kysstes. Bakom bussen stod två av våra vänner som såg detta och började hurra ifrån andra sidan gatan. Johanna och jag ville bara sjunka under marken. Jag visste att hon inte var redo för ett förhållande så jag lyckades få de två att lova att inte säga ett ord till någon om vad de såg. Jag berättade detta för Johanna som då tog min hand och sa den underbara meningen:
”Vad är inte livet utan en risk?”
Sedan den stunden har hon och jag varit ett par. Det är nu lite mer än sju månader sedan och vi är fortfarande tillsammans. Vi har haft våra motgångar, självklart, och vissa har varit riktigt stora och nästan tagit slut på vårat förhållande. Jag har gjort slut med henne en gång och hon har gjort rejält slut med mig en gång, men ändå är vi tillsammans idag. Senast för någon timme sedan hade vi vårat senaste bråk och nu sitter vi i telefon med varandra och säger hur mycket vi älskar varandra. Bottom line är att det inte kommer att ta slut emellan oss allt för enkelt. För trots allt och mot alla odds så älskar vi varandra något extremt mycket. Och så ska det vara!
3 kommentarer
mars 7, 2009 vid 12:31 e m (Random)
Det har funnits många genier genom tiderna. De två första man tänker på är nog Albert Einstein och Stephen Hawking. Men sen finns det en hel del genier som man inte direkt tänker på, trots att man på någon nivå ändå alltid vetat om det.
Några exempel på genier är Vicnent Kennedy McMahon (Vince McMahon), Eminem, Jonathan Larson, Archimedes och Walt Disney. Den sistnämnda är nog en av de största genierna inom filmhistorien, och jag tror inte att allt för många säger emot mig där. Han förändrade filmvärlden mer än vad Elvis förändrade rocken. Utan hans Silly Symphonies och älskade karaktärer som Musse och Långben… Ja, vem vet vad som hade hänt? Istället för animeringar kanske vi skulle vara kvar i det tecknade stadiet? Vi kanske inte ens hade upptäckte det underbara med tecknade musikaler!
Walt Disney är ju självklart inte den som gjort allt, men han lade grunden. Han var till exempel inte med när Toy Story gjordes, vilket var den första helt animerade filmen. Men den gjordes av Disney och utan Walt hade aldrig företaget existerat. Om man tänker efter så har många personer som inte i sig gjort för mycket ändrat på väldigt mycket i världen. Jag skulle vilja se vad som hade hänt inom den tecknade filmindustrin om Walt Disney aldrig börjat göra filmer som han gjorde. Men det skulle antagligen vara en aningen skrämmande syn.
1 kommentar
mars 2, 2009 vid 10:02 f m (Random)
Då har min sjuka gått ett steg längre än innan. Ett gigantisktjävla steg, och detta är ingen överreaktion baserat på att jag är kille. Låt mig föklara vad som hänt under natten;
Igår så var sjukan enkel, jag hade bara lite feber, var tvungen att snyta mig och hosta konstant och hade ont i halsen, och senare mot kvällen tappade jag lite av rösten. Inget större med det, eller hur? Nej, tyckte inte jag heller. Men när jag vaknade i morse upptäckte jag att jag blödit näsblod ur höger näsborre under natten, men inget hade runnit ut ut näsan så jag fick snyta ut väldigt mycket torkat blod. Då började det självklart blöda igen, så nu har jag toapapper i den näsborren medans jag konstant måste snyta den andra. Och jag har garanterat blödit i halsen då det smakar torkat blod när jag dricker och jag har så extremt ont. Upptäckte även när jag vaknade att jag har i stort sett ingen röst kvar alls, jag låter som en strypt hund när jag talar. Så för att sammanfatta min situation nu:
- Ingen röst kvar
- Extremt halsont
- Otroligt ont i nacken
- Två Bafucin kvar
- Blöder ur höger näsborre
- Rinner ur vänster
- Har ångest över att missa träningen ikväll
Så nu ska jag fortsätta lyssna på horrorcore och försöka snyta vänster näsborre. Önska mig lycka till!
6 kommentarer
mars 1, 2009 vid 9:53 e m (Random)
Jag och min älskling vaknade tillsammans i fredags och upptäckte då att båda var sjuka. Det är kul att se hur olika hon och jag är när vi mår dåligt, då vi dessutom har drabbats av samma sjukdom. Låt mig förklara lite mer:
Jag är en typisk kille när det gäller sjukdomar. Jag blir helt enkelt som en liten unge när jag blir sjuk, liten och hjälplös. Johanna å andra sidan får extrema humörsvängningar och blir extremt lättreterlig (som vid mens fast värre). Så när vi är sjuka tillsammans så går vi inte direkt ihop, då min hjälplöshet irriterar skiten ur henne. Då tar hon självklart ut det över mig och jag är ju för dålig med mina 39 grader i feber så jag kan inte bli arg utan då blir jag bara ledsen vilket irriterar henne ännu mer och… Ja, ni ser väl antagligen redan den onda cirkeln bildas? Så när vi är sjuka och umgås samtidigt så blir det mycket irriterade och onda tystnader. Men när dimman väl lagt sig så vet vi att allt berot på att vi varit sjuka och vi blir sams, myser och allt är som det ska vara igen. Vi älskar ju trots allt varandra, och det vet vi så självklart att det nästan är löjligt.
Hur har då de senaste dagarna varit förr oss små sjuklingar? Vi vaknade som sagt tillsammans, båda sjuka, i fredags men gick till skolan båda två ändå för då hade vi bara lite ont i våra halsar. Det utvecklades senare till lindrig feber för hennes del och 38 till 39 graders feber för min del. Det gick aldrig under 38 grader och som mest hade jag 39.3 har jag för mig. Så jag har inte kunnat göra något annat än att skaka arslet av mig efter kalla vattenbad och öppet fönster så att jag har fått träningsverk av allt skakande och en extremt smärtsam nacke. Och på toppen av det så har jag en extrem rethosta och har näst intill tappat rösten (dessutom så tror jag att jag blöder i halsen för det gör så jävla ont) och varje gång jag hostar känns det som att min nacke blir brutalt misshandlad. Men man ska väl inte klaga? Man har ju genomgått värre, eller hur?
För övrigt så har jag tagit ner en massa godsedjur och gamla filmer ifrån vinden idag med lite hjälp av min älskling. Och de senaste dagarna har vi i stort sett bara tittat på filmer och diverse serier och tagit hand om varandra så gott vi kunnat och tvingat i varandra Ibumetin när vi behövt det. Har dock en extremt ångest över att jag missar träningen imorgon, och eventuellt på onsdag också. Jag hatar att missa träningar. Men vad kan jag göra? Inte så värst mycket, tyvärr.
Nej, det var våra senaste dagar. Nu har jag fått skriva av mig. Tjolahopp!
Kommentera
