Dödshjälp eller lida?

mars 25, 2008 vid 5:23 f m (Världen)

”Chantal Sébire led av en ovanlig och obotlig tumörsjukdom som angrep näshålan. För åtta år sedan tog sjukdomen bort hennes lukt- och smaksinne. I höstas tog den hennes syn. I ett sista desperat försök att dö med värdighet bad trebarnsmamman den franske presidenten Nicolas Sarkozy om dödshjälp, något som är förbjudet i landet. I måndags avvisade en domstol hennes begäran” skriver kvällstidningen Aftonbladet. Detta får mig att fundera…

”Jag vill dö efter att ha firat mitt liv omgiven av dem jag älskar. Det är det jag vill och kan jag inte få det här i Frankrike kommer jag att hitta det någon annan stans. Till vilket pris som helst” sa Chantal Sebire i en intervju efter att domstulens beslut hade fastställts. Det är helt sjukt hur man kan låta en människa med en sådan, eller liknande, obotlig sjukdom få lida så otroligt mycket. Aftonbladet uppger i tidningen att hon inte kunde ta morfintabletter emot smärtan i ögat, p.ga. bieffekteran, och hon tvingades sova sittandes, kunde knappt äta, kunde inte känna dofter och hade knappt någon syn kvar.

Den här människan förtjänade inte att leva sina sista dagar, vekor och kanske till och med månader på det här sättet och i det här tillståndet. Franska presidenten sa i stort sett att hon skulle få lida till döds. Visst, dödshjälp må vara olagligt och han föreslog att de kunda sätta henne i koma och svälta ihjäl henne, men hur humant är det? Kan de inte lika gärna sätta henne i en bur och ta betalt av andra människor för att få se henne, peka på henne och antingen tycka synd om henne eller skratta åt ”missfostret”? Hur ohuman och rakt igenom ond kan man få vara??

”Med sin familjs stöd önskade hon att få somna in med hjälp av en dödlig dos sömntabletter” skriver Aftonbladet i tidningen. Jag ser ingen anledning till att inte ge henne det. Hon var ändå i stort sett dödsdömd, och alla dödsdömda borde få en sista önskan, och hennes var att få hjälp för att dö fridfullt och smärtfritt. Är det för mycket begärt?

Chantal Sebires död har berört många människor, både i Frankrike och i andra länder. Hon tog sitt eget liv då presidenten nekade henne att dö med värdighet och att dö smärtfritt. Jag blir berörd när jag läser sådant. Hur kan man som människa säga ”nej” till någon som lider i detta tillstånd, även om det är olagligt? Det som borde vara olagligt är att säga ”nej” och nästan tvinga henne till självmord, att inte ge henne ett ennat humant alternativ att dö på.

Det har nu tagit mig sedan i torsdags att avsluta den här bloggen. Allt innan dessa sista rader skrevs torsdag 20:e, då jag såg artickeln i tidningen. Jag finner fortfarande inte ord för att förklara vad jag känner om allt. Presidenten, henne, situationen i helhet… Allt är bara så otroligt sjukt och rent igenom ondskefullt.

Så nu undrar jag, varför vara emot dödshjälp? Om personen är dödsdömd av någon obotlig och smärtsam sjukdom, som Chantal, varför neka dem att bara somna in enkelt istället för att lida till döds eller tvingas ta sitt eget liv? Snälla, gör ert bästa för att se till att detta inte händer igen. Demonstrationer, namninsamlingar eller vad fan som helst. Jag kan bara inte se detta en enda gång till i någon tidning, höra det ifrån någon radio eller TV och jag tål inte att se denna tortyr emot människor. De som döms till döden av en regering får en sista måltid och en sista önskan. Varför inte de som döms till döden av en sjukdom?

