Xersans Hörna

Fan vad humöret kan svänga. Har varit seriöst överglad, på gränsen till lycklig hela morgonen, hela dagen och hela kvällen. Fram tills nu…

Att ligga på asfalten och ta emot sparkar, slag, glåpord och förolämpningar verkar överdrivet frestande just nu. Att bli nerslagen tills jag hamnar på sjukhuset. Att ligga där två dagar senare, med fläskläpp, sprucket ögonbryn, brutet näsa och allt, och bara… Ja, bara vara, helt enkelt. Läkarna frågar vad som hänt, jag säger att jag åkt på stryk. Polisen frågar av vilka, jag säger att jag inte vet, och även om jag visste så skulle jag inte väcka åtal. De skulle vara en tjänst de gjort mig. Låta mig balansera emellan liv och död, se om jag faktiskt överlever om nätterna eller om min kropp känner för att ge upp. För det har jag nästan gjort psykiskt. Gett upp, alltså.

Jag ser liksom ingen anledning till att kämpa vidare när jag mycket väl vet att det aldrig kommer att bli så, att det inte ens finns den minsta chansen i världen till att det blir så. Jag har ingen anledning till att kämpa vidare. Visst, jag har de som älskar mig, och som jag älskar, men varför ska jag fortsätta lida för någon annans skull när jag redan lidit tillräckligt? För det har jag, tro mig. De säger att de älskar mig och bara vill mitt bästa. Men om det bästa, det enda som skulle göra mig lycklig, vore att dö, skulle de då låta mig dö? Nej, de skulle de inte. De skulle göra allt för att jag skulle leva. Och hur mycket jag än älskar de människorna så är deras skäl till att ha mig egoistiska. Missuppfatta mig inte, jag säger inte att ni är egoistiska, för det är ni inte. Men era skäl till att jag ska leva? Ja, de är egoistiska. Skälen, alltså. Inte ni.

”Death is another part of life” – Immortal Technique

Jag älskar er, och det vet ni, och jag vet att ni älskar mig. Men varför hålla mig vid livet emot min egen önskan, om ni nu bara vill att jag ska vara lycklig?

Jag blir seriöst galen. Mer än vad jag redan är. jag sitter och drar händerna igenom det lilla hår jag har och önskar att jag fick en chans. Men det vet jag själv att jag aldrig någonsin kommer att få. Aldrig en chans till att få det jag vill ha, aldrig en chans att få känna lyckan. Aldrig en chans att slippa den här helvetes jävla depressionen som konstant kliar mig i ryggen med sina sylvassa klor tills min rygg är skinflådd. Aldrig någonsin.

Aldrig

Idag har jag haft mycket tid till att tänka. Jag har pratat med The Number 1 Pyssling också, för att få lite hjälp, och utan att du vet om det, Pyssling, så har du faktiskt fått mig att komma på en vettig sak;

Jag vet nu vad jag måste göra, vad jag borde göra och vad som faktiskt är bäst för mig. Och, även om jag inte vill erkänna det för mig själv ännu, så vet jag nu vad jag vill göra. Men det har ni inte hört ifrån mig om jag skulle fråga, bara så att ni vet. Jag vill uppåt i landet. Det är det enda som faktiskt kan få mig att känna mig glad igen. Jag vill inte lämna alla här, jag bryter ihop av bara tanken, men jag behöver dig. Och för att få vara med dig så måste jag ta mig uppåt i landet. Och för att ta mig uppåt i landet så måste jag lämna alla. Och där början den onda cirkeln igen…

Och förlåt igen, Pyssling. Det kommer ALDRIG att hända igen…

Iallafall, jag vet för första gången på länge vad jag måste (eller iallafall borde) göra. Vad jag vill göra har alltid varit en helt annan sak, jag har följt enbart hjärta istället för både det och hjärna. Nu har de båda börjat sammarbeta och jag vet precis vad jag vill och precis vad jag borde. Problemet nu är endast att jag inte kan. Inte än iallafall

Men nästa år… Då blir det cykla (”psykla” som Mongo skulle stavat det) till Borlänge…

Hur har dagen varit annars då? Jovars, har tjänat 350:- plus en massa VHS-band på att bära en massa skit ifrån en vind. Så lite lyckad har dagen varit trots allt.

Xersize – ”Han som tänker på  J”

”Det kallas tvivel, det där som stör

Ja, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Och jag ser hur du tänker på nåt, hur du längtar dig bort, som en fågel i en bur

En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans

Det känns tomt, eller hur?”

