Topic: The source of my problems
Jag har kommit på anledningen till varför jag hela tiden känner att jag har mer problem än de flesta andra. Det är inte för att jag har så många egna problem.
Det är mest för att när mina vänner har problem så kommer de till mig för hjälp. Och jag hjälper de alltid. Och om man försöker lösa sina egna, små problem samtidigt som man försöker hjälpa fyra av sina vänner med deras problem… Då blir det mycket.
Visst, om man gämför me de svarta slavarna eller de fängslade i Irak så är mina problem ingenting. Och det har jag fått höra av flera olika personer som tycker att jag överdriver mina problem.
Och jag håller garanterat med på den punkten. Om jag hade varit en man som satt fängslad i Irak för mina åsikter så hade jag mått mycket sämre och dödat för det livet som jag lever nu.
Men nu är jag inte i Irak. Jag är inte fängslad. Mina problem är inte alls lika tunga som vissa andras, men de är fortfarande tunga. Mina axlar trycks ner tills de inte står högre än mina fötter.
”Vissa bördor är tunga att bära” säger de i reklamfilmen. Visserligen snackar de om TV-apparater eller liknande, men de stämmer. Eller nästan. ALLA bördor är tunga att bära, men vissa självklart tyngre än andra.
De finns vissa perioder då jag tror att jag inte kommer att orka mer. Jag håller i andras bördor närhelst de vill. Men vem håller då i mina? Jag står ensam med mina egna bördor. Det vet folk, men ändå lassar de på sina bördor på mig som om jag vore en packåsna.
Om jag faller reser jag mig och folk undrar hur det gick. Om någon annan faller hjälper jag den personen upp och undrar hur det gick. Men jag blir aldrig hjälpt upp. Jag släpar mig upp.
Om jag blundar och försöker se mig själv ser jag inte mitt ansikte. Jag ser en pelare. En pelare som har sprickor och tappat många bitar. På pelaren står ett stort tak. Alla problem. Och trots all vikt på pelaren och alla människor runt den så är det ingen som bryr sig om att laga pelaren.
Men till slut kommer pelaren att rasa…
\\Xersize//