Jag tänker inte längre bara sitta här utan att göra något. Det kan jag inte…

Xersize

1 kommentar

Welcome to my humble family

mars 8, 2008 vid 10:49 f m (Familjen)

Min familj borde nästan ha en egen reality-serie på TV. Precis som familejn Osbourne är Amerikas mest dysfunktionella familj så är garanterat familjen Möller Sveriges. Låt mig dra en sanbb berättelse om min familj så som jag sett den genom mina 17 år i livet:

När jag var liten så var alltid min sk. mamma och min bror mina största favoriter och idoler i familjen. De var mina stöttpelare, speciellt min mor. Min ena storasyster, M, träffade jag nästan bara när hon eller någon av hennes barn fyllde år och min andra syter, F, och jag kom aldrig överens. Min pappa älskade jag, men var skeptisk emot i några år och då han senare flyttade till Kungsör så blev det jobbigare att vara hos honom varannan helg, så det blev mestadels på loven, vid födelsedagar eller liknande som jag träffade honom och min lillasyster.

Vad som än hände så gick jag alltid till mamma. Om jag och  hade bråkat, om jag och min flickvän gjort slut för sjuhundrasextioelfte gången eller vad det än kunde tänkas vara. Och varje gång vi skulle hälsa på min bror (som var så pass vuxen att han inte bodde hemma) så blev jag överlycklig. Delvis för att jag kunde låna hans dator och få totalstryk i CS, men också för att jag fick träffa och umgås med min älskade bror.

Jag minns inte mycket av tiden innan min storasyster F flyttade hemifrån förutom att vi bråkade ofta. Jag minns en gång då hon satt i vardagsrummet och läste och jag gick fram, slog henne på axeln och sprang och gömde mig bakom mamma. F och jag kom inte överens, fanns inte en chans i helvetet.

För några år sedan vände det och jag och F började komma överens. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Mamma säger att hon sa till F att om hon inte skärpte sig så skulle hon aldrig få träffa mig mer, men om det är sant vet jag inte. Men av någon anledning så vände det iallafall och det var riktigt bra att det gjorde det, för nu är hon min största stöttpelare som alltid finns för mig och jag älskar henne.

Sedan stärktes även banden emellan mig och min pappa. Jag åkte oftare dit på helger, stannade längre persioder när jag var ledig ifrån skolan, följde oftare med om någon ifrån släkten på pappas sida fyllde år och liknande. Så nu är även allt bättre emellan mig och honom.

Det är även bättre emellan mig och min syster M, även om vi fortfarande inte hörs av så ofta. Men visserligen så var det aldrig dåligt emellan oss :)

Det är fortfarande bra emellan mig och min storebror, även om man knappt träffar honom då han jobbar mycket natt. Men allt är ändå bara bra.

Däremot börjar det spåra ur med vissa andra i min familj

Allt började när F gjorde slut med sin dåvarande kille, K, som hon har två barn med. Då var det som om familjen delades upp på två olika sidor, som om det helt plötsligt blev två familjer. Det var i stort sett som att man var tvungen att välja sida; antingen var man på F’s sida eller på K’s sida. Självklart valde jag min älskade systers sida då jag älskar henne och tror på henne, och har sett en del av allt själv. Men K kan verkligen vara manipulativ. Riktigt manipulativ.

Våran så kallade ”mamma” tyckte att min syster ”överdrev” och att ”det kan ju inte vara så illa” och självklart hade hon ”missuppfattat” en hel del. Hon valde alltså att ta K’s ord över sin egen dotters ord. Jag frågade min mor en gång att om hon och jag skulle vara på stan och hon skulle så mig slå till någon kille och det skulle bli rättegång om hon då skulle vittna emot mig. Hon svarade ”Nej, jag skulle aldrig någonsin vittna emot mina barn”. Det ironiska är att det är precis det hon håller på med nu. Hon litar inte på min syster, ger henne skulden för allt som gick fel emellan F och K, säger att hon är en dålig mamma och liknande. Men det jag tror att det beror på är att hon ser att min syster sitter i samma sits som min mamma gjorde när hon och pappa gjort slut. Men hon är avundsjuk för att min syster klarar sig så mycket bättre än vad min mamma någonsin gjorde. Och det stör henne bortom gränser.

Min pappa däremot tog min systers sida. Så trots att de aldrig kom överens när hon var liten så står dom varandra riktigt nära nu, och det gläder mig. Pappa har alltid funnits för mig när jag behövt något, och han har alltid varit en underbar pappa emot mig, och jag är nu glad att min syster också har den underbara pappa som jag haft i alla år.