För er som inte märkte det så började jag detta inlägg med refrängen ur Winnerbäcks låt ”Tvivel”. Den är helt irrelevant med detta inlägg, men av någon anledning tyckte jag att den passade. Fråga inte mig. Ni vet vad de säger, ”Don’t ask a wise guy, ask a fool”. Eller det är ju att fråga mig? Hmm…

Vissa skär sig, visa bränner sig, vissa lyssnar på samma låtar om och om och om och om igen tills texterna sitter inpräntade i väggarna. Själv sitter jag och tittar på samma gamla bilder igen. Eller nya. Whatever, samma bilder iallafall. Bilder på den jag gillar men aldrig kan få. Bilder på den jag vill hålla om men aldrig kan. Bilder på hon, just den tjejen, som jag har varit kär i sedan nästan två år tillbaka, om inte mer än det. Vissa kallar det självklart. Jag kallar det självtortyr.

Jag skadar mitt sinne medvetet genom att påminna mig konstant om verkligheten; ”Jag har inte en chans”, ”Det kan aldrig bli så”, ”Jag kommer aldrig att få den chansen” och liknande. Men åh, vad jag inte skulle göra för att få den chansen…

The Things that I want

By Xersize:

A hot shower

A good meal each day

For the sun to rise and set again

A chance to change my life to the better

A chance tho show her how I really feel for her

Right now, more than anything… I want her

Xersize

Jag kan ärligt säga att jag vandrat ifrån Helvetet och tillbaka. Och min satanistiske broder skulle inte se det som ett problem, men nu talar jag metaforiskt. Och då är det ett problem…

De senaste två åren har inte varit enkla någonstans. Vänner som har flyttat, en vän som åkt in, allt med Angelica, diverse problem med diverse inte så snälla personer som inte bryr sig om något eller någon och liknande skit. Jag har haft ett personligt och emotionellt Helvete, rent ut sagt, och jag har vid flera tillfällen stått vid kanten och undrat ”orkar jag verkligen med detta?” och när alla sagt att jag är stark och fatkiskt orkar så undrar jag för mig själv ”hur fan ska jag kunna orka med detta?”. Jag har försökt vända mig till Thor, Oden, Valar, Satan och gjort allt för att vända mig mot Gud, jag har tänkt ”vilken Gud låter människor lida som vi gör, som de hungriga och utsatta gör?”. Men sen insåg jag att det var inte Guds fel. Det var vi, människorna, bakom vara fasader av korruption och lögner, det var vi som festade på andras missär. Men jag skriver inte detta inlägg för att tala om människans brister och dess idioti, eller konsekvenserna av våra idiotiska handlingar. Nej, jag skriver detta inlägg av personligare skäl.

Jag har slagits mot andra människor, mot överordnande, mot underordnande, mot idioter och intelligenta människor. Jag har hoppat över folk, tid, saker, pengar och mycket annat skit. Jag har varit med och byggt ett imperium, jag har varit med att få det att rasa. Jag har hoppat och fångats. Jag har hoppat igen och fångats på nytt. Varje gång, när allt har varit som värst, så har jag hoppat. Och varje gång jag har hoppat så har jag räddats, jag har fångats och dragits upp. Däremot har jag aldrig sett ansiktet på den som räddat mig alla dessa gånger, jag har bara sett konturen. Konturen av ett ansikte. Men jag har nyligen lyckats se ansiktet.

”Hell, Netley. We’re in Hell…” – Jack the Ripper, ”From Hell”

Som sagt, jag har färdats igenom helvetet. Jag har sett det människor i min ålder inte ska se, jag har gjort det som männsikor oavsett ålder aldrig ska göra. Jag har kännt smaken av nederlag och blod i munnen och kännt doften av melankoli. Men allt det skulle jag göra om, allt det skulle jag gå igenom, all den smärtan skulle jag genomlida igen om jag bara fick en enda vecka som din. Jag har nu sett ditt ansikte, och det är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag vet vem du är. Jag vet hur du ser ut. Jag vet hur du beter dig. Du är gudomlig, underbar, vacker bortom ord. Din stjäl är så ren, din personlighet så vacker och ditt utseende så gudomligt. En kram av dig och allt glömms bort, doften av ditt hår sitter kvar i mitt huvud i timmar. Och varje gång jag andas in så ler jag stort. För det påminner mig om dig…

/Xersize

Jag vet inte vad som tar åt mig. Det är något som hönder med mig, jag vet bara inte vad… Jag funderar ännu mer än förr, jag kommer fram till allt mer saker men ändå så går allt neråt. Det kanske kan bero på just det; att jag tänker mer.