Min bror valde att gå emot min syster, men han har inte tagit K’s parti. Han är helt enkelt inte på någons sida även om han ibland talar illa om min syster. men han påpekar även när K har gjort fel och liknande. Så han står neutral och det är jag glad för, för jag vill inte förlora honom då han var min idol när jag var liten och jag alltid har älskat min bror.

Nu är allt vänt helt upp och ner i min familj

Jag är nästan aldrig hemma då jag inte klarar att vara nära hon som en gång varit min mor. Efter allt hon sagt om min syster och allt hon gjort så är hon inte längre min mor. Hon är ingen annan än Anitha, personen jag en gång kallade för min älskade mamma.

Jag och min pappa har bättre kontakt än någonsin. Han och jag står lika nära varandra nu som jag och Anitha gjorde när jag var liten, och det gör mig glad att iallafall ha en förälder kvar.

Jag och F är varandras stöttpelare när vi har våra s.k ”emo-cat”-dagar eller om något skulle hända. Jag är alltid välkommen hemma hos henne om det blir allt för mycket hemma och jag gör allt för henne, vad det än gäller. Tvekar inte på någonting.

Emellan mig och min bror så har inget förändrats. Han är fortfarande min underbara bror som jag älskar och ser upp till.

Jag och min syster M har kommit varandra lite närmre då vi båda är på F’s sida.

Så om man ska se på det stora hela så har allt detta kostat mig en förälder men gett mig en som är minst lika bra som min förra plus att mina band emellan mina två storasyster har stärkts. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har blivit för emotionell av att skriva detta och sitter nu och gråter vid datorn och blöter ner min brors tangentbord. Så jag ska ta och avsluta denna blogg nu.

Jag älskar er, ni som är kvar i min familj

1 kommentar

Utmanad

mars 7, 2008 vid 8:41 e m (The Heart)

Blev utmanad av min älskade syster. Jag ska alltså skriva vad jag tänder på hos personer av det andra könet (ja, syster, det blev tjej), so here we go:

Precis som syster sa så stämmer det inte alltid ”on paper and in reality”, så att säga. Längd har aldrig spelat någon större roll för mig så länge jag inte måste ha stege för att nå upp till henne eller måste krypa för att nå ner till henne.

Säckiga, pösiga hip-hop-kläder är i praktiken det som jag riktigt tänder på, men personen jag vill ha har verkligen inte den stilen. Mer goth/rockabilly-aktig av sig just nu. Byter stil ofta.

Musik är en viktig del för mig och så länge hon inte lyssnar på smör-musik (Backstreet, Savage Garden och liknande) så är det lugnt. Andra musik-genrer som inte uppskattas är; Nintendo-core, heavy metal, thrash metal och annan skräp-metal. Hip-hop är verkligen uppskattat. Personen jag vill ha lyssnar dock just nu mest på punk, rockabilly, psychobilly och liknande.

Hon ska inte vara någon gansgter och inte heller vara ”pappas snälla flicka”. Hon ska våga säga vad hon tycker, våga uttrycka sig, våga slå folk om det blir nödvändigt (men hon ska inte slåss över huvud taget, bara vara kapabel till det). Personen jag vill ha är garanterat ingen ”pappas snälla flicka”. Hon vågar säga vad hon tycker och tänker och jag vet garanterat att hon kan slå folk.

I sängen då? Ingen feg tjej som måste ha lampan tänd, kläderna på och under täcket hela tiden. Hon ska våga lite saker, vara aningen vild av sig. Hon ska våga visa sin kropp också, då jag inte tycker att tjejer ska skämmas över sina gudomliga kroppar. Personen jag vill ha då? Har aldrig haft turen att testa, men av vad jag hört så kan hon om hon vill ;)

 Det var i stort sett allt jag kommer på just nu. Har ingen att utmana, då mina mesiga kompisar inte är sofistikerade nog att faktiskt blogga. Till nästa gång vi ses; Ha det underbart och njut av livet.

Xersize – ”Freaks for the win!”

Kommentera