Jag har ingen ork i kroppen. Porblemen blir bara fler och fler, så fort jag faktiskt lyckats lösa ett så dyker minst två nya upp. Och att alla andra lägger sina problem på mig gör inget bättre. De i min närmaste vännerkrets gör inget, de kan lägga sina problem hur mycket de vill på mig. Men alla andra… De är för mycket, jag orkar det inte. Igår kände jag att om jag inte hade haft er (ni vet vilka ni är, ni fick SMS om det igår) så hade jag antagligen skurit halsen av mig igår kväll…

Och för att göra allt värre så känner jag et stor behöv av att röka på…

Jag vet inte vad jag ska göra, allt börjar bli för mycket och jag trycks längre och längre ner. Jag är deppig oftare, jag får enklare skuldkänslor, jag tål inte skämt, jag orkar inte med människor och det enda jag kan tänka på är att få vara med dig, även om det bara är som en vän, fär när jag är med dig så känns allt så enkelt, jag har livslust igen. Men sen ser jag honom… Allt jag vill göra är att skalla närmaste vägg tills jag svimmar och förhoppningsvis vaknar på ett sjukhus i ett annat land i en annan världsdel. Men istället går jag bort därifrån, jag förflyttar mig några meter och håller mig undan. För jag kan inte se allt. Jag kan inte höra allt. Jag orkar inte, jag kan inte stå ut med allt.

…dnävkab gim rennäk gaj ,arög aks gaj dav etni tev gaJ

/Xersize

Fick ett SMS igår natt av Jimmy som undrade om jag hoppat framför tåget, då han hört att någon kille hade gjort det. Han trodde att det var jag som hoppat. Att jag släckt min lilla patetiska ursäkt som jag kallar för ”mitt ”iv”. Men nej, jag lever vidare. Och om någon hoppat eller inte vet jag heller inte säkert.

Jag ser en brygga. En brygga med två människor på. Och inte en metaforisk brygga nu utan en riktig, av trä, spik, gummi och plast. De sitter och pratar. Eller en pratar, snarare, och en lyssnar. Han tar in vertenda ord hon säger, precis som om han var en bandspelare som var satt på inspelning. För han vet att hon behöver någon att prata med och han vill verkligen hjälpa henne med allt han kan. Så hur skit han än mår så tar han sig tid för henne. För sådan är han. Han tar sig alltid tid och ork för de han bryr sig om, de som står honom närmast hans lilla hjärta. Och hon är en av de som står honom närmast hjärtat och han skulle dö för hennes skull och han skulle leva för hennes skull. Så därför sitter han där, med henne, på bryggan.

Samma natt, när han ligger i sängen och ska sova, så tänker han tillbaka. Han förstår inte hur en så underbar människa som hon kan vara tvungen att stå ut med allt hon berättat om. Han tycker så sjukt synd om henne och han hatar alla som sårat henne och lämnat henne med mörka tankar, deprimerad inställning och brustet hjärta. Och han hatar alla som svikit henne eller tagit henne för givet. Och han hatar sig själv…

Hatar sig själv för att han inte funnits för henne tidigare

Hatar sig själv för att han inte kan få henne att bli lycklig

Hatar sig själv för att han inte pratade med henne när de gick på samma skola

Hatar sig själv för att han var för sent ute

Den natten grät han sig till sömns när han tänkte igenom allt i sitt huvud. När han tänkte på all smärta hon kännt. När han tänkte på att han inte kunde lindra den. Men mest grät han av egoistiska skäl. Som att han visste helt säkert att han aldrig skulle få kyssa henne. Han skulle aldrig få hålla om henne en hel natt eller få vakna med armen runt henne. Han skulle aldrig kunna få hålla om henne på stan. Han skulle aldrig få känna lyckan av att krypa ner under ett täcke eller en filt med henne och titta på någon dålig film och njuta av hennes sällskap. Han skulle aldrig ens få spendera en vecka tillsammans med henne. Och där kom kniven i hjärtat.

Morgonen efter vaknar han, går upp, ställer sig i duschen och inser att han inte klarar skolan. Det går bara inte. Träffar han mer än tre människor idag kommer han att ta livet av sig, och det vet han säkert. Så han väljer, med lite hjälp av sin älskade syster, att stanna hemma. Ladda upp batterierna inför morgondagen istället så att han orkar med väelden och människorna i den.

Klick, klick…

…

…

BOOM!

Hans grav blev väldigt vacker

Nu slutade inte verkligheten som i historien, tack för det. Pojlen överlevde dagen efter och sitter nu vid sin dator och skriver en deprimerande blogg om allt. Han känner hur all energi rann ur honom genom att skriva den här bloggen, men han ler lite smått just nu då det verkligen behövdes. Han behövde skriva av sig. Och nu behöver han sova. Så god natt, allesammans. Pojken tackar för dagen